© Svenska Akademien. SAOB spalt: K1671; tryckår: 1936
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
KNULA , r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. KNUL, r. l. m. ( knul c. 1730c. 1755. knula 1640–1769)
[fsv. knula, knöl, sv. dial. knula, knöl, svullnad; jfr d. dial. knul, nor. knul; till en germ. stam knu, trycka ihop (jfr KNUT, - sbst.¹); jfr KNYLA, KNÖL, sbst.]
[KNULA 0]
() knöl; bula; förhårdnad i huden; valk; äv.: puckel. Haffua knulor eller tiock hwdh på händer och fötter aff stoort arhete. Linc. (1640; under calleo). Den Knulan som din rygg så sijrer. DAHLSTIERNA (SVS) 270 (c. (1696). IHRE 1769. jfr ANKER-, FOT-KNULA.
Ssgr
KNUL-RYGGIG. () krokryggrg, kutryggig.
WESTERDAHL Häls. 468 (1764).
Avledn.
KNULIG l. KNULOT, adj. (-ig(h) 1641c. 1755. -og 1681. -oger 1604. -ot c. 1755
[v. dial. (Finl.) knulot, knölig]
() försedd med knölar l. förhårdnad(er); knölig; valkrg; jfr KNYLIG Sonen hade fått ett hufuud Såår, wtaff en knuloger kepp. HellestadDomb. 18/5 (1604).
Knuliga händer. SCHULTZE Ordb. 2261 (c. 1755.