KNÖL knø⁴l, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m; best. -en, äv. -n; pl. -ar. [sv. dial.
knöl, snarast av ett icke anträffat fsv.
kny[comb_0306]l; jfr fsv.
knol, karled på häst; möjl. av den germ. roten
knu-, trycka ihop; jfr
KNOGE,
KNOKA, sbst.,
KNYLA,
KNÖLA, sbst.]
[KNÖL.sbst 1]
1) mer l. mindre rundad upphöjning på en i huvudsak slät yta; äv: mer l. mindre rundt, tjockt o. klumpigt föremål, klump; äv: tjockare, klumpig del av ngt föremål. Bortskära the knölar som wäxa på trään. Linc. A 2 b (
1640).
Somliga rockor äro väpnade med tggar och hvassa knölar. KOLTHOFF DjurL 628 (
1901).
När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. LAGERLÖF Holg. 2: 384 1907. jfr
GRODD-,
HEMORROJDI(AL)-,
KVIST,
ÄRR-KNÖL. – särsk.
[KNÖL.sbst 1.a]
a) hård, begränsad svullnad i ngn kroppsdel, svulst. Hårda knölar eller kretlar vthi halsen. Linc. B 3 a
1640.
PH 5: 2944 1750.
(Vid knöl- ros) uppträda typiska hudförändringar, yttrande sig som röda "knölar" eller ansvällningar i hud och underhud.
STRANDBERG HudSj. 85 (
1924). – jfr
FALU-,
FROST-,
GIKT-,
HALS-,
KRÄFT-,
KYL-,
STING-KNÖL m. fl.
[KNÖL.sbst 1.b]
b) utskjutande del av ett ben, benutskott; äv: tjockare del av ett ben. Knölen på foten. SAHLSTEDT (
1773;
med hänv. till fotknöl). Knöl .. är en mer eller mindre ojämn och utstående uphöjning, som merendels tjenar till fäste för musklar och band.
FLORMAN Anat. 1: 22 (
1823).
2NF 37: 676 1925. jfr
ARMBÅGS-,
AXEL-,
BEN-,
BOG-,
FOT-,
FRONTAL-,
GENI-,
HAK-,
HANDLEDS-,
HJÄSS-,
HÄL-,
HÖFT-,
KORS-,
LED-,
SITT-,
ÖGONBRYNS-KNÖL m. fl.
[KNÖL.sbst 1.c]
c) (
†)
om puckel på rygg; såväl om puckel ss. sjuklig missbildning (jfr a) som om hos vissa djur normalt förekommande puckel. BLIBERG Acerra 497 (
1737).
Knölen på kamelens rygg. MNORBERG 1780 hos
BJÖRNSTÅHL Resa 5: 284. SVALIN Ordl. 1847.
[KNÖL.sbst 1.d]
d) [anv. utgår möjl. från c]
(
i vissa trakter,
starkt vard.)
i uttr. få på söta knölen, giva ngn på söta knölen, få stryk resp. giva ngn stryk; äv. i oeg. o. bildl. anv. BLANCHE FlStadsg. 57 (
1847).
STRÖM SvOrdst. 256 (
1929;
bildl.).
[KNÖL.sbst 1.e]
e) om knotigt o. vresigt trästycke. NICANDER GSAnn. 100 (
1767).
LAGERLÖF Liljecr. 27 (
1911).
[KNÖL.sbst 1.f]
f) i sht
bot. starkt uppsvälld, på upplagsnäring rik rot l. underjordisk stam, knölrot, knölstam. LAHT 1893,
s. 83.
NoK 113: 126 1932. jfr
POTATIS-,
ROT-,
STAM-,
STJÄLK-KNÖL.
[KNÖL.sbst 1.g]
g) (
†)
om blomfoder. LINNÉ Skr. 4: 10 (
1729).
[KNÖL.sbst 1.h]
h) (
i vissa trakter)
liten l. låg bärgshöjd, litet l. lågt bärg; äv. bildl. FORSSTRÖM Dagb. 29 (
1800;
om bärget Nolbyknölen i Njurunda).
KRÆMER TrestafvOrd 34 (
1899;
bildl.). TurÅ 1904,
s. 69.
[KNÖL.sbst 2]
2) (stirkt vard.) i bildl- anv. av 1, om grov l. ohyfsad l. obelevad l. tölpaktig mansperson, drummel, tölp, luns, lurk, lymmel, slyngel. RP 8: 691 (
1641).
Mera synd ora mig, som ska få en sådan der knöl till styffar. STRINDBERG Hems. 137 (
1887).
Landsm. VII. 2: 89 (
1891;
anfört ss. grövre okvädinsord i Skåne på 1840-talet).
NORDSTRÖM Landsortsb. 151 (
1911).
GHT 1934,
nr 66, s. 10. jfr
BOND-KNÖL
Ssgr (i allm. till
1):
–
KNÖL-BAKTERIE bot. bakterie som förorsakar knölformiga utväxter på baljväxternas rötter.
LAHT 1901,
s. 102.
–
(1 f) KNÖL-BEGONIA.
trädg. om vissa arter av begonia som hava underjordisk knölstam. MöllerPisfört. 1894,
s. 13.
–
KNÖL-BILDNING.
[KNÖL-BILDNING.ssg 1]
1) med. till 1 a, konkret. Kräftsjukd. 152 1930.
[KNÖL-BILDNING.ssg 2]
2) till 1 f. MosskT 1889,
s. 222.
ELFVING Kulturv. 100 (
1895).
– (jfr
2)
KNÖL-BOM.
[bildat efter
DUMBOM eller liksom detta efter familjenamn på -bom]
.
–
KNÖL-BRÄCKA,
r. l. f. bot. växten Saxifraga granulata Lin., som på den underjordiska delen har små groddknoppar, stenbräcka knylbräcka, mandelblomma. NYMAN VäxtNatH 2: 16 1668.
– (
2)
KNÖL-FASONER, pl. (
starkt vard.)
jfr FASON 6. HÖGBERG Frib. 295 (
1910).
–
(1 f) KNÖL-FLOKA bot. växten Chærophyllum bulbosum Lin., körvelrova. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 175 (
1965).
–
KNÖL-GRÄS.
i sht bot. [KNÖL-GRÄS.ssg 1]
1) om gräset Phlenm nodosum Lin., knyltåtel. BotN 1895,
s. 198.
[KNÖL-GRÄS.ssg 2]
2) == -GRÖE. SDS 1910,
nr 246, s. 21.
–
KNÖL-GRÖE.
i sht bot. gräset Poa bulbosa Lin., knylgröe, lökgräs, som har vid basen löklikt uppsvälida skott. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 213 (
1893).
–
KNÖL-HAVRE. (
mindre br.)
gräset Avena elatior Lin., knylhavre, havregräs, som har knöligt uppsvälid rotstock o. vid basen löklikt uppsvällda grenskott; jfr FROMENTAL LILJA SkånFl. 40 1838.
–
KNÖL-KLOCKA bot. växten Campanula rapunculoides Lin., knylklocka, rovklocka. KROK o. ALMQU1 ST Fl. 1: 471888.
–
(1 f) KNÖL-KUMMIN.
bot. växten Carum bulbocastanum (Lin.) Koch, som har lökliknande rot- jfr JORD-NÖT 4. NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 231 1901.
–
KNÖL-KÄPP. (
†)
knotig käpp; jfr -PÅK. OLAN OstindComp. 125 (i handl. fr. (
1798).
MÖLLER 1807. STURZEN-BECKER
SvRes. 2: 16 1858.
–
(1 f) KNÖL-LATYR. (
†)
växten Lathyrus tuberosus Lin; jfr -VIAL. SvBot. nr 382 1810.
–
KNÖL-LAV bot. benämning på vissa lavar med knöliga bildningar. särsk. [KNÖL-LAV.ssg 2.a]
a) om vissa skorplavar med knöliga frukter. LILJEBLAD Fl. 325 (
1792).
[KNÖL-LAV.ssg 2.b]
b) laven Gyrophora hyperborea Ach., brunsvedlav. JPWESTRING i
VetAH 1794,
s. 31.
[KNÖL-LAV.ssg 2.c]
c) liv tillhörande släktet Verrucaria Pers., vårtlav. EABACHARIUS i
VetAH 1794,
s. 245.
[KNÖL-LAV.ssg 2.d]
d) laven Lecidea petræa Ach., vars bål är försedd med små knölar. KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 122 1907.
–
(1 b) KNÖL-LED,
r. l. m. (
†)
ankelled, fotled. BJÖRNER Sorle 18 (
1737).
–
KNÖL-POTATIS.
[KNÖL-POTATIS.ssg 1]
1) till 1: sådan potatis som över de s. k. ögonen har mer l. mindre utskjutande knölar. LAHT 1889,
s. 228.
[KNÖL-POTATIS.ssg 2]
2) bot. till 1 f: växten solanum tu berosum Lin., potatis. LYTTKENS Växtn. 245 (
1904).
–
KNÖL-RANUNKEL bot. växten Ranunculus bulbosus Lin., som har nedtill knöligt uppsvälid stjälk. PrisfötAlnarp Trädg. 1892,
s. 70.
–
KNÖL-ROS.
med. febersjukdom som bl. a. karakteriseras av rödblå, upp till 2-kronorstora utalag, i sht på underbenen. SydsvD 1870,
nr 26, s. 2.
WESTERGREN LungSj. 189 (
1932).
–
(1 f) KNÖL-ROT bot. på växt: tjock o. köttig rot; jfr AM-ROT. LUNDSTRÖM Warning 103 (
1882).
–
(1 f) KNÖL-SELLERI. (
numera knappast br.)
växten Apium graveolens rapaceum Lin., rotselleri. Hb- Trädg. 2: 89 1872.
–
(1 a) KNÖL-SJUKA. (
mindre br.)
form av spetälska som börjar med hårda knölar över hela kroppen. SundhetscollBer. 1851, s. 39 1846.
BonnierKL 10: 1304 1927.
–
(1 a) KNÖL-SPETÄLSKA ~⁰²⁰. med. == -SJUKA. PALMBLAD Palæst. 74 1828.:
–
(1 f) KNÖL-STAM.
bot. (i allm. underordisk) uppsvälld stamdel, vilken magasinerar upplagsnäring. ARESCHOUG LbBot. 141 1863.
Sv UppslB 1933.
–
KNÖL-SVAN.
i sht zool. fågeln Cygnus olor Gmel., tamsvan, som har en svart knöl vid basen av övernäbben .. KOLTHOFF DjurL 185 (
1899).
–
(1 f) KNÖL-SYSKA bot. växten Stachys palustris Lin., svinknölar, kärrnässla, svinnässla, svinmynta, vars underjordiska utlöpare äro knöligt ansvälida i spetsen. LILJA SkånFl. 409 (
1870).
–
KNÖL-TAND.
[KNÖL-TAND.ssg 1]
1) zool. kindtand med knölar på tuggytan. SUNDEVALL ÅrsbVetA 1840 –
42,
s. 81.
Fo Fl. 1924,
s. 226.
[KNÖL-TAND.ssg 2]
2) (
i fackspr.)
benämning på knölformad tand. 2NF 30: 755 (
1920).
Bland .. övertaliga tänder brukar man såsom särskilt framträdande varianter skilja på tvenne typer: knöltänder och tapptänder. HYLIN Munn. 2: 117 1933.
–
KNÖL-TÅNG bot. brumigen Ascophyllum nodosum(Lin.) Le Jol., som har blåslikt uppsvällda grenar. RETZIUS FlOec. 273 (
1806).
TurÅ 1917,
s. 81.
–
KNÖL-VAL,
m. l. r. zool. den till fenvalarna hörande valen Megaptera nodosa Bonnat (Megaptera longimana Rud.), puckelval, som har knölformiga upphöjningar på huvudet. TIdr. 1894,
Julnr s. 46.
–
(1 f) KNÖL-VIAL.
bot. växten Lathyrus tuberosus Lin., vars rotstock har uppsvällda grenar; jfr JORD-MANDEL 1, JORD-NÖT 3. NYMAN VäxtNatH 2: 136 (
1868).
–
(1 f) KNÖL-VICKER bot. [KNÖL-VICKER.ssg 1]
1) == -VIAL. HbTrädg. 2: 14 1872.
[KNÖL-VICKER.ssg 2]
2) om den från Nordamerika härstammande växten Apios tuberosa Mönch., som har knölformig rotstock; jfr JORD-NÖT 7. HbTrädg. 2: 37 (
1872).
SVENSSON Kulturv. 360 (
1893).
–
(1 f) KNÖL-VIPPÄRT ~⁰² l. ~²⁰. bot. växten Lathyrus montanus Bernh. (Orobus tuberosus Lin.), gökärt, som har knöligt uppsvällid rotstock.
KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 131 (
1885).
–
KNÖL-VÄXT,
r. l. f. [KNÖL-VÄXT.ssg 1]
1) med. == KNÖL sbst., 1 a. (Sv.) Knölväxt .. fr.) Loupe. NORDFORSS 1805.
[KNÖL-VÄXT.ssg 2]
2) (
numera knappast br.)
bot. till 1 f: växt med knölrot l. knölstam. FISCHERSTRÖM 2: 131 (
1780).
ABELIN TrInomh. 46 (
1904).
Avledn. –
KNÖLAKTIG adj. [KNÖLAKTIG.avl 1]
1) (
mindre br.)
till 1, == KNÖLIG l. WESTE (
1807).
DALIN (
1852) . särsk. till
1 a.
HOLMBERG 2: 743 1795.
[KNÖLAKTIG.avl 2]
2) (
starkt vard.)
till 2, == KNÖLIG 2. SvD(A) 1929,
nr 248, s. 8.
NDA(A) 1933,
nr 251, s. 1.
–
KNÖLIG ,
adj. [KNÖLIG.avl 1]
1) till 1: försedd med knölar; full av knölar; knottrig knutig ojämn; äv: knotig; äv: som kännetecknas av knölar. LIND 1728.
Knöliga påkar. ASPELIN Fl. 29 (
1749).
För att ge handen ett säkrare tag .. gjordes .. (spjutskaftet, knöligt. ALM BlVap. 127 (
1932). särsk.
[KNÖLIG.avl 1.a]
a) till 1 a. HOLMBERG 2: 743 1795. Den s. k. knöliga spetälskan.
UHRSTRÖM Hemläk. 482 (
1881).
Dessa hårdnade, knöliga, giktkrökta fingrar. SCHILDT Hemk. 198 (
1919).
[KNÖLIG.avl 1.b]
b) (
i fackspr.)
om kindtand l. tandkrona: vars tuggyta är försedd med trubbiga upphöjningar; i sht i ssgn TRUBB-KNÖLIG. MARKLIN Illiger 146 (
1818).
LILLJEBORG Däggdj. 104 (
1870).
[KNÖLIG.avl 1.c]
c) om mark o. d: full av ojämnheter, ojämn; äv., om trakt o. d: full av lägre bärg l. kullar, kullig; jfr KNÖL sbst. 1 h. ATTERBOM Minn. 341 (
1818).
Knölig och stenbunden mark. SCHRÖDER Skid. 11 (
1900).
Vid Sitas nedre ända är terrängen synnerligen knölig och kullig. TurÅ 1912,
s. 294.
[KNÖLIG.avl 2]
2) (
starkt vard.)
till 2: ohyfsad, tölpaktig; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik egenskap. NORDSTRÖM Sönd. 16 (
1910).
–
KNÖLING ,
m. [med avs. på bet ..utvecklingen jfr KNYTE 3 d m. fl.]
(
föga br.)
till 1: pojkvasker. TOPELIUS Vint. II. 2: 103 (
1882).