KNÄ knä⁴, n. ((†) m.
AURIVILLIUS Gr. 26 (
1684));
best. -et (DALIN Vitt. II. 6: 111 1740 osv.) l. -t (CARL IX Cal. 118 (1597: knet), BUREUS Suml. 22 (c. 1600 osv.) ((†) knädh VarRerV 7 (1538)); pl. -n (Fosz 581 1621 osv.) l. (numera nästan bl. vard. i södra Sv.) == (Luk. 5: 9 (NT 1526), Upsala 1912, nr 235, s. 6) ((†) knäen Schouten Siam 10 1675, EconA 1808, mars s. 58; knäer PALMCHRON SundhSp. 351 (1642: Knäerne, best.); knänar RelCur. 48 (1682: Knänarne, best.); knänor RelCur. 46 (1682: Knänorne best.)) pl. best. knäna (-ne) (PALMCHRON SundhSp. 326 1642 osv.) , äv. (numera nästan bl. (föga br.) i södra Sv.) knäen (STIERNHIELM Herc. 315 1648, MÖRNER SöderhSag. 146 (1910)) ((†) knä(ä)n(n) (kneen) 5Mos. 28: 35 (Bib. 1541), NORDLUND Bit. 112 1894; knänen RUDEBCK Samolad 66 1701, WAHLENBERG KemiLappm. 27 1804; knäerne PALMCHRON SundhSp. 351 1642; knänarne RelCur. 46 1682; knänorne RelCur. 49 (1682)). ( kne(e) 1543–1755 (: kneet, best.). knä(ä) (knæ) 1525 osv. knäd c. 1695 [fsv. knä, motsv. d. knæ, isl. kné, got. kniu, fsax. knio, fht. kneo, t. knie, feng. cnēo(w), eng. knee]
av germ. knewa-, i avljudsforh. till lat. genu, gr. γόνυ, sanskr. jānu. – Jfr DODEKAGON, -GON, sbst.², TRIGONOMETRI] [KNÄ I]
I) om leden mellan låret o. underbenet hos människan (o. vissa djur) samt.i anv. som nära ansluta sig till denna bet. [KNÄ I.1]
1) benämning på den led som hos människan o. vissa djur, särsk. däggdjur (jfr 3, förenar låret med underbenet; äv. om hela den del av benet där låret o. underbenet mötas, särsk. om det främre partiet ovanför knäskålen. Sitta knä vid knä, förr äv. knä om knä (med ngn), sitta vid varandras sida l. vid ngns sida (så trångt att de sittandes knän beröra varandra). VarRerV 7 (
1538).
Hertigh Göstaff skött sigh oföruarrendes igenom knet. CARL IX Cal. 118 (
1597).
The trötta händer skole i stärkia, / Och the machtlösa knä wedherqwäckia. CHÆREBRUS C 4 a (1642). Hennes Knän darrade och ville intet mera bära henne. EHRENADLER Tel. 263 (
1723).
Herren måtte sitta knä om, knä med sin torpare (i Karons färja). DALIN Arg. 2: 274 (
1734,
1754).
(Ryttarinnan) lade högra knäet öfver saderknappen.
DENS. Vitt. II. 6: 111 (
1740). Det var vid den stora kraschen alldeles i slutet af sextiotalet, som de satte knäet på vårt bröst.
JANSON CostaN 1: 32 (
1910).
Ludwig (satt) på golvet, med armarna kring de uppdragna knäna. BERGMAN LBrenn. 7 1928. jfr
RAK-KNÄ. – särsk.
[KNÄ I.1.a]
a) i förb. angivande att ngt sträcker sig från foten uppåt till knäet l. därutöver l. uppifrån ned till knäet; i sht i uttr. till knäet l. knäna l. över knäet l. knäna, stundom i uttr. till knäs, förr, äv. i uttr. till l. över knä, in till knäna l. under knäna, ända till knäna, in till knäs, ända till knäet, över knäs, över knäet. (Vattnet) gick migh vp til knään. Hes. 47: 4 (
Bib. (
1541).
Hann stodh i Wathnedh vnnder knäänn. SthmTb. 1599,
s. 28 b. Koftor hafva the alla
(i Torneå) til knäs och bältet ntan om.
BUREUS Suml. 27 (
c. (
1600).
Hann .. måste wada i watnet öfuer Knää. SthmTb. 1600,
s. 4 a. Älghudskyllren skulle vara "långa till knäs".
ALM BlVap. 264 (
cit. fr. c. 1680.
(Pygméerna) hafwa .. mycket långt Håår, som räcker dhem in til Knänorne.
RelCur. 48 (
1682).
Under tåget genom Damgartens pass, måste folket gå i gyttjan till knä. ENBERG i 2SAH 8: 246 (
1817).
Vattnet dig går blott till knät. TEGNÉR (WB) 5: 212 (
c. (
1825).
Manskapet .. stod öfver knäs i det iskalla vattnet. SÄVE HafvSag. 94 1880.
(Att författaren) vadat till knäs i felöversättningar.
SvD(A) 1927,
nr 14, s. 10. (
†)
6 st. Stora Conterfeij till Knäs. ROTH Kägleh. 33 (
i handl. fr. 1686.
[KNÄ I.1.b]
b) (i fråga om äldre l. utländska förh.) i uttr. omfamna knäna l. taga ngn om knäna, ss. vördnadsbetygelse i knäböjande ställning omsluta ngns knän med sina armar. Jag trädde .. dristeligen fram, tagandes Hans Maj:t om knän. DAHLBERG Lefn. 114 (
c. 1755;
uppl. 1911).
FURUHJELM Männ. 230 (
1952;
i fråga om finl. förh. i början av 1870-talet). jfr (†) Kunnen I ligga en Afgudabild om knäen?
DALIN Arg. 1: 367 (
1733,
1754).
[KNÄ I.1.c]
c) (
i högre stil)
i uttr:. falla ned för ngns knän, förr äv. falla till ngns knän, kasta sig ned l. falla på knä för ngn; äv. i uttr. vid l. inför ngns knän, framför l. nedanför ngn (i bön l. underkastelse o. d.). Thå Simon Petrus thz (dvs. det rika fiskafänget) sågh föll han til Iesu knää. Luk. 5: 9 (
NT 1526;
Bib. 1917: föll han ned för Jesu knän). Kom ihåg den ed du svurit / Förr engång vid Tuoni-elfven, / .. Inför Skaparns knän i tiden.
COLLAN Kalev. 2: 116 (
1868;
i besvärjelse mot björnen till skydd för boskapen).
[KNÄ I.1.d]
d) i uttr. böja knä l. knän l. knäna o. d.; ngn gg refl. med knä ss. subj.; jfr BÖJA v. I 1 b. (När man ligger) Är .. bäst, at man Knääne någhot böijer. PALMCHRON SundhSP. 326 (
1642).
Böja knäna när man går. AUERBACH 1909. – särsk.
[KNÄ I.1.d.α]
α) ss. yttring av vördnad l. underkastelse l. andakt falla på knä (se f ); i sht i uttr. böja knä l. knäna l. sina knän (för ngn) o. d. Och när han kom til folkit steeg en man fram, böghde för honom sin knää, och sadhe (osv.). Mat. 17: 14 (
NT 1526;
Bib. 1917 föll på knä). En thron står opp ur kärr hvars namn vi knappast vetat, / och kungar böja knä der våra hjordar betat.
TEGNÉR (WB) 2: 77 (
1812).
All knä sig böja sannerlig / I himlen och på jorden. Ps. 1819 64: 2.
Abbedissans bönkammare, där felnnde klostersystrar böjde knän mot stengolvet. BÖÖK ResSv. 108 (
1924). – särsk.
α') (
†)
med indirekt obj. betecknande den för vilken ngn faller på knä. Migh skola all knää böyas. Jes. 45: 23 (Bib. 1541.
β') i uttr. böja knä för Baal, o. d.; jfr BAAL slutet. The wele .. heller .. opsettie liff, blodh och all therea förmögenheet emot Gudz .. Fiender,.. än böije sine knä för Baal. SUFinlH 1: 361 (
1602).
CALONIUS Bref 35 (
1794).
Se för övr. under BAAL slutet. [KNÄ I.1.d.β]
β) gymn. särsk.
i det ss. kommandoord använda uttr. knäna böj, äv. användt substantiverat ss. benämning på rörelsen i fråga; jfr BÖJA, v. I 1 b . Främre knäet böjes (sedan man framflyttat den ena foten). LING Regl. 18 (
1836).
Knäna – böj! IGymnInf. 1872,
s. 19.
Göra knäna böj. AUERBACH (
1909).
BERGMAN Chef. 104 (
1924).
[KNÄ I.1.e]
e) (
†)
i uttr. döja sig med knäna l. med sina knän, böja knä (se d α). Fosz 581 (
1621;
nt. orig.: kniede sik vor eme nedder; WEIGERE: Mickel neyede Kongen saare ydmygelig). Han hade bögt sig mz sin knä .. och hade bedit diefulen fara i sig.
ConsEcclAboP 369 1659.
[KNÄ I.1.f]
f) i uttr. på (förr äv. å) knä l. knäna l. sina knän (jfr 2, för att angiva att ngn vilar i l. (från stående ställning) intager en mer l. mindre upprätt ställning med båda knäna (l. ena knäet) o. fötterna (foten) vilande på marken l. golvet; äv. i fråga om gående l. krypande i dylik ställning. Krypa på knän. FALCK Und. 158 b (
1558;
i fråga om botgöring).
Både ähre de ofärdige den ene går på knänn och kånann släper sigh på Lårenn. SthmTb. 1599,
s. 63 a. Flep står på knä och vaggar bägge vaggorna.
Amman 71 (
1756).
Utföra ett arbete på knä. AUERBACH 1909. – särsk.
[KNÄ I.1.f.α]
α) i fråga om ställning på knä ss. tecken på underkastelse l. hyllning l. andakt l. bön o. d. Falla l. kasta sig l. sjunka på knä, stundom på knäna l. sina knän (för ngn). Ligga, förr äv. stå l. sitta på knä l. sina knän för l. inför ngn). Han haffde ffallet wpa knæ for my[n] h[er]r[es] naad och tijgåt nadena och eÿ rætten. OPETRI Tb. 49 (
1525;
uppl. 1929).
Fall påå thin knää, och bidh gudh. DENS. 1Post. 7 b (
1528).
Han .. lågh .. på sijn knä, badh och ropade til Gudhom nådh och hielp. LPETRI 3Post. 47 b (
1555).
Påfwen sitter der sielf uppå knä .. och adorerar den helige krubban. SvBrIt. 45 (c. 1700; i fråga om ett epitafium i en kyrka i Rom). Herr de Belval, om famnande Mathurin, vil hjelpa honom opp, men Mathurin envisas at stå på knä. ENVALLSSON ÄdelmBönd. 65 (
1794).
Intet pell hölls öfver brudparet, medan de till slut föllo på knäen inför altaret. BLADH (o. HORNSTEDT) 31 (
1799).
De lockomkransade brudar, / Svepta i slöjors flor,.. / .. sjunka på knä framför kardinalen. WENNERBERG 1: 123 (
1881;
i fråga om nunneinvigning).
ÖSTERGREN 1930. – särsk.
α') (
†)
) i uttr. knäa på sina knän, ligga på knä. RARP 3: 239 1642.
β') (
†)
i uttr. stiga på knä, falla på knä. ConsEcclAboP 545 1661.
γ') i uttr. tacka Gud på sina dara knän; äv. (ngt vard.) i uttr. tacka ngn på sina bara knän; ofta med försvagad bet., övergående i bet.: tacka ödmjukt o. innerligt. (Jag) skall .. tacka gudh på mina hara knän. STENBOCK (o. OXENSTIERNA) Brefv. 1: 62 (
1692).
Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omensklig gerning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän. RUNEBERG 4: 218 1834.
NDA 1913,
nr 126, s. 1.
[KNÄ I.1.f.β]
β) i uttr. lägga (ngn) på knä för sig, tvinga ngn att falla på knä för sig (se k); anträffat bl. i bildl. anv.; förr äv. i uttr. ställa (ngn) på knä, låta (ngn) falla på knä. (Prästen skall när han stiger af predikostolen, ställa honom (dvs. den son undergår uppenbar skrift) på knä fram för församblingen, skrifta och aflösa honom. KOF II. 2: 103 (
c. 1655.
(Jag ville klä mig vackert) för att lägga honom på knä för mig.
WÄGNER Norrt. 58 (
1908;
bildl.).
[KNÄ I.1.f.γ]
γ) i fråga om ofrivilligt böjande av knäna o. därpå följande nedsjunkande. α') i uttr. sjunka l. signa med på knä l. sina knän, på grund av svaghet l. skräck o. d. böja knäna o. signa ned. Alonzo vil sjunka på sina knän. EUREN Kotzebue Cora 82 1794.
DE GEER Minn. 2: 41 1892.
β') (
mindre br.)
i uttr. sätta ngn på knäna l. på knä, med sakligt subj.: åstadkomma att ngn icke kan hålla sig upprätt; äv.: komma ngn att signa ned av skräck o. d. Det sista glaset satte honom på knä, (dvs.) gjorde honom drucken. WESTE FörslSAOB 1823.
UNT 1929,
nr 10186, s. 7.
[KNÄ I.1.f.δ]
δ) i bildl. anv. av (, i uttr. sätta l. bringa l. få l. tvinga, stundom draga (ngn) på knä l. knäna, förr äv. söka (ngn) på knäna, bringa (ngn) i förlägenhet l. svårighet, bringa (ngn) i "knipa", äv.: bringa (ngn) till underkastelse; äv. i uttr. vara på knä, vara i förlägenhet l. svårighet l. i "knipa". Sätta på knä. WESTE (
1807;
med hänv. till kneken). Vi ha sannerligen ej råd – denna våren och sommaren söka oss på knäna.
VDAkt. Brev 26/6 (
1847).
Jag har fått ärva efter patron att hjälpa en släkting, som patron har dragit på knäna. HÖGBERG Frib. 249 (
1910).
Det nya enväldet .. (hade efter unionen) fullkomligt .. lyckats få stormansklassen på knä. SCHÜCK i 3SAH 26: 107 1914. "Finlands borgarklass är visserligen ännu ej på knä inför arbetarklassen," säges det.
SÖDERHJELM Uppror. 60 1918; jfr . Bättre honde på benen än herre på knäna.
STRÖM SvenskOrdspr. 239 (
1926).
SvD(A) 1935,
nr 167, s. 6.
[KNÄ I.1.f.ε]
ε) mil. i uttr. på knä, i fråga om (färdig)ställning med vänstra benet böjt o. högra knäet stödt mot marken samt sätet nedfört mot högra hälen; äv. ss. kommandoord angivande att dylik ställning skall intagas; jfr KNÄ-STÅENDE, p. adj. a. SÖDERMAN ExBook 149 (
1679).
(Vid en upp- ställning) På tre led måste
(vid elds angivande) första ledet falla på knä.
KrigVAH 1805,
s. 4.
(Vid upp- ställning på tre led) föreskrifves att första ledet skall skjuta på. knä.
HAZELIUS Förel. 182 (
1839).
Kommenderas under handgrepp: På knä!.. iakttages, att (osv.). ExFältartill. 1863, 1: 108. [KNÄ I.1.f.ζ]
ζ) i uttr. resa sig på knä, förr äv. å knä, från liggande ställning intaga ställning på knä. AFZELIUS SæmE 55 (1818).
WIGSTRÖM Folkd. 2: 228 (
1881).
[KNÄ I.1.g]
g) (
†)
i uttr. falla i knä (jfr 2, falla på knä (se f α). SthmTb. 1545,
s. 296.
[KNÄ I.1.h]
h) (
†)
i uttr. stå med knäna på golvet, ligga på knä på golvet. KOF II. 2: 47 (
c. 1655.
[KNÄ I.1.i]
i) (
†)
i uttr. stå upp av knäna, resa sig upp från knäböjande ställning. Tå stod han vpp af knäen och föll åter på knä för altarskrancket. KyrkohÅ 1914,
s. 454 1725.
[KNÄ I.1.j]
j) (
enst.)
i uttr. falla knä, falla på knä (se f ), knäfalla. HEIDENSTAM Vallf. 34 (
1888).
[KNÄ I.2]
2) om ovansidan av knäet jämte angränsande del av låret hos en sittande person, med tanke på knäet osv. ss. uppbärande ngt; äv. om ovansidorna av båda knäna tillsammans jämte angränsande delar av låren; jfr SKÖTE; i sht i förb. med prep. på (jfr 1 f) l. i (jfr 1 g).Hava l. hålla ett barn på l. i knäet l. sitt knä l. i knä l. på knäna l. sina knän. Sitta på l. i ngns knä l. i knä(et) på, förr äv. i knä hos ngn. Hon lät honom soffua på sitt knää. Dom. 16: 19 (
Bib. (
1541).
Giffuer tu enom loff at sättia sigh vthi tijno knä, så (osv.). BALCK Es. 160 (
1603).
Hafwer (Kona) Späd-Barn i Knä. STIERNHIELM WgL 109 (
1663;
i bild). Jag af sorgelig förfarenheet, sielf wäll weet, huru dhen drycken smakar
(att) settia
(dvs. sitta) med lijtet barn på knään och hafwa andra dher omkring, när fadren borto är.
VDAkt. 1676,
nr 176.
Vid et bord satt en .. Gubbe, .. hvars skägg låg ned på hans knän. DALIN Vitt. 5: 61 (
1751).
(Den roende) Rar i knä en bytta smör.
BELLMAN (SVS) 1: 151 (
1769,
1790). Sitta i knä hos någon.
WIDEGREN (
1788).
Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knäet. ALMQVIST Går an 105 1839. Vill du ha mig i knä? AGRELL Dram. 1: 190 (
1883).
(Han) hade .. suttit i schaggsoffan med Winnie på knät. HALLSTRÖM Händ. 18 (
1927). jfr
MODERS-KNÄ. – särsk.
[efter gr. (HOMEROS) ϑεῶν ἐν γούνασι κεῖται, eg.: (ngt) vilar i gudarnas knän]
(
i vitter stil)
i uttr. angivande att ngt, särsk. ngr framtida, är ovisst. Framgång ligger på Gudomens knä, men viljan är Menskans. TEGNÉR (WB) 8: 24 (
1837). I gudarnes knän försann afgörandet hvilar.
JOHANSSON HomIl. 17: 514 (
1848).
Men svaret på "Hvidan och Hvarthän?" / var gömdt på det tigande Mörkretsknän. RYDBERG Dikt. 1: 96 (
1876,
1882).
[KNÄ I.3]
3) (
†)
; se dock a, b) hos vissa djur, om annan led än den egentliga knäleden. 3Mos. 11: 21 (
Bib. 1541;
i fråga om flygande smådjur, t. ex. gräs- hoppor).
Desse benen äro hvardera delte uti tre Hufvud-Leder, och sitta fast vid Kroppen med et litet knä. VetAH 1741,
s. 219 (
i fråga om cikad). – särsk.
[KNÄ I.3.a]
a) (fullt br. utom i vetenskapligt fackspr.) om den led i däggdjurens främre extremiteter som motsvarar handlovsleden hos människan. VetAH 1779,
s. 78.
Vid "knäna" på frambenen (hos en viss antilopart) ser man en hårborste med mer eller mindre svarta hår. FoFl. 1912,
s. 131. jfr
FRAM-KNÄ.
[KNÄ I.3.b]
b) (fullt br. utom i vetenskapligt fackspr.) om den led i däggdjurens o. fåglarnas bakre extremiteter som motsvarar hälleden hos människan. Låren (på göktitan) betäcka hwitachtiga dun alt in til knänen. RUDBECK Samolad 66 (
1701). När djuret
(dvs. den egyptiska bärgråttan) hvilar, lägger det
bak-föttema under buken, och hvilar på knän.
VetAH 1752, s. 126; jfr
1 f. Sätta en häst på knäna
(dvs. på hasorna). WESTE FörslSAOB 1823; jfr
1 f . Benen på
en tupp) få på inga vilkor vara försedda med krokiga eller inåtvända knä.
GHT 1897,
nr 302 B,
s. 2. – jfr
BAK-KNÄ.
[KNÄ II]
II) i utvidgad o. oeg. anv. av I, särsk. av
I 1. [KNÄ II.1]
1) om del av klädesplagg, avsedd att betäcka knäet. HÖPKEN 1: 19 (
c. (
1752).
De engelska kjolarne med svängdt knä. Freja 1881,
s. 127 (
i fråga om riddräkt för damer). Dessa hederliga bastanta skolbyxor, som voro beklädda med stora svarta skinmappar i akterdelen och på knäna.
VESTERLUND Skolm. 51 (
1924).
(Orgeltramparen) knäppte händerna över de blanka knäna. SUNESON GGrund 138 1926. [KNÄ II.2]
2) (
ngt vard.)
vid begagnande uppkommen utbuktning av ett byxben vid platsen för knäet; jfr 5. Han pyntar sig icke som förr, han har knän på byxorna, hans hatt är icke så blank. STRINDBERG Utop. 191 (
1885).
Knän på byxbenen. ENGSTRÖM Äfv. 1 (
1908).
FOGELQVIST ResRot 79 (
1926). jfr
BYX-KNÄ.
[KNÄ II.3]
3) om uppsvälld bladfästpunkt på stam, led på stängel l. strå, särsk. hos växt tillhörande gräsen. Leedh, knä på halmstrå. Linc. Kk
2 b (
1640).
Af then litala root vpstiger späda brudden, / .. Til thes som han får knä och rätt som starcka leder / Ther på han stöder sigh. SPEGEL GW 99 (
1705;
i fråga om säd).
AGARDH Bot. 1: 103 (
1830).
ÖSTERGREN (
1930) . jfr
STRÅ-KNÄ. – särsk. (
†)
i uttr. gå i knä, om växt tillhörande gräsen: under växandet utbilda knän. IHRE (
1769).
WESTE FörslSAOB 1823.
[KNÄ II.4]
4) (
i sht i fackspr.)
krokigt l. krökt före. som mål, krokig l. krökt del av ett föremål.
Främre palperna (hos en viss insekt äro) nästan längre än hufvud och thorax tillsammantagne, med knä af midtpå och aflång clava i ändan. VetAH 1818 s. 259; jfr
5.
SvFmT 10: 247 (
1899;
om omböjd del av spänne i vilken nålen vilar, då spännet är slutet). – särsk.
[KNÄ II.4.a]
a) (
i fackspr.)
om för olika ändamål använda vinkelformiga stöd, nrspr. o. eg. om sådana av (krokvuxet) trä, senare äv. om sådana av järn. Wij .. haffwe befaledt, atth the förderffwede Bielcker vpå Westerås slott .. schulle medh knä bliffwe förstärchte. HB 2: 24 (
1579).
Vid Takfoten är detta (drag-)Rör fästat med stadiga knäen i väggen, och hvilar på en nedgrafven stolpe. BRAUNER Bosk. 96 1756.
TurÅ. 1915 s. 53.
Vinkelstöd eller, "knän" i kärror. LBl. 1916,
s. 28. – särsk.
skeppsb. om av krokvuxet trä l. av järn gjord, nära rätvinklig pjäs som användes för att stärka föreningen av två i en vinkel hopstötande timmer o. d. i ett fartyg; i fråga om fartyg av järn, om (vanl. trekantig) förbindelse. l. skarvplåt mellan två balkar l. profiljärn. Hängande knä, i vertikal ställning anbragt knä, hangarknä, hängknä. Liggande knä, i horisontal ställning anbragt knä. SkeppsgR (
1541).
RÅLAMB 10: 19 (
1691).
Hängande Knän. RÖDING SD 49 (
1798).
Fartyget har halfdäck 21 tum högt och blifver försedt med 39 stk. Jernknän utom vanliga liggande knä af Eke. Snälllp. 1848 nr 68 s. 4.
Däcksbalkarne fästas vid fartygssidan medelst knän af trä eller jern. ENGSTRÖM Skeppsb. 16 (
1889).
3NF 1929. jfr
AKTERSTÄVS-,
AVVINKEL-,
BÅT-,
DÄCKS-,
FÖRSTÄVS-,
GALJONS-,
HANGAR-,
HÄCK-,
HÄNG-,
RESNINGS-,
SKEPPS-,
STÄV-KNÄ m. fl.
[KNÄ II.4.b]
b) (
i fackspr.)
krökt (i allm. krokvuxet) trästycke passande till knä (i bet. a slutet). RISINGH LandB 68 (
1671).
WALLENBERG (SVS) 1: 202 (
1771). Knän kallas bland skeppsvirke sådana krumtimmer, som tagas af stam och gren, och i hvilka vinkeln mellan bål (stamdelen) och gren ej öfverstiger 115.
CNATTINGIUS (
1875,
1894).
SFS 1922,
s. 322. jfr
GRAN-,
ROT-KNÄ.
[KNÄ II.4.c]
c) (
†)
mil. om det krökta mellanstycket mellan en kanonlavetts bröst (se d. o. 5 i) o. dess svans. TÖRNGREN Artill. 2: 24 (
1795).
SPAK HbFältartilt. 141 1873.
[KNÄ II.4.d]
d) (
i fackspr.)
kort, krokig rördel avsedd till förening av rör som stöta samman i vinkel. Asfaltgrytor ... Skorstenen är aftagbar med knäet till densamma fastsittande i manteln. HufvudkatalSonesson 1920,
7: 137.
[KNÄ II.4.e]
e) (
i fackspr.)
rörlig led mellan två hävstänger. År 1822 konstruerade Peter Smith .. den första knäpressen och år 1829 Samuel Rust Washingtonpressen, äfven den med knä för tryckets utöfvande. 2UB 10: 219 1906.
[KNÄ II.4.f]
f) (
†)
om bistav (se d. o. 3) på runa. RUDBECK Atl. 1: 648 (
1679).
Därs. 3: 9 1698.
[KNÄ II.5]
5) krök, krökning, böjning, bukt (se d. o. 1; i sht konkretare (jfr 4; äv.: ställe där ett föremål o. d. bildar en vinkel l. en krök. RP 16: 682 (
1656).
Rågången, emillan thessa tvenne märken .. formerade en angel eller knä vid qvarn-bäcken, som flyter them emillan. VDAkt. 1745,
nr 504.
Takrännorne (i Köpenhamn) äro öfver alt kälade åfvanpå sjelfva listen .. derifrån går väggrännor af bleck .. ända ned med litet knä tätt vid gatan. PALMSTEDT Resedagb. 27 (
1778).
Det lilla område, som bildas af Weichselns nedersta knä och Östersjön. MANKELL Fältal. 585 (
1859).
Antalet knän å luftkanalerna (vid en varmluftsvärmledning) bör .. vara så litet som möjligt. 2UB 1: 633 (
1898).
De finska (s. k. kortliarna) ha ofta skaft med skarpa "knän" eller krökar. SvKulturb. 9– 10: 204 1931. jfr
DAL-,
ÅS-KNÄ. – särsk.
i fråga om strå l. stängel; särsk. i uttr. slå knä på sig, kröka sig, böja sig; om växt äv. i uttr. slå knä på strået o. d., bilda en krök på strået o. d. VetAH 1757 s. 22.
Örter .. sora vexa på marken resa sig alltid upprätt, och om de nedläggas hilda ett knä, och böja sig åter uppåt. GERELIUS Gasupplysn. V (1825).
Lägger sig säden före blomningen, betyder det mindre, ty den slår ett knä på sig och stiger åter upp. LUNDEQUIST Landtbr. 203 (
1840).
LB 2: 59 1899.
[KNÄ III]
III) [jfr motsv. anv. i fsv., ävensom motsv. anv. av LED, släktled. Anv. utgår möjl. från I i en allmännare bet.: led; jfr I 3]
(
numera bl. l. fråga om ä. förh.,
arkaiserande)
släktled, ättled, led; särsk. i uttr. förfölja ngn till l. intill l. i nionde knä, förfölja l. hämnas på ngns släkt intill allra avlägsnaste (eg. nionde) led. (Min rivals) slechtt haffwe waridtt förrädere jnn till nijende knä. E14R 1561,
1: 142 a.
UrkFinlÖ II. 1: 89 (
c. (
1595).
Hootar han heela församblingene förföllielse ia barn och barnabarn till nijonde knää. VDAkt. 1657,
nr 244.
Brudgummen (var) skyldig, at bjuda til Gästebuds alla släktingar inom tredje knä. LAGERERING 1Hist. 2: 413 (
1773).
LILJEGREN Runl. 95 (
1832).
Jag skall förfölja honom till nr onde knä. GRANLUND Ordspr. (c.
1880.
FLODSTRÖM SvFolk 382 (
1918). –
Amn. I fråga om beräkningen av släktskipsgrader se
SCHLYTER Ordb. 349 1877.
Ssgr
A
–
KNÄ-AKTIG. (
†)
som liknar l. erin-rar om ett knä; jfr KNÄ II 3. Knäaktiga leder (på en örtsstjälk). MÖLLER PrincBot. 28 (
1755).
–
(I 1)
KNÄ-BAND.
[jfr d. knæbaand]
(
förr)
prydligt band som bars synligt nedanför knäet för att hålla strumpan uppe; äv. om ett liknande, som linning nedtill på knäbyxor fastsytt band, vilket åtdrogs med ett spänne l. gm snörning. BtÅboH I. 13:
208 (
1638).
SVENSSON SkånFolkdr. 98 (
1935).
Ssg:
–
knäbands-spänne. (
förr)
spänne i 'knäband'. Sedolär- Mercur. 3: nr 12 s. 3 (1731). MEURMAN 1846.
–
(I 2)
KNÄ-BARN. (
föga br.)
litet barn som brukar ligga l. sitta på sin moders knä, spädbarn. LING As. 401 (
1833).
ÅKERHIELM Natt 28 (
1899;
bildl.).
–
(I 1)
KNÄ-BEN. (
†)
visst ben i knäleden på nötkreatur l. häst. JUSLENIUS 283 (
1745;
i fråga om nötkreatur).
EHRENGRANAT Ridsk. I. 1: 16 (
1836;
i fråga om häst).
–
(I 1 a)
KNÄ-BENKLÄDER ~⁰²⁰, pl. (mindre br.)
knäbyxor. GHT 1895,
nr 245, s. 2.
SDS 1899,
nr 562, s. 3.
–
(I 1)
KNÄ-BILD.
plastisk l. (vanl.) plan bild som avbildar en person från huvudet till knäna; äv. i uttr. i knäbild. BRUNIUS Metr. 61 (
1854). 12 st ... kabinettsporträtt .., deraf
3 i bröstbild och
3 i knäbild.
SD(L) 1898,
nr 62, s. 2. (F. von Rayskis) knäbild av kammarherren greve Zech-Burkersroda.
OoB 1931,
s. 41.
–
(II 4 a slutet) KNÄ-BRICKA.
skeppsb. trekantig plåt som förenar däcksbalkmed spant; äv. liktydigt med: knä (i bet. II 4 a slutet). NILSSON Skeppsb. 124 (
1932).
–
(I 1)
KNÄ-BUCKLA,
r. l. f. (
förr)
om viss del av rustning som skyddade knäet; jfr BUCKLA sbst. 3. ALM BlVap. 205 1932.
–
KNÄ-BUKT. (
†)
[KNÄ-BUKT.ssg 1]
1) till I 1: knäböjning (se KNÄBÖJA 1 a ); av.: nigning. STIERNHIELM Herc. 50 (1648
1668.
(Jag, dvs. döden.) skiuter och sargar .. uthan upskoff,/.. Alt oachtandes böner och bedz lan sampt diupesta knäbuckt.
JWOLLIMHAUS Vitt. 4 (
1669).
(Baal) all min fruchtan var; och stod mig intet an, / At se en annan Gud knähugt få, än han. KOLMODIN QvSp. 1: 508 (
1732).
[KNÄ-BUKT.ssg 2]
2) till II 5: krökning., RINMAN 2: 469 1789.
–
(I 1)
KNÄ-BUNDEN,
p. adj. (
tillf.)
bunden om knäet. De långa benen med de knäbundna strumporna. LAGERLÖF Herrg. 52 (
1899).
–
(I 1 a)
KNÄ-BYXA.
byxa som räcker ned till l. ett stycke nedanför knäet; i sht i pl.; särsk. om byxor tillhörande mansdräkten i äldre tider o. vissa trakters allmogedräkt, ävensom nutida sportdräkt o. smågossars dräkt. WESTEE 1842. 'Masens' hvita oklädda skinnpels, knäbyxorna af skinn, sammanhållna med de toffsprydda banden.
HOLMBERG Skand. 24 (
1849).
SVENSSON SkanFolkdr. 91 (
1935). jfr
SIDEN-KNÄBYXOR.
–
(I 1)
KNÄ-BÄLTE. (
förr)
knäband (se d. o.) av läder l. annat styvt material. BoupptSthm 1677,
s. 1497 b.
WENGELIN GMinn. 136 (
1893).
Ssgr:
–
knäbält-ring. (
†)
i 'knäbälte' anbragt ring. BoupptSthm 1670,
s. 351.
knäbälts-sölja. (
†)
i 'knäbälte' anbragt sölja. BoupptSthm 1673,
s. 891 a, Bil.
–
(I 1)
KNÄ-BÖJARE,
sbst.¹ (sbst.² se under KNÄBÖJA), r. l. m. anat. muskel som är värksam, då knäet böjes. LbKir. ³: 647 1922.
– (jfr
II 4 c)
KNÄ-DEL. (
†)
mil. om den krökta delen av en kanonlavett mellan bröstet o. svan. sen. HOLMBERG Artill. 3: 88 (
1883).
–
KNÄ-DJUP,
n. (
i fackspr.)
djup motsvarande avståndet från marken till knäet på en stående person; jfr KNÄ I 1 a. NORDENSVAN o. KRUSENSTJERNA 2: 325 (
1886).
CANNELIN (
1921) .
–
KNÄ-DJUP,
adj. (knä. c. 1770 osv. knäs- 1756–1925) om vatten, snö, dy o. d.: så djup(t) att det (den) når till knäna på en däri stående person; jfr KNÄ I 1 a. STAGNELL JHjernlös 19 (1756). Knädjup snö. NorrlS 1: 44 (c. 1770. Knädjupt vatten.
Kongo 1: 314 1887. WÆRN
-BUGGE Bruksb. 29 1925.
–
(I 1)
KNÄ-DOPP,
n. l. m.?, l. -DOPPA, r. l. f. (förr) del av rustning som skyddade knäet; jfr DOPP sbst.¹ ¹, samt -BUCKLA. ArkliR 1560:
1 1559.
(Till drabbtyget hörde) Lärskenor med Knädopper.
2VittAH 3: 215 1572.
–
(I 1)
KNÄ-DYNA.
(knappast br.) dyna att falla på knä på. DALIN FrSvLex. 1: 21 1842.
SvTy.Hlex. 1851.
CANNELIN 1921.
–
KNÄ-FALL.
[ fsv. knäfal]
nedfallande på knä. [KNÄ-FALL.ssg 1]
1) nedfallande på knä vid andakt l. vid ödmjuk l. undordånig bön l. anhållan l. ss. tecken på underdånighet l. underkastelse o. d.; äv. bildl.; jfr KNÄ I 1 f . Göra knäfall för ngn, förr äv. göra ngn knäfall. OPETRI PEliæ f 2 b (1527). The Magdeborger skulle medh ett ödmiukt knäfall begära nådh aff Keysaren. SCHRODERUS Dress. 257 (
1610).
Käcke och dugelige Män giorde henne knäfall. DALIN Arg. 1: 190 (
1733,
1754). Franska republikens knäfall för det ryska själfhärskardömet.
GHT 1897,
nr 107, s. 3.
SvD(A) 1930,
nr 208, s.
8 (bildl.). [KNÄ-FALL.ssg 2]
2) (
†)
mil. intagande av färdigställning på knä-; jfr KNÄ I 1 f . KrigVAH 1833,
s. 5.
–
KNÄ-FALLA,
-ning (†)
WIKFORSS 1: 948 1804,
SvTy. Hlex. (
1851,
1872;
med hänv. till knäfall));
-erska (tillf.,
GREBST 1År 114 (
1912)).
[ fsv. knäfalla]
falla på knä; jfr KNÄ I 1 f. [KNÄ-FALLA.ssg 1]
1) falla på knä vid andakt l. vid ödmjuk l. underdånig bön l. anhållan l. ss. tecken på underdånighet l. underkastelse o. d.; äv.: ligga på knä; jfr KNÄ I 1 f . Knäfalla för ngn. Jes. 44: 17 (
Bib. 1541. I solnedgången- knäföllo alla Kasans muslimanske äkta män på husens flata tak och prisade Den Ende.
HEIDENSTAM Vallf. 27 (
1888).
ÖSTERGREN 1980.. särsk.
[KNÄ-FALLA.ssg 1.a]
a) (
numera knappast br.) i p. pf.: som fallit på knä, liggande på knä.
Linc. C 1 a (
1640).
NICANDER Minn. 1: 306 (
1831).
NCRDENSVAN Pens. 35 (
1888).
[KNÄ-FALLA.ssg 1.b]
b) (
†)
med (indirekt) (person)obj.: knäfalla för (ngn l. ngt). OPETRI Sacr. A 2 a (
1528).
Hela vår verld ser honom, gifver akt på honom, knäfaller honom. DALIN Arg. 2: 428 (
1734,
1754.
[KNÄ-FALLA.ssg 1.c]
c) (
†)
övergående i bet.: (under knäfall) bönfalla (om ngt). Grefvinnorna Klinckowström och Piper.. skyndade upp i konungens rum att knäfalla om nåd för sin far. ADLERBETH Ant. 1: 95 (c. (
1792).
CFDAHLGREN 1811 hos
FREDLUND Dahlgren 55. jfr: Jag slutar med, hvad jag bordt börja med: at knäfalla för min långa .. tystnad.
BESKOW 1824 1 3SAH XXXIX. 2: 60.
[KNÄ-FALLA.ssg 2]
2) (
†)
mil. intaga (färdig)ställning på knä; jfr KNÄ I 1 f . Krig VAH 1805,
s. 80.
–
(I 1)
KNÄ-FIOL.
[jfr it.
viola di gamba (se
GAMBA)]
(
förr)
violoncelliknande stråkinstrument; jfr GAMBA 1. SCHULTZE Ordb. 1103 (c. 1755. BOIVlE
NordMMusik. 10 1911.
–
KNÄ-FÖRKLÄDE ~⁰²⁰. (numera knappast br.)
förkläde som räcker ned till knäet; jfr KNÄ I 1 a. LINNÉ Diet. I: 90 (c. 1750.
BouptVäxjö 1794.
Fornv. 1910,
s. 175 (i fråga om förh. c.
1750.
–
(II 3)
KNÄ-GRÄS bot. [KNÄ-GRÄS.ssg 1]
1) växten Spergularia rubra Presl., rödspärgel. FISCHERSTRÖM 1: 157 (
1779).
DELEEN 603 1829.
[KNÄ-GRÄS.ssg 2]
2) gräset Agropyrum repens (Lin.) Gaertn., åkerkvicka, kvickrot. RUDBECK CampElys. 1: 2 (
1702).
[KNÄ-GRÄS.ssg 3]
3) gräset Triodia decumbens (Lin.) PB., axsvingel, tandsvingel. FRIES BotUtfl. 3: 246 (
1864).
UtsädT 1893,
s. 213.
[KNÄ-GRÄS.ssg 4]
4) den till fräkenväxterna hörande växten Equisetum fluviatile Lin., fräken, åfräken. ROTHOF 116 (
1762).
WAHLBERG Foderv. 289 (
1835). (II
[KNÄ-GRÄS.ssg 4]
4) –
KNÄ-GÅNG; pl.
-ar. (†) krök, krökning.
MÖRT Weidler 117 1727.
–
(I 1)
KNÄ-HARNESK. (
förr)
viss del av rustning som skyddade knäet; jfr -BUCKLA. MÖLLER 2: 95 (
1785).
DALIN (
1852) .
CANNELIN 1921.
–
KNÄ-HOSA. (
†)
till knäet räckande strumpa; jfr KNÄ I 1 a. VarRerV 28 a 1559. Linc. K 5 a
1640.
–
(I 2)
KNÄ-HUND.
liten hund som är van att ligga i knäet; jfr JUNGFRU-HUND. VERELIUS 143 (
1681).
LINNÉ hos
HIORTER Alm. 1748,
s. 36.
ÖSTERGREN 1930. särsk. bildl., närmande sig bet.: favorit (se d. o.
1) . Han som för ögonblicket är majestätets knähund.
TOPELIUS Dram. 16 (
1851,
1881). Tviflet är vår knähund.
HALLSTRÖM Pupur 191 1895.
–
(I 2)
KNÄ-HYNDA. (
tillf.)
jfr -HUND. WALLENBERG (SVS) 1: 276 (
1771).
–
(II 4 e)
KNÄ-HÄVARM ~⁰² l. ~²⁰. tekn. jfr -HÄVTYG. HufuudkatalSonesson 1920, 1:
107. –
(II 4 e))
KNÄ-HÄVSTÅNG ~⁰² l. ~²⁰ tekn. jfr
-HÄVTYG TT 1876, s.
186. HufvudkatalSonesson 1920, 3:
135. –
e) KNÄ-HÄVTYG ~⁰² l. ~²⁰.
tekn. hävtyg vars huvuddel utgöres av två gm rörlig led förenade hävstänger o. som, då en kraft anbringas mot den rörliga leden, fortleder trycket mot hävtangel nas yttre andar.
ENEBERG Karmarsch 2: 716 (
1862).
Finare tegelsorter.. underkastas, sedan de blifvit halftorra, pressning i järnformar medelst en vanlig press, försedd med stort hori sontalt svänghjul, eller medelst knähäftyg. 2UB 7: 159 (
1903).
3NF 4: 5 (
1925).
Ssg:
–
knähävtygs-press.
tekn. press i vilken trycket åstadkommes medelst knähävtyg, präglingspress. ENEBERG Karmarsch 2: 716 1862.
2UB 6: 626 1904.
–
KNÄ-HÖG,
adj. [ fsv. knähögher]
som räcker upp i knähöjd (se d. o. 1; jfr KNÄ I 1 a. Knä-högt gräs. Oldendorp 2: 185 (
1788).
Knähöga stöflor. JournLTh. 1809,
nr 75, s. 2.
SELANDER Keller Seldw. 2: 384 (
1913).
–
KNÄ-HÖJD.
[KNÄ-HÖJD.ssg 1]
1) höjd som motsvarar avståndet från marken upp till en stående persons knä; jfr KNÄ I 1 a. IGymnInf. 1872,
s. 42.
VÄRING Frost. 227 (
1926).
[KNÄ-HÖJD.ssg 2]
2) bef. eg.: höjd som motsvarar höjdskillnaden mellan en kanonlavetts bröst o. dess svans; ett bröstvärns höjd över den plats där en artilleripjäs är uppställd; jfr KNÄ Il 4c. HAZELIUS Bef. 22 (
1836).
SPAK HbFältartill. 226 (
1873). För fältlavetten är knähöjden i allmänhet
1 m.
ZETHELIUS Fältarb. 58 1892.
–
(II 5)
KNÄ-HÖRN. (
†)
krök, vinkel. Staden (dvs. Rastatt).. Är uppförd i ett knähörn, som bildas af Murg-floden. KrigVAT 1855,
s. 317.
– (jfr
II 4 a slutet)
KNÄ-JÄRN.
skeppsb. knäformigt järn; järnknä. WIKFORSS I: 948 1804.
CANNELIN 1921.
–
KNÄ-KALSONGER, pl.
jfr -BYXA samt. KNÄ I 1 a. SvD(A) 1928,
nr 153, s. 11.
–
(I 1)
KNÄ-KAMRAT : om personer som sitta invid varandra (knä vid knä med varandra), t. ex. i en skola o. d.; sidokamrat, bänkkamrat. MÖLLER 1807.
SvD(A) 1916,
nr 13, s. 10. särsk.
[KNÄ-KAMRAT.ssg 2.a]
a) (
†)
i fråga om ryttare som rida sida vid sida med varandra: sidokamrat. DA 1771,
nr 112 s. 3 (bildl.) KrigsmSH
1802,
s. 125.
GOSSELMAN SAmer. 36 (
1842).
[KNÄ-KAMRAT.ssg 2.b]
b) (
†)
övergående i bet.: person som är jämgod med ngn, (ngns) like. CGTESSIN (c.
1755 i
Fatab. 1931,
s. 34.
Ibland Poeter är .. (I. Holmström) mln knä Camerat, och jag ungefär af hans styrcka. DENS. (c. 1765 i 2Saml. 2: 55. –
(1 2) KNÄ-KARDA,
v. (
†)
karda (ull) medelst handkarda som under arbetet hålles på knäet. ROTHOF 124 1762.
–
(II 3)
KNÄ-KAVLE.
bot. gräset Alopecurus geniculatns Lin., kärrkavle. WAHLBERG Foderv. 142 (
1835).
MosskT 1893, s. 116.
–
KNÄ-KJOL.
till knäet räckande kjol; jfr KNÄ I 1 a. SÖDERBERG HårfrUppass. 112 1925.
–
KNÄ-KORT,
adj. om klädesplagg: som räcker bl. till knäet; jfr KNÄ I 1 a. Knäkorta kjolar. VHem 1921,
nr 25, s.
16. SvD(A) 1955,
nr 184, s. 8.
–
(I 3)
KNÄ-KOTIG. (
†)
veter. om häst: på vilken karleden, i stället för att vara böjd bakåt, är böjd framåt så att den erinrar om ett knä. FLORMAN HästKänned. 98 (1794). EHRENGRANAT Ridsk. I. 1: 17 (
1836).
–
(I 2)
KNÄ-KREATUE. (
†)
om knähund. LBÄ 5–
6: 112 1797.
–
(II 4)
KNÄ-KRÖKT,
p. adj. krökt så att den bildar ett (skarpt) knä. Corydalis solida Sm. .. har .. nedtill knäkrökt stift. NYMAN VäxtNatH 1: 296 1867.
MosskT 1893,
s. 322 (i fråga om gräs).
–
KNÄ-LED,
r. l. m. I) till I 1: ledgång som förenar lårbenet med skenbenet (o. knäskålen) samt bildar knäet; äv om motsv. led hos vissa djur. ROSENSTEIN Comp. 81 (
1736).
LB V. 2: 22 1908. Hur en nedstigning på halvannan kilometer i höjdled skall kännas för trötta knäleder, som ständigt vilja ge vika.
ALM ISbr. 65 (
1925).
[KNÄ-LED.ssg 2]
2) till I 3 a, b. ÖDMANN MPark 215 (
1800;
om hasled).
De ledgångar, som hos föl oftast angripas, äro knäleden på fram- eller bakben, has- och kotlederna. LUNDBERG HusdjSj. 450 1868.
[KNÄ-LED.ssg 3]
3) till II 3, om uppsvälld led på stjälk l. strå. ÖSTERGREN -1950. [KNÄ-LED.ssg 4]
4) tekn. till II 4 e, om rörlig led mellan två häv. armar o. d. ALM VapnH 134 (
1927).
Regeln (På kammarladdningageväret) är försedd med en "knäled", vilken led, då mekanismen är sluten, ligger något utanför den högra klacken. DENS. Eldhamdv.. 1: 368 (
1933).
Ssgr: (i allm. till -LED 1):
–
knäleds-galla veter. till -led 2: knägalla, knäsvamp. JUHLINDANNFELT 1886.
–
knäleds-regling.
tekn. till -led 4, i fråga om pistol: regling av mekanismen, vilken sker medelst knäled. 2UB 6: 352 1904.
–
knäleds-tuberkulos.
med. LbKir. 3: 621 1922.
Avledn.:
–
knäledad ,
p. adj. till -led 3, om växt: försedd med uppsvällda leder. JÖNSSON Gagnv. 76 (
1910).
–
KNÄ-LIGGANDE,
p. adj. som ligger på knä, liggande på knä; äv. oeg., om ställning l. läge; jfr
KNÄ I 1 f I knäliggande ställning.
Sappörregl. 1880,
s. 24.
KJELLIN Troili 2: 206 (
1917).
–
KNÄ-LIK,
adj. särsk.
till II 3. (
c. 1795.
–
(I 1)
KNÄ-LINNING.
på knäbyxor: linning vid byxbenets nedre ända. (
1865).
KatalÅhlénHolm 37:
47 1916.
–
(I 1 a)
KNÄ-LÅNG.
om klädesplagg: som räcker (bl.) ned till knäet. Herr-Benkläder, knälånga. SvD(A) 1915,
nr 235 s. 8 (i annons). Därs.
1933,
nr 339 s. 23.
–
(I 1 a)
KNÄ-LÄNGD.
( knä- (i bet. 1) 1929. knäs- (i bet. 2) 1917
[KNÄ-LÄNGD.ssg 1]
1) i fråga om klädesplagg: längd (bl.) ned till knäet. (Kjolarna till promenad ha) bibehållit sin bekväma, eleganta knälängd. SvD(A) 1929,
nr 251, s. 7.
[KNÄ-LÄNGD.ssg 2]
2) (
tillf.)
längd som motsvarar avståndet från marken till knäet på en stående person. FinlSvFolkd. I A 1: 473 1917.
–
(II 4 e)
KNÄ-LÄNK.
tekn. vinkelformig arm l. i vinkel ställda armar i ett system av gm rörliga leder förenade länkar. ,
s. 161. NERÉN
1930.
–
(II 4 e)
KNÄ-MEKANISM.
tekn. mekanism vari ingå flera l. färre gm rörliga leder förenade hävarmar o. d. 2UB 10: 196 1906.
HufvudkatalSonesson 1920,
1: 486 –
(I 1)
KNÄ-MJUK.
[KNÄ-MJUK.ssg 1]
1) om gång: som sker med krökta knän, knäande; om person: som vid gång knäar, som går med krökta l. sviktande knän. MOLIN ÅdalP 62 (c.
1895.
[KNÄ-MJUK.ssg 2]
2) (
†)
om person: ödmjuk, krypande. Mången spak och knämjuk dräng. HAGBERG Shaksp. 10: 271 (
1850;
eng. orig.: knee-crooking).
–
(I 1 f α) KNÄ-PALL.
[KNÄ-PALL.ssg 1]
1) pall att falla på knä på. CRUSENSTOLPE CJ 2: 222 (
1845).
STIERNSTEDT Sneck. 43 (
1924).
[KNÄ-PALL.ssg 2]
2) (knappast br.) om den fasta, utskjutande nedre delen av altarrunden i en kyrka. Knäpallen å altarringen (i Göteborgs domkyrka). SD(L) 1900,
nr 466, s. 3.
–
(I 1 a)
KNÄ-PANTALONGER, pl. (
enst.)
knäbyxor. SthmFig. 1845,
s. 11.
–
(I 1 a)
KNÄ-PERMISSIONER, pl. (
enst.)
knäbyxor. Bergman VSmskr. 361 1876.
–
KNÄ-PLÅT.
skeppsb. om plåtstycken av växlande form som i järnfartyg med dubbla bottnar förbinda spanten med kontraspanten; jfr KNÄ II 4 a slutet. ENGSTRÖM Skeppsb. 57 (
1889).
BonnierKL 10: 1250 1927.
–
(II 4 e)
KNÄ-PRESS.
tekn. press i vilkentrycket åstadkommes gm knähävtyg. JournManuf. 2: 75 1826.
2UB 10: 209 1906. .
–
(I 1)
KNÄ-PUTA,
r. l. f. hippol. stoppad valk i främre kanten av en sadelkåpa, tjänande ss. stöd för ryttarens knän. TIdr. 1883,
s. 15.
HAMILTON Ridn. 25 (
1923).
– (jfr
II 2)
KNÄ-PÅSE.
(föga br:) vid begagnande uppkommen påsliknande utbuktning över knäna på byxor. SANDEL Dropp. 101 (
1924).
LARSSON I BY Vår 7 1927.
–
(I 1)
KNÄ-REFLEX.
med. om den ryckning i sträckmusklerna i låret som normalt brukar inträda då benet hänger fritt i böjd ställning o. ett slag riktas mot knäsenan nedanför knäskålen, patellarreflex. 2NF 22: 1171 (
1915).
BERGMARK Nervsj. 47 (
1931).
–
(I 1)
KNÄ-REM.
[KNÄ-REM.ssg 1]
1) (
förr)
–
KNÄ-BAND.
LMil. 4: 710 (
1695).
DALIN (
1852) .
Fatab. 1927,
s. 97 1852.
[KNÄ-BAND.ssg 2]
2) (
numera bl. bygdemålsfärgat)
skom. spannrem.
LIND 1749.
JournLTh. 1810,
s. 324.
BJÖRKMAN (1889-
med hänv. till spannrem).
–
(I 1)
KNÄ-ROS. (
†)
om rosett o. d. som förr bars vid knäet. SP 1782,
nr 163, s. 4.
WESTE (
1807).
SCHULTHESS 1885.
–
(II 5)
KNÄ-RÖR,
sbst.¹, förr äv.
-RÖ . (
numera knappast br.)
jfr -RÅ, TROLLE-BONDE Hesselby 57 (i
handl. fr. 1657.
ILandtmät. 1725, s. B
2 b.
JUHLINDANNFELT 341 1886.
–
KNÄ-RÖR,
sbst.² (
i fackspr.)
i vinkel krökt rör, särsk. om rör som är krökt i ungefär rät vinkel; äv.: krökt rördel; jfr KNÄ II 4 d. MÖLLER (
1790).
TT 1872,
s. 117.
NERÉN 1930.
–
(II 5)
KNÄ-RÖSE. (
numera knappast br.)
jfr -RÅ. NoraskogArk. 6: 282 1705.
–
KNÄ-SID. (
numera bl. ngn gg arkaiserande)
om klädesplagg: som räcker ned till knäna, knälång; jfr KNÄ I 1 a. Knäside Skiortor. HOLM NSv. 125 (
1702).
HÖGBERG JesuBr. 1: 28 (
1915).
–
(I 1)
KNÄ-SKENA,
r. l. f. (
förr)
del av rustning som skyddade knäet; jfr -BUCKLA. DYBECK Runa 1845,
s. 104 (
1693).
ÖSTERGREN (
1930) .
–
(I 1)
KNÄ-SKOLLA. (
†)
knäskål. MÖLLER (
1790,
1807).
–
(I 1)
KNÄ-SKYDD. (
i sht i fackspr.)
skyddande betäckning av läder o. d. för knäet vid vissa arbeten l. sportsövningar o. d.; äv. om skål l. pall anordnat mjukt stöd för knäet. NKKAtal. 1916–17,
s. 144.
Patent nr 59615 1925.
–
(I 1)
KNÄ-SKYDDARE,
r. l. m. (
i fackspr.)
== -SKYDD. Patent nr 21529 (
1906).
NYSTRÖM NKina 2: 22 1914.
–
(I 1)
KNÄ-SKÅL, förr äv.
-SKAL .
( -ska(a)l 1712–1794 -skå(å)l 1597 osv.) [ fsv. knäskal, motsv.d. knæskal jfr ä. d. knæskel, isl. knéskel. Den nysv. formen -skål beror på ombildning efter SKÄL]
benämning på det hjärtformiga benet i knäledens främre kapselvägg; äv. om det yttre partiet av knäet vid knäskålen. SthmTb. 1597,
s. 444 a.
Stöta sig på knäskålen. WESTE FörslSAOB 1823. BERGMAN
JoH 125 (
1926).
Ssgr:
–
knäskåls-band.
anat. sena som förenar knäskålen med skenbenet. FLORMAN Amat. 1: 466 1823.-
MÜLLER LbAnat. 52 (
1905).
-brott.
med. brott på knäskålen.
MARTIN Bensj.. 120 (
1782).
WRETLIND Läk. 2: 90 (
1894).
-grop.
anat. benämning på en mellan de två ledknölarna i nedre ändan av lårbenets främre yta befintlig sadelformig fördjupning i vilken knäskålen kan glida upp o. ned.
HARTELIUS Anat. 43 (
1874).
WRETLIND Läk. 2: 32 (
1894).
-reflex. (
föga br.)
med. knäreflex. WRETLIND Läk. 3: 151895.
–
(I 1)
KNÄ-SLUT hippol. ryttarens sammanförande av knäna vid ridning. HAMILTON Ridn. 75 (
1923).
RidI 1930,
8. 70.
–
(I 1)
KNÄ-SLUTNING. (
mindre br.)
hippol. == -SLUT. RidI 1897, 8. 50.
–
(I 1)
KNÄ-SLÅND l.
-SLÅN.
( -slånd 1587–1749 -slån 1738–1755) (
†)
knäskål. HELSINGIUS 1587.
MÖLLER (
1745,
1755).
LIND 1749.
–
(I 1)
KNÄ-SNOLL. (
†)
knä. skål. JUSLENIUS 282 1745.
–
(I 1)
KNÄ-SPÄNNE. (
förr)
spänne varmed knäbyxor l. knäband hopfästes vid knäet. BoupptSthm 1676,
s. 354 a.
Bouppt Växjö 1842.
GustStil 53 1926.
–
(II 4)
KNÄ-STAG.
tekn. vinkelformigt stöd av järn, användt för att stärka föreningen van mellan två delar äv en maskin o. d. De öfre, plana delarne af panngaflarne stagas genom knästag. FRYKHOLM Ångm. 61 (
1881).
TT 1896,
M. s. 82.
–
KNÄ-STRUMPA. (
mindre br.)
till knäet räckande (1807 strumpa; jfr KNÄ I 1 a. BJÖRKMAN 1889.
HÖGBRRG Vred. 3: 371 1906.
–
(I 1)
KNÄ-STRÄCKARE,
r. l. m. anat. benämning på var särskild av de kraftiga musklerna på lårets framsida, varmed benet sträckes. WRETLIND Läk. 2: 135 (
1894).
MÜLLER LbAnat. 103 (
1905).
–
KNÄ-STYCKE.
[KNÄ-STYCKE.ssg 1]
1) till I 1. a) (i Uppsl fackspr.) -, -BILD; äv. i förb. i knästycke. BÖTTIGER Drottnh. 128 (
i handl. fr. (
1719).
Det stora porträttet i knästycke af fältmarskalken frih. Konrad Marderfelt. SD(L) 1894,
nr 10, s. 5.
Ett knästycke av general. major E. U. Rudebeck. KJELLIN Troili 2: 83 (
1917). (
†)
(Adolf Fredrik IV av Mecklenburg) har .. skänkt .. (Greifalds högskola) sit väl målade och prägtigt infattade Portrait, i et knästycke. SvMerc. 1764,
s. 933.
[KNÄ-STYCKE.ssg 1.d]
d) del av kläder (förr äv. av rustning) som betäcker knäet. HOLMBERG 1: 949 1795.
KrigVAT 1836,
s. 320.
ÖSTERGREN 1930.
[KNÄ-STYCKE.ssg 2]
2) till II 4. [KNÄ-STYCKE.ssg 2.a]
a) (numera knappast br.) bef. om den del av ett bröstvärn som ligger under embrasyrens botten; jfr KNÄ II 4 c. HAZELIUS Bef 96 (
1836).
TIGERHIELM 47 (
1867).
SCHULTHESS Tigerhielm 48 (
1880).
[KNÄ-STYCKE.ssg 2.b]
b) (
i fackspr.)
krökt rördel; jfr KNÄ II 4 d. VetAH 1778,
s. 288.
Patent nr 12354 1901.
c) tekn. del av knähävtyg; jfr
KNÄ II 4 e. 2UB 10: 209 1906.
Ssg:
–
knästycks-bild. (
i fackspr.)
till -stycke 1 a. AB 1890,
nr 103, s. 2.
–
(I 1)
KNÄ-STYV.
styv i knälederna (på grund av ålder l. sjukdom o. d.). SvD 1913, nr 181, s. 4. ÖSTERGREN 1930.
–
KNÄ-STÅENDE,
p. adj. som står på knä; jfr KNÄ I 1 f. 2NF 34: Suppl.
775 1923. särsk.
[KNÄ-STÅENDE.ssg 2.a]
a) i sht mil. i sht i fråga om skjutning: stående med vänstra benet böjt o. högra knäet stödt mot marken,; ofta i överförd anv. om (färdig)ställning o. d. Knästående skyttar. EldhandvSkjutsk. 1: 142 1886. De skjuta i knästående ställning.
Schulthess 376 (
1919).
DN(A) 1933 nr 260, s. 17.
sarsk. ) i överförd anv., om skott: som skjutes i knästående ställning. SvD(B) 1927 nr 163, s. 12.
) elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: knästående ställning. I knästående segrade .. Erland Koch,.. som blev mästare i denna ställning 376 poäng. STSD(A) 1934,
nr 216, s. 8.
[KNÄ-STÅENDE.ssg 2.b]
b) (
numera mindre br.)
sjukgymn. stödd med knäna o. underbenen (men icke med fötterna) mot ett underlag (plint l. madrass o. d.); anträffat bl. i överförd anv., om ställning o. d. Knästående grundställning. HARTELIUS Sjukgymn. 15 (
1870).
WIDE MedGymn. 15 (
1895). särsk. elliptiskt, närmande sig bet. av ett sbst.: knästående ställning.
HARTELIUS Sjuk- gymn. 15 1870.
–
KNÄ-STÖVEL.
[ fsv. knästöflar, pl.]
(
numera knappast br.)
stövel som räcker till knäet; jfr KNÄ I 1 a. TullbSthm 14/12 (1561). Gamla herrn gick med pudrad peruk, cacherad stångpiska och knä-stöflor. BREMER Brev 2: 37 (
1839)..
HÖGBERG Utböl. 2: 22 (
1912).
CANNELIN (
1921) .
–
(I 1)
KNÄ-SVAG.
som icke har styrka i knäna, svag i knäna (på grund av ålder, sjukdom, trötthet, rädsla, druckenhet o. d.). WESTE (
1807;
senare egenhändigt tillägg).
ALMAVIST Skälln. 14 (
1838).
BÖTTIGER 6: 75 (
c. (
1875).
Jag kände mig lite knäsvag både efter vandringen och trappan. ÖDMAN VårD 1: 181 (
1887).
SvD(A) 1934,
nr 194, s. 7. särsk. (
föga br.)
bildl. Denna syllogism
(är) något knäsvag.
PALMÆR Eldbr. 89 (
1838).
Avledn.:
–
knäsvaghet ,
r. l. f. WESTE (
1807;
senare egenhändigt tillägg). Alm. 1854,
s. 42.
–
(I 3 a)
KNÄ-SVAMP.
veter. på främre sidan av framknäet hos nötkreatur l. häst uppträdande påsformig ansvällning bestående av gm inflamma tion uppkommen vätskeansamling. FLORMAN HästKänned. 94 (
1794). JUHLIN-DANNFELT (
1886).
.
–
(I 1)
KNÄ-SVALLARE,
r. l. m. orgelb. på orgelharmonium: anordning för förstärkning av tonstyrkan, vilken medelst en hävstång regleras av den spelandes knä. SD 1892 nr 329, s. 7. LARSSON I BY
Logen 5455 91 1916.
–
(I 2)
KNÄ-SÄTTA,
-ning.
[efter isl. knésetja]
[KNÄ-SÄTTA.ssg 1]
1) (i fråga om förh. i den nordiska forntiden) taga (ett barn) på sitt knä o. därmed erkänna detsamma ss. sitt; äv., med avs. på främmande barn: taga (ett barn) i sitt knä o. därmed upptaga detsamma ss. sitt fosterbarn, adoptera (ett barn); äv.: sätta (ett barn) i ngns knä för att denne skall upptaga detsamma ss. sitt fosterbarn. (Danmarks konung) tog Harald, konung Eriks Son til sig, at upfostra, och knäsatte honom blef han alt så upfödder uti Danska konungens Håf. PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 136 (
1697).
EKELUND 1FädH 1: 79 (
1829).
Ett knäsatt och vattenöst barn (kunde) icke mera .. utsättas. REUTERDAHL SKH 1: 127 1838.
ÖSTERGREN 1930.
[KNÄ-SÄTTA.ssg 2]
2) (
numera bl. arkaiserande)
i allmännare anv.: sätta (ngn) på sitt knä. LING As. 94 (
1816).
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö, / ej somnad orm,. ej talet af knäsatt mö. TEGNÉR (WB) 5: 16 (
1825).
CFDAHLGREN 3: 80 (
c. 1840.
[KNÄ-SÄTTA.ssg 3]
3) (mindre br.; se dock slutet) i oeg. o. bildl. anv. av l. Ett sådant jubel, som den 22 juni 1845 under Lundagårdens kronor dånade Talis Qualis till möte från tusen munnar, har väl sällan i norden fallit på en skalds lott. Det var skaldens "knäsättning". WIESELGREN Bild. 434 (
1877,
1889.
[KNÄ-SÄTTA.ssg 3.slutet]
särsk.
(fullf br.) med avs. på ngt sak-ligt, i sht med avs. på mening l. uppfattning o. d.: antaga, godkänna, godtaga, göra till sin, omhulda. LINDER Om er 89(
1890).
Det nya ryskfödda själfhärskardöme, som knäsattes i Finland 1839. SD(L) 1904,
nr 333, s. 1.
Svenska staten (har) .. knäsatt den socialdemokratiska .. tanken att folkskolan skall vara alla svenska barns skola. GHT 1934,
nr 38, s. 9.
–
KNÄ-TIMMER. (
mindre br.)
skeppsb. == KNÄ II 4 b. WIKFORSS 1: 946 1804.
CANNELIN 1921.
–
(I 3 a)
KNÄ-TRÄNG,
adj. veter. om häst l. nötkreatur: på vilken (vilket) framknäna stå nära varandra, kobent; äv. om benställning hos häst l. nöt-kreatur. SJÖSTEDT Husdj. 1: 220 (
1860).
BERGMAN Hofbesl. 45 (
1905).
–
(I 1)
KNÄ-VECK.
om det veck som vid knäets böjning bildas baktill mellan låret o. underbenet; äv. om den inskränkning som bildas mellan de vid knäets böjning framträdande sensträngarna på benets bakre sida; stundom närmande sig bet.: knäled, knä. VarRerV 7 (
1538).
Man (skall) .. öpne ådron j knäweket. BOLAVI 142 b (
1578).
LOVÉN Anv. 75 (
1838).
Skälfva i knävecken af ångest. GHT 1895,
nr 271 A,
s. 2.
SvD(A) 1932,
nr 299, s. 3. särsk. (
†)
i fråga om motsv. led hos djur; äv. i fråga om de leder hos djur som hos människan motsvara handloven l. hälleden; jfr KNÄ I 3. Elephanten .. har been vthan knäweck. SCHRODERUS Comenius 190 1639. IERICI Colerus 2: 68 (
c. 1645.
KrigsmSH 1797,
s. 171.
Ssgr:
–
knävecks-band. (
numera knappast br.)
anat. jfr BAND 14. Knävecksbandet .. är ett bredt band, som går snedt från yttre kondylen af lårbenet till inre kondylen af skenbenet. HARTELIUS Anat. 50 (
1867).
–
knävecks-muskel.
anat. Knävecksmuskeln .. är en liten trekantig och tunn muskel som har sit läge i knävecket. SÖNNERBERG Loder 204 (
1799).
MÜLLER LbAnat. 107 (
1905).
–
KNÄ-VID,
adj. [KNÄ-VID.ssg 1]
1) veter. till I 3 a, om häst l. nötkreatur: på vilken (vilket) framknäna stå tämligen långt åtskilda, hjulbent; äv. om benställning hos häst l. nötkreatur. SJÖSTEDT Husdj. 1: 220 (
1860).
BERGMAN Hofbesl. 45 (
1905).
[KNÄ-VID.ssg 2]
2) till II 1, om byxor: vida vid knäna. SvD 19/9
1925, Bil.
s. 1.
–
(II 4 a slutet) KNÄ-VINKEL.
skeppsb. om den vinkel som ett knä bildar. Knävinklar (i timmer) angifvas i 32 delar af halfcirkeln. EKBOHRN NautOrdb. 134 (
1840).
WoJ 1891.
–
KNÄ-VIRKE.
skeppsb. jfr KNÄ II 4 b. HANNIKAINEN (1893). Inom skeppsbyggeriet urskiljes konstruktionsvirke, avsett för själva fartygsskrovet, bestående av krumtimmer, knävirke och rättimmer, samt masttimmer. HbSkogstekn. 867 1922.
–
(I 1)
KNÄ-VÄRK,
r. l. m. [ fsv. knävärker]
(
numera bl. tillf.)
värk i knäna. Bondepract. C
3 b
1662. RHYZELIUS
Ant. 152 (c. 1750.
–
(I 1)
KNÄ-VÄRMARE,
r. l. m. klädesplagg (av stickat ylle) avsett att skydda knäet mot kyla. HemslöjdsutstSthm 1880,
s. 34.
ÖSTERGREN 1930.
–
(I 1)
KNÄ-VÄRN.
mil. lågt värn av jord o. d., vilket medgiver skyddsställning för liggande l. (vid sammanhängande värn) krypande skyttar. De små knävärnen – alldeles icke bröstvärnen – (voro) sammansatta af .. lös sand. WINGÅRD Minn. 3: 50 1846.
ExInf. 1927,
s. 96.
–
(II 5)
KNÄ-VÄXT,
p. adj. (
i fackspr.)
om trästycke: som vuxit i vinkel, krokvuxen; jfr KNÄAD 2 (se av- ledn.). Förstäfven (till farkosten) tillhugges .. af ett knäväxt stycke. TIdr. 1881,
s. 26.
–
(I 1)
KNÄ-ÅDER. (
†)
benämning på viss åder i knäet. IERICI Co- lerus 1: 131 (c. 1645. SvTy.Hlex. (
1851,
1872).
B
(
föga br.) .
Avledn.
–
KNÄA ,
r. l. f.; ss. senare led i ssgr äv.
-KNÄVA, r. l. f., l.
-KNÄ, r. l. n. till
II 3: växt tillhörande växtsläktet Polygonum Lin., vars arter hava uppsvällda stjälkleder. JUHLIN-DANNFELT (
1886).
BOLIN Åkerogräs. 135 (
1926). jfr
BITTER-,
BRÄNN-,
FÅGEL-,
GÅRDS-,
ÅKER-,
ÄNGS-KNÄA. särsk. om arten
Polygonum persicaria Lin., pilört.
NormFört. 30 1894.
FolkT 1910,
nr 32 s. 2.
–
KNÄAD ,
p. adj. [KNÄAD.avl 1]
1) bot. till II 3, om växt l. strå:. försedd med knän. Vi ha .. mångä vexter, som icke äro gräs, hvilka äga det knäade strdet. AGARDH Vextsyst. 51 1858.
[KNÄAD.avl 2]
2) (
föga br.)
till II 5: böjd l. krökt i vinkel. (En viss runa blev) i sednare tider kallad Knäsol, d. ä. knäad, böjd sol. LILJEGREN Runl. 44 (
1832).
(Ett visst äppleträd) växer medelstort .. med starkt knutna, mer än vanligt knäade grenar.
ENEROTH Pom. 2: 119 (
1866).
–
KNÄIG ,
adj. [KNÄIG.avl 1]
1) (
vard.)
till I 1: som kröker knäna vid gåendet; äv. i överförd anv., om steg l. sätt att gå: som karakteriseras av att knäna krökas vid gåendet. Mina långa, knäiga skogsvandraresteg. AGRELL Nordanfrån 11 (
1898).
LARSSON I BY Sock. 106 (
1923).
[KNÄIG.avl 2]
2) (
vard.)
till II 2, om byxor: försedda med knän. NTIdr 1898,
s. 23.
DN(A) 1932,
nr 261, s. 15.