KO kω⁴, sbst.¹, f. l. r; best. -n (5Mos. 21: 6 (Bib. 1541 osv.) l. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) -en (SvOrds. B 1 b 1604, GRANLUND Ordspr. (c. 1880)); pl. -r (SkaraStiftJordeb. 20 1540 osv.) . ((†) -er HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1 450 (i handl. fr. 1618), ÖDMANN MPArk 61 (1800: koerne, best.); kö (klö, köö) VadstKlUppbB 118 1565, VDP 1655, s. 249, RUDEBCK Atl. 3: 106 (1698: köna, best.); köer (kööer) Bondepract. C 2 b (1662: kööerne, best.), RelCur. 85 1682; kör (kiör, klööer, kjör, köör) G1R 1: 175 1523, TROLLE-BONDE Hesselby 140 (i handl. fr. 1740)) pl. best. korna (NILSSON Ur. 2: 35 1862 osv.) ((†) koerna (-ne) BRAUNER Bosk. 25 1756, ÖDMANN MPark 61 1800; kona ConsAcAboP 2: 217 1660, WIDEGREN 1786; konar (-oo-) Syr. 38: 26 ("39") (Bib. 1541), SERENIUS EngÅkerm. 172 1727; konen SALANDER Gårdsf. 34 1727, JOHANSSON Noraskog 1: 49 (i handl. fr. 1755); koren LINNÉ Bref I. 2: 2 1759; köerne (-öö-) Bondepract. C 2 b (1662; d. orig: Køerne); köna RUDBECK Atl. 3: 408 (1695)). ( ko (koo) 1528 osv. kog- 1563 (: koghuder). En sg.-form kö- har anträffats i några finländska urkunder från 1500- o. 1600-talen (HFinl. KamF 4: 60 (1574: Köö hud; i ränteregister), UrkFinlÖ 3: 129 1590, ConsAcAboP 1: 263 (1647))). [fsv.
ko, motsv. d.
ko, nor.
ku, isl.
kýr (ack. sg. kú), fsax.
kö, mnt.
ko, ku, h oll.
koe, fht.
kuo, t.
kuh, feng.
cŭ, eng.
cow, av ett ieur. , varav lat.
bäs (gen.
bōvis), oxe, ko (varav ffr.
boef varav fr.
boeuf o. eng.
beef, jfr
BIFF), gr. βοῦς, oxe, ko, sanskr.
găus, oxe, ko. – Jfr
BUFFEL,
HEKATOMB,
KOSSA,
KVIGA]
[KO.sbst1 1]
1) fullvuxen hona av nötboskap; numera företrädesvis (alltid i fackmässigt spr.) i inskränktare anv., om delik hona efter första (förr äv. först efter andra).kalvningen; äv. koll.; jfr ENBÄRA, KVIGA. Kor och kalvar. En svart- brokig, rodbrun ko. Gammal, mager, dräktig ko. Ko i kalvställning. Hon har kalvat. Kor av låglandsras. Kon råmar, bölar. Mjölka korna. Den där kon mjölkar bra. Tidigt på morgonen släpptes korna på bete. Vakta, valla,
gå vall med korna. G1R 1: 152 (
1523).
Then vnga koon. 5Mos. 21: 6 (Bib. 1541;
Bib. 1917 kvigan). Och seden samma quiga blef koo så öfuertala han lendzman for lego att beholla henne.
ÅngermDomb. 2/12 1644,
fol. . (Prästen har i tionde) en mark smör af hwarie koo
(i försasamlingen).
KOF II. 2: 336 (
c. (
1655).
SALANDER Gårdzf. 33 (
1727).
Hos många här på orten .. är brukeligit nyttja Koer så väl som Oxar till kjörsel. VDAkt. 1775,
nr 527, I allmänhet gifva goda, väl födda kor ..
2 1/2 till
3 1/3 kanna
(mjölk om dagen.
QLm. I. 3: 39 1833. JUH
LIN-DANNFELT 221 1886.
(Den lilla flickan) gjorde sig kor af talikottar med fyra ben, två horn och en svans af stickor.
TOPELIUS Läsn. 8: 72 1869.
Jag fick en lätt doft av ko i kläderna. BÖÖK ResSv. 15 (
1924).
(Gossen skulle) gå efter korna.
MOBERG Sedebetyg 164 (
1935). jfr
AM-,
ANGLER-,
AYRSHIRE-,
BOND-,
DÄGGE-,
FJÄLL-,
FÖRSÖKS-,
GALL-,
GÄRDE-,
KULL-,
LIKSTOLS-,
LIV-,
MJÖLK-,
SIN-,
SKATT-,
SKÄLL-,
SLAKT-,
STAM-,
VALL-KO m. fl. – särsk.
[KO.sbst1 1.a]
a) i ett stort antal ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex:
när tjuvar träta, får bonden sin ko igen o. d., se
BONDE 1 b. Medan gräset gror, dör kon, se DO
1 a. Det är ingen ko på isen (så länge rumpan är på land o. d.), se
IS, sbst.¹ 3 d .
Huadh han iche haffuer betala medh Koo så böthe medh Krop. UpplDomb. 2: 12 1578; jfr
SvOrd. A
4 a (
1604).
Bättre är een koo medh roo, än tud med oroo. SvOrds. A
3 b (
1604).
Bettre är koo molcka, än slå j huffuth. Därs; jfr BRAUNER Åker 163 (
1752).
Hwadh gagnar at Koon molckar wäl, när hon sielff slår Byttan omull. GRUBB 344 (
1665).
Koon molckar intet deste meer, at skällan är stoor. DENS. 425. Det är intet alt smör, som kommer af koon.
HIÄRNE 2Hdskr. 195 (
c. 1715. Man saknar ej kon, förrän båset är tomt. LÆSTADIUS
1Journ. 357 1881; jfr
HågkLivsintr. 8: 76 (
1927).
Fåfängt bygga bås, förrän man har ko. GRANLUND Ordspr. (c. (
1860).
Aade man blott mjölken, frågade man föga efter kon. Därs. kusbondens öga gör kon fet. EkonS 2: 115 1895.
[KO.sbst1 1.b]
b) i jämförelser; ofta med tanke på kons klumpighet l. ovighet l. tröghet l. förmenta dumhet. Lat som en ko. Dum som en ko. Lugn som en ko. Bliga som en ko på en nymålad grind o. d., se
BLIGA 1 a. Så vig som den fågeln de kallar ko o. d., se
FÅGEL 1 e .
Israel löper lijka som een galen koo. Hos. 4: 16 (Bib. (
1541).
Han skickar sigh, som Koo i knästöflor. GRUBB 299 1665; jfr
a. Jag ville hafva linkläder tvättade, dett de
(dvs. lapparna) eij mehr förstodo sig på, än koen
[på]
muskott. LINNÉ Skr. 5: 142 (
1782). Att han härtill var lika oförmögen som en ko till att klättra i träd.
LILLJEBJÖRN Skolm. 247 (
1924).
[KO.sbst1 1.c]
c) i uttr. bärande l. dragande ko, se BÄRA v., 9 b , resp. DRAGA, v. II 1 d. [KO.sbst1 1.d]
d) (†) i sammanställning med so, i sht luttr. ko och so, ss. beteckning för egendom av nötboskap o. svin; särsk. i uttr. äga l. hava varken ko eller so. Ingen huszman, then ther koo, soo, och någet annet till bohagz äger. G1R 13: 2 1540. alle som hafva koo och soo, skole dher til
(dvs. till skatten) contribuera.
RARP 9: 182 1664.
VDP 9/10 1754, &
16.
GRANLUND Ordspr. (c. 1880.
[KO.sbst1 1.e]
e) i utvidgad anv., om hona av vissa andra större hovdjur; utom ss. senare led i ssgr nästan bl. då av sammanhänget framgår vilken djurart som avses. [KO.sbst1 1.e.α]
α) i fråga om vissa inhemska, större arter av hjortdjur (numera nästan bl. ren o. älg). SUNDÉN 11886).
LÖNNBERG Ren. 6 (
1909). – jfr
HINDE-,
HJORT-,
REN-,
ÄLG-KO.
[KO.sbst1 1.e.β]
β) jäg. o.
zool. i fråga om utländska arter av oxdjur o. vissa hjortdjur, ävensom i fråga om antilopdjur o. giraffdjur; äv. i fråga om noshörning o. elefint; förr äv. i fråga om större valdjur. UB 3: 574 (
1875;
i fråga om koskelot).
SJÖSTEDT Storv. 588 (
1911;
i fråga om giraff. MÖRNER Hagenbeck 176 (
1924;
i fråga om buffeln. BERG AbuM 112 (
1924;
i fråga om elefant). jfr
BISON-,
BUFFEL-,
ELEFANT-,
GIRAFF-,
GNU-,
NOSRÖRNINGS-KO m. fl.
[KO.sbst1 1.f]
f) mer l. mindre bildl. [KO.sbst1 1.f.α]
α) (
tillf.)
i bild; särsk. i fråga om avkastning (vinst) av ngt o. d. RP 4: 3 (
1634).
At the Spanier vthi (silver-)wärcket äga Koon, och andre niuta Miölcken ther aff. BRASK Pufendorf Hist. 80 (
1680).
(Tillfrågad varför han icke gifte om sig, svarade han): Hvem skulle villia hålla en ko när man för några styfver kan få miöck nog.
LAGERSTRÖM Bunyan 3: 212 (
1744).
[KO.sbst1 1.f.β]
β) [liksom ä. d. (komme) mellem ko og kirkegaard (med ngn) efter mnt. twischen ko unde kerkhof (komen); uttryckets upprinnelse är icke fullt klar (jfr
GRIMM Wb. 5: 818 1573,
SCHILLER u. LÜBBEN 2] 505 (1876))] (†) i det bildl. uttr. (e)mellan ko och kyrkogård, om belägenhet där ngn icke kan undgå näpst o. d., vådlig belägenhet, förlägenhet, "klämma". Hade the andre velet ider nogot, hade the lenge szedan kommit emellom koo och kirkegård med ider. G1R 9: 336 (
1534).
Gen. Major Hummerhielm blef utsänd med 1,200 man att kiöra honom (dvs. starosten av Gnesen) mellam koo och kiör-gård. KKD 8: 226 (
1706).
(När) desse hans Beskyddare äro hortreste, sedan Kunnen I väl få honom mellan koo och Kyrkegård. DALIN Arg. (SVS)
2: 429 1754.
RHODIN Ordspr. 66 (
1807).
GRANLUND Ordspr. (c.
1880.
[KO.sbst1 1.f.γ]
γ) (
i sht vard.)
bildl., om person, numera bl. om kvinna, för att beteckna honom resp. henne ss. klumpig (tung o. ovig) l. tölpaktig l. dum l. ss. lat l. slö; äv. ss. skymford l. öknamn. Am.4: 1 (Bib. (
1541).
Han (var) anklagad att hafva .. kallat pastor för "den bukete hunden, den tiocka koen". CAVALLIN Herdam. 2: 288 (cit. fr. c. (
1730).
Se den der kon – hon faller mig före som hon nyss stigit ur bädd och paulun. BELLMAN (BellmS) 4: 130 (
1771).
Hon är en ko .. Hon är dum .. hon är högfärdig. BENEDICTSSON FruM 99 (
1887).
STRINDBERG Fagerv. 126 (
1902). jfr
LAT-KO.
[KO.sbst1 2]
2) i överförd anv., om djur (oberoende av kön) som i ngt avseende uppfatta(t)s ss. liknande l. erinrande om en ko; ss. senare led l. ssgr. jfr HAVS-, SJÖ-KO.
Ssgr (till
1):
A
–
KO-AL,
r. l. m; best. -en, [jfr sv. dial. koadel, koal; med avs. på senare ssgsleden jfr sv. dial. adel, al, mnt. adel(e), gödselvatten; av ovisst urspr.]
(
†)
== -URIN. SERENIUS EngÅkerm. 179 (
1727).
STRIDSBERG Åkerbr. 68 (
1727).
–
KO-ARRENDE.
[jfr t. kuhpacht]
(
förr)
arrende av kobesättning för idkande av mjölkhantering. ALMAVIST Lud. 15 1840.
–
KO-BEN.
[ fsv. koben (i bet. 1)]
[KO-BEN.ssg 1]
1) ben hos l. av ko. OMARTINI Läk. 37 (
c. 1600.
[KO-BEN.ssg 1.2]
2) (
i fackspr.)
kobenthet; äv. i fråga om linsdjur, i sht häst: kohas. EHRENGRANAT HästRör. 18 (
1818).
WRETLIND Läk. 2: 94 (
1894).
[KO-BEN.ssg 3]
3) (
tillf.) l. pl: ben deformerade gm kobenthet.
HELLSTRÖM RedKav. 240 (
1933).
[KO-BEN.ssg 4]
4) sjöt. kofot (se -FOT 3). EKBOHRN NautOrdb. 1840.
STENFELT 1920. –
KO-BENT, p. adj. om (ben l. knä hos) människa: behäftad med en missbildning av benen, bestående i att knäna vid sträckt knäled komma allt för tätt intill varandra, under det att underbenen stå isär; äv. om (ben l. knä hos) husdjur, i sht häst: kohasig; äv. i överförd anv. om benställning o. d.
MÖLLER (
1790).
(
1794).
En kobent och ängslig nybörjerska på skidor). SvD(A) 1928,
nr 18, s. 8.
Avledn:
–
kobenthet ,
r. l. f. –
KO-BESÄTTNING.
i sht landt.
–
KO-BET. (
†)
[KO-BET.ssg 1]
1) –
KO-BETE 2. HammarkDomb. 30/11
1596.
GotlLT 1852,
nr 16, s. 4.
[KO-BETE.ssg 2]
2) == -BETE 3. G1R 25: 269 1555.
–
KO-BETE,
n. landt. [KO-BETE.ssg 1]
1) (
mindre br.)
kors betande. Kultur, med 4-årig gran har ej lidit nämnvärd skada af ko- och fårbete. Skogvakt. 1894,
s. 290.
[KO-BETE.ssg 2]
2) betesgång för visst angivet antal kor under hela den tid av året som korna gå på bete; (förmån bestående i) rätt till dylik betesgång. Frallsse hemmanet Elgenäs äger Rätt för tre Koobete i Samsetyds Hage. HdlÅgerupArk. 1764. Ett kobete debitera6 vanligen till
20 öre pr dag
LAHT 1904,
s. 197.
[KO-BETE.ssg 3]
3) för ko(r) avsedd l. lämplig betesmark; jfr BETE sbst.¹ ³. SkogsT 1909,
s. 107.
[KO-BETE.ssg 4]
4) för ko(r) avsett l. lämpligt bete (se BETE, sbst.¹ 3. NordT 1892,
s. 145.
LAHT 1914,
s. 355.
–
KO-BINDSLE, stundom
-BINDSEL jfr
BINDSLE 1 a.
BouppptVäxjö 1772.
RedNordM 1925,
s. 18.
–
KO-BLOMMA,
r. l. f. (†) [KO-BLOMMA.ssg 1]
1) ss. växtnamn. [KO-BLOMMA.ssg 1.a]
a) [jfr d. koblomme, t. kuhblume i motev. anv.]
växten Caltha palustris Lin., kabbeleka; jfr KALV-LEKA, -LÖK. FRANCKENIUS Spec. B 1 b 1683. DAHLMAN Reddej. 126 (
1743).
[KO-BLOMMA.ssg 1.b]
b) [jfr t. kuhkraut, kuhnelke, eng. cow-herb i motsv. anv.]
den i sv. bl. ss. förvildad förekommande växten Vaccaria segetalls (Neck.) Garcke (vilken är begärlig för nötkreatur). RUDBECK HortBot. 116 1655.
[KO-BLOMMA.ssg 2]
2) [jfr d. koblomme i motsv. anv.]
kogödsel (tidigare med användning i läkekonsten). Fyra skedblad färsk häst- eller ko-blomma. DARELLI Sockenapot. 52 (
1760).
Ssgr (till -BLOMMA 2; †):
–
kobloms-vassla .
"vassle" av ölost med tillsats av färsk kogödsel. DARELLI Sockenapot. 52 1760.
–
KO-BLÄS.
[jfr d. koblis]
särsk.
hippol. i överförd anv., hos häst: upptill bred bläs som utbreder sig över hela nosen o. överläppen. BILLING Hipp. 127 (
1556).
–
KO-BONDE. (
†)
tjur. SA-LANDER Gårdsf. 33 (
1727).
IHRE 90 1769.
–
KO-BORRE.
(-borra, oblik form) (†) kardborre (Lappa bardana Lin.). MÅNSSON Aderidt. 12 (
1642).
–
KO-BUK.
[jfr t. kuhbauch]
särsk. (
†)
hippol. i överförd anv., hos häst: bred, nedhängande o. på sidorna utstående buk. FLORMAN HästKänned. 106 (
1794).
WRANGEL HbHästv. 698 (
1885).
–
KO-BÅS.
[y. fsv. kobas (PMÅNSSON 226)]
jfr BÅS, sbst.¹ l. Hildebrand MagNat. 148 1650.
–
KO-BÄR.
(i vissa trakter o. bot.) om till vissa växtarter hörande, osmakliga o. till människoföda otjänliga frukter ("bär"); äv. om växtartor med dylika frukter ("bär"). [KO-BÄR.ssg 1]
1) (frukt av) växten Rubus saxatills Lin., stenhallon. LINNÉ Sk. 392 (
1751;
fr. Skåne). LfF 1899,
s. 153 (fr. Skåne).
[KO-BÄR.ssg 2]
2) (frukt av) växten Ribes alpinum Lin., måbärsbuske; jfr DEG-BÄR, KALV-BÄR l. WAHLENBERG FlSv. 146 (
1824).
LfF 1899,
s. 55.
–
KO-DOKTOR. (
numera bl. vard.,
skämts. l. föraktl.)
djurläkare, veterinär; 1 förr äv. (föraktligt) om oduglig l. oskicklig läkar; jfr FÄ-DOKTOR. SCHERPING Cober 2: 401 (
1737).
BJÖRKMAN 1589.
–
KO-DRIFT.
jfr DRIFT 1 b. LfF 1871, s. 34. –
KO-DROPPEL.
[senare ssgsleden är trol. samma ord som
DRÖPEL, sbst.¹; jfr d.
kodrøbel, gullviva]
(
†)
växten Primula veris Lin., gullviva. FRANCKENIUS Spec. C 3 a (
1638).
– (jfr
1 b)
KO-DUM.
(vard., mindre br.) mycket dum; stupid. WoJ (1891; angivet ss. vulgärt l. förekommande i förtroligt spr.). Karlen är dum,.. nej, kodum. NoK 83: 24 1927.
–
KO-DYNGA,
r. l. f. [jfr fsv. kodyngia]
(
numera bl. vard.)
kogödsel. L. PAULINUS GOTHUS Pest. 91 b (
1623).
Hembygden(Hors) 1918,
s. 67.
–
KO-FALL. (
†)
jfr FALL II 3. InventOrsa 1576. l. koofall med kiött, huud.
VDAkt. 1713,
nr 97.
–
KO-FODER.
jfr FODER, sbst.¹ [KO-FODER.ssg 1]
1) för ko(r) avsett l. lämpligt foder. ALMQVIST AMay 54 (
1838).
LAHT 1893,
s. 97.
[KO-FODER.ssg 3]
3) (
i sht i fackspr.)
kvantitet foder som behöves för visst angivet antal kors utfodring under ett år. VetAH 1803,
s. 260.
Äng, afkastande åtta kofoder. PT 1882,
nr 166 A,
s. 4.
Rig 1981,
s. 113 särsk. (
förr)
om löneförmån (i sht för folkskollärare) som (urspr.) utgjordes av ett kofoder. BondP 1859–60, 8:
304.
SFS 1918,
s. 2002.
Ssg (till -FODER 3 slutet):
–
koroder(s)-ersättning. (
förr)
PT 1892,
nr 91 A,
s. 4 (i kungörelse an- gåene ledig folskollärartjänst).
–
KO-FOT; pl.
-fötter (
ArkliR 1565:
25 (
1567: koo fötters Jernn stenger) osv.), äv. (i bet.
3)
-fotar (
ArkliR 1556:
1 1556,
SvD(A) 1927,
nr 131, s.
3.
[KO-FOT.ssg 1]
1) fot hos l. av ko; förr äv. om skinn från nedre delen av en kos ben. IERICI Colerus 2: 356 (
c. (
1645).
De förmögne (hava) kängor af oxe- och koofötter. ArkNorrlHembygdsf. 1921,
s. 80 1737.
Hembygden(Hfors) 1915,
s. 93.
[KO-FOT.ssg 2]
2) [jfr t. kuhfuss, feg stackare, mes]
nedsättande l. skymflig benämning på person. [KO-FOT.ssg 2.a]
a) [benämningen torde urspr. ha anspelat på det råa o. djuriska tillstånd vari den som icke gm depositionsceremonien blivit upptagen till student förutsattes befinna sig o. för vilket tillstånd de av studentaspiranterna vid depositionsaktevs början burna o. under dess fortgång avlagda hornen voro en sinnebild]
(i fråga om ä. förh. vid universiteten i Uppsala o. Åbo) föraktlig benämning på l. okvädinsord till yngre student (urspr. sannol. stilderande som ännu icke deponerat). När en student kallar then andra en Koofot, Penal (osv.).. skal han derföre .. hårdt straffat blifva. BERGIUS Förråd 27 (
i handl. fr. 1637.
Cons- AcAboP 1: 254 (
1647).
ANNERSTEDT UUH 1: 367 (
1877;
i fråga om förh. 1638.
[KO-FOT.ssg 2.b]
b) (starkt vard., tillf.) tölp. Jag har burit mig åt som en kofot. JANSON Cost. 80 (
1902).
[KO-FOT.ssg 3]
3) [efter mnt. kŏvŏt; jfr ä. d. kofod, t. kuhfuss i motsv. anv.]
om olika slag av hävstänger vilkas form uppfattats ss. erinrande om en kofot (i bet 1; numera bl. (i sht tekn.) om bräckvärktyg av järn i form av en förhållandevis kort (i understödspunkten oftast böjd), i ena ändan utplattad o. kluven stång. ArkliR 1551: 3 (
1552).
Til denna Art af Häf-stänger (dvs. vinkelhävstänger, kunna Ko-fötter räknas. TRIEWALD Förel. 1: 219 (
1728,
1735).
DALMAN (
1765).
ENEBERG Karmarsch 1: 174 (
1858).
Tjuvarna hade brutit upp köksdörren med en kofot. SvD(A) 1955,
nr 270, s. 9.
Ssg (till -FOT 3):
–
kofot(s)-järnstång.
(kofötters-) (†) ArkliR 1565:
25 1567.
–
KO-FÅNGARE,
r. l. m. [KO-FÅNGARE.ssg 1]
1) [efter eng-amerik. caw-catcher]
(
i fackspr.)
framtill på lokomotiv l. motorvagn till spårväg o. d. anbragt skyddsanordning med uppgift att under lokomotivets osv. gång uppfånga l. kasta åt sidan i spåret eventuellt befintliga boskapsdjur l. obehöriga föremål. BJÖRKMAN (
1589).
Tvänne sleepers (hade) blifvit lagda tvärs öfver banan, af hvilka den ena af lokomotivets kofångare kastats åt sidan. NPress. 1894,
nr 3, s. 3.
NDA 1913,
nr 120, s. 5 (i fråga om motorvagn till spårväg).
GRANLUND Carlé OdågÄv. 126 (
1914;
i fråga om lokomotiv.).
[KO-FÅNGARE.ssg 2]
2) (
ngt vard.)
på automobil: stötfångare. SvD(L) 1925,
nr 121, s. 5.
(Automobilen) pryddes av kofångare fram och bak. SvMoT 1927,
s. 990.
–
KO-FÖDA,
r. l. f. särsk. (
i fackspr.,
i vissa trakter)
== -FODER 2. SvSaml. 4: 149 (i handl. fr. 1690.
PT 1912 nr 176 D, s. 1.
–
KO-GILL. (
†)
[KO-GILL.ssg 1]
1) om ungnöt (kviga): som kan gillas l. räknas ss. ko. BtFinlH 4: 214 1563.
KOF II. 1: 415 1659.
[KO-GILL.ssg 2]
2) om tjur: fullt duglig för betäckning. InventLinde (c. 1575.
–
KO-GUBBE.
[KO-GUBBE.ssg 1]
1) (
förr)
== -HÅLLARE. ALMQVIST Lad. 3 (
1840).
BLANCHE Tafl. 2: 233 (
1867).
Sthm 3: 326 1897.
[KO-GUBBE.ssg 3]
3) (
numera bl. vard., mer l. mindre föraktligt l. skämts.) (gammal).koskötare l. kovaktare.
WRANGEL HbHästv. 108 (
1864).
HUMBLE Hemm. 9 (
1903).
[KO-GUBBE.ssg 3]
3) [jfr uttr. lugn som en ko (jfr KO, sbst.¹ 1 b)]
(
vard.,
skämts.)
i uttr. lugn som en ko- gubbe, fullkomligt lugn l. oberörd. GRANLUND Ordspr. (c.
1880.
BÖÖK Lejon 260 (
1985). jfr: Den lugne kogubben. (
1569;
broschyrtitel.
–
KO-GÖDSEL.
äv. i allmännare anv: gödsel efter nötboskap. Färsk, brunnen, obrunnen kogödsel. LIND (
1749;
under küh
-dung).
QUENNERSTEDT C12 2: 25 1916.
–
KO-HAGE.
C1R 19: 99 1548.
Fatab. 1931,
s. 239.
–
KO-HANDEL.
[KO-HANDEL.ssg 1]
1) (
mera tillf.)
i eg. bemärkelse; jfr MANDEL 11 a. BoupptVäxjö 1811.
[KO-HANDEL.ssg 2]
2) [efter t. kuhhanded (i sht klandrande) polit. politisk överenskommelse varvid en part med bortseende från sakskälen (ofta äv. under uppgivande av tidigare inställning) bistår annan part emot löfte att i en l. flera frågor inom sin egen intressesfär erhålla motsvarande hjälp av den andra parten. Situationen (då Svenska landtmännems bank skulle rekonstrueras) var som skapad för en kohandel mellan (den socialdemokratiska) regeringen och borgerliga element.
SD(A) 1925 nr
77, s.
1. Det ligger i kohandelns natur, att man offrar vad man inser vara till hela landets bästa, för att främja extrema grupp- och klassintressen. DN(B) 1933,
nr 143 s.
2.
Ssgr (till -HANDEL 3; i sht klandrande, polit.)]
–
KO-HANDLA.
[till -HANDEL 2]
(i sht klandrande) polit. bedriva "kohandel". Våren 1927 kohandlade (man) om vårt högre skolväsens organisation. SvD(A) 1929,
nr 330, s. 4.
NDA(A) 1933,
nr 180, s. 4.
–
KO-HANDLARE. (i sht klandrande, tillf.)
polit. vbalsbst.
till -HANDLA. DN(B) 1933,
nr 160, s. 5.
–
KO-RAS. (
i fackspr.)
hos husdjur:felaktig benställning som utmärkes därav att hasspetsarna äro riktade inåt (så att hasorna stå varandra för nära) o. skenbenen divergera; i sht hippol. i fråga om häst, EHRENGRA NAT Hasl. 29 (
1809).
WRANGEL HbHästv. 706 (
1886).
–
KO-HASAD,
p. adj. (
i fackspr.)
–
KO-HASIG.
Bure Häst. 19 (
1825:
-häsad,
möjl. felaktigt). WRANGEL HbHästb. 706 (
1886).
–
KO-HASIG. (
i fackspr.)
adj. till -HAS. Kohasiga hästar. KrigVAH 1808,
s. 43.
Sv KennelklT 1903 s. 266.
WIEDESHEIM-PAUL Turf. 29 (
1927).
Avledn:
–
kohastighet ,
r. l. f. (
i fackspr.)
kohas. SJÖSTEDT Husdj. 1 236 1860.
–
KO-HERDE. (
numera i sht i fråga om utländska förh.)
kovaktare. (
1655).
UNT 1925,
nr 9172, s. 6 (i fråga om ä. förh. i England).
–
KO-HORN.
förr äv. ss. ämnesnamn. (
1702;
ss. ämnesnamn).
CARLSTEDT Her. 1: 243 1832. särsk.
[KO-HORN.ssg 2.a]
a) (i vissa trakter, förr) om kohorn inrättat att dia ur. Budk(Brage) 1922, s. 88. [KO-HORN.ssg 2.b]
b) (förr) mus. till blåsinstrument l. vallhorn inrättat kohorn. Landsm. XI. 4: 37 1896.
–
KO-HUD.
[ fsv. ko(r)hudh (i bet. 1)]
[KO-HUD.ssg 1]
1) hud hos l. av ko; äv. (i fack. spr.) ss. ämnesnamn. G1R 1: 152 1528. 10 kg. kohud, brun.
TLev. 1909,
nr 6 s. 3.
[KO-HUD.ssg 2]
2) [efter t. kuhhaut i motsv. anv.]
(
†)
för skrivbruk beredd kohud; pergament; jfr KALVSKINN 1 slutet. SCHRODERUS Casm. 134 1615.
PALMBLAD Nov. 2 127 1841.
–
KO-HUS. (
i vissa trakter)
.
–
KO-HÅLLARE. (
förr)
person som utan att ha landtbruk underhöll kobesättning för att idka mjölkhantering. (
1842).
BJÖRKMAN 1889.
–
KO-HÄR.
företrädesvis ss. ämnesnamn; ss. ämnesnamn vanl. (i fackspr.) i allmännare anv: hår av fullvuxna nötkreatur, nöthår (användt i sht till grövre vävnader). RISINGH KiöpH 91 (
1669).
(
1898).
–
KO-JUVER l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat)
-JUR.
Landsm. 2: XLIV (
i handl. fr. 1722.
–
KO-KAKA. (
i vissa trakter,
vard.)
(
1918).
–
KO-KALV.
honkalv, kvigkalv; numera företrädesvis (i fackspr.) till KO sbst.¹, ¹ e.Linc. (
1640;
under iunices).
,
s. 208 (i fråga om älg).
–
KO-KASA,
r. l. f. [jfr d. kokas(s)e]
(
†)
i pl: "korukor"; kogödsel. ,
s. 134.
GULLANDER SvarvetA 162 1778.
–
KO-KLAVE.
SvTyHlex. (
1851,
1872). jfr:
5 st. Järn koo klaffwar medh kiäder.
BoupptSthm 19/5 1655.
–
KO-KLOCKA. (
numera knappast br.)
jfr -SKÄLLA. BREMER Pres. 396 (
1834). -
-KLOVE. (1 vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ==
-KLAVE.
PT 1906,
nr 17 A, s. i.
–
KO-KOPPA,
r. l. f. 1 sht med. o. veter. i pl: utalagssjukdom som förekommer på juver, spenar osv. hos kor o. som gm ympning överföres på människor till skydd mot smittkoppor; äv. om gm dylik ympning framkallat sjukdomstillstånd hos människa; l. sg: enskild varblåsa ("pustell") vid nämnda utslagssjukdom. VetHLäk. VI. 4: 31 1799.
LUNDBERG HusdjSj. 115 (
1868).
STRANDBERG HusdSj. 62 (
1924).
–
KO-KREATUR. (
numera bl. i skriftspr. l. skämts.)
ko. BROMAN HelsB 144 (
1753).
VästerbK 1927,
nr 151, s.
6 (i annons).
–
KO-KÅL bot. benämning på vissa ss. kreatursfoder använda bladkålsformer med oflikade, släta blad. TLandstmKommunEkon. 1861,
s. 25.
LB 2: 521 1901.
–
KO-KÖTT.
[ fsv. kokiot]
numera bl. l. sammanhang där närmare angivande av arten erfordras (under det att kött av kor eljest inbegripes under benämningen oxkött). HAGDAHL Tok. 13 (
i handl. fr. c. (
1525).
Kokiött (kan ofta) blifva försålt för oxkiött. KIELLBERG KonstHandtv. Slackt.
7 (
1753).
SERNER Ballad. 23 (
1926).
–
KO-LADUGÅRD ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. [KO-LADUGÅRD.ssg 1]
1) ladugårdsbyggnad l. i dylik byggnad befintlig(t) avdelning l. rum som äravsedd (avsett) för kobesättning (jämte kalvar), kostall; äv. i utvidgad anv: fähus, ladugård, motsatt: häststall (o. svinhus). Alm(Sthm, 1852, s. 41.
Koladugård .. afsedd för 180 nöt samt 15 kalfkättar. PT 1898,
nr 7, s. 1.
Ladugård .. inredd till oxhus, koladugård, foderlada loge och sädeslada samt redskapabod. Därs. 1599,
nr 299 B,
s. 2.
[KO-LADUGÅRD.ssg 2]
2) (
i fackspr.)
övergående i bet: kobesättning. BtRidsdP 1877, Saml.
1. I. 1, Bil.
nr 5 a,
s. 99. Beräkingen af koladugårdens afkastning. FAHLBECK
JordbrAfk. 39 1893.
ROSMAN BjärkSäb. 3: 187 (
1927).
–
KO-LEGA,
r. l. f. [ fsv. kolegha (Synodalstat. 43 (1425))]
(
förr)
lega erlagd för nyttjanderätt till ko(r). G1R 7: 566 1531.
KyrkohÅ 1902, MoA.
s. 61 1577.
JUSLENIUS 201 1745.
–
KO-LOCK,
n. (
i vissa trakter)
om upprepat rop l. om låt l. med ord försedd melodi som användes l. urspr. användts för lockande av kor. Landsm. VII. 7: 159 1892.
SvTMusF 1930,
s. 25.
–
KO-LORT. (
starkt vard.)
"koruka"; kogödsel. RelCur. 203 (1682). WoJ 1891.
– (jfr
1 b)
KO-LUGN,
n. (
ngt vard.)
jfr -LUGN, adj. BERGMAN Lappkojs 136 1904.
– (jfr
1 b)
KO-LUGN,
adj. (
ngt vard.)
om person l. djur (i sht häst): fullkomligt lugn, alldeles oberörd; äv. i överförd anv. WRANGEL HbHästv. 210 (
1885;
om häst).
Han satt alldeles kolugn. ALVING Skärg. 169 (
1905).
Ett par kolugna ögon. DENS. Bar. 17 (
1909).
–
KO-LUNK. (
vard.) äv. (föraktligt l. skämts.) bildl., i fråga om tungt o. sävligt gående person.
Polyfem II. 49: 1 (
1810;
i fråga om person).
–
KO-LYCKA,
r. l. f. (i folkligt spr. i vissa trakter) framgång l. tur med (uppfödande l. hållande av) kor. TurÅ 1905,
s. 96.
FolklEtnSt. 1: 157 (
1916;
fr. Åland).
–
KO-LYKTA,
r. l. f. [jfr mnt. koluchte]
(
†)
lykta avsedd för ladugården. OxBr. 11 613 1645.
–
KO-LÄDER.
eg: av kohud beredt läder; numera bl. (i fackspr.) om läder erhållet gm beredning av tunga kohudar o. lätta oxhudar; bindsulläder. DA 1771,
nr 20, s. 4.
Engelskt Ox- och Koläder. Därs. 1793,
nr 56, s. 3.
Brunt koläder till styfningar i ridstöfvelskaft. TLev. 1898,
nr 49, s. 1.
Ssgr (i fackspr.):
–
koläders-buk .
bukpartiet av till koläder beredd hud. TLev. 1904,
nr 36, s. 2.
–
koläders-hals .
TLev. 1907,
nr 21, s. 1.
–
KO-LAND,
r. l. f. särsk.
Fippol. i överförd anv., hos häst: deformation av länden, bestående däri att höftknölarna äro skarpa och vidt utstjende l. uppstående (ss. hos kor). Bure Häst. 19 1825.
–
KO-MAJOR.
(1 vissa trakter, vard., skämts.) i kovaktare; koryktare, koskötare. DN 1895,
nr 9320,
s. 8. FOGELQVIST ResRot 147 (
1926).
–
KO-MJÖLK.
[fsv. komiolk]
nnmera bl. i. sammanhang där arten behöver närmare angivas.
VarRerv 27 1538. Qvinno-miölk är bäst
för i mässling insjuknade barn), .. sämst är Ko-miölk.
Alm(Ld) 1761,
s. 37.
LAHT 1909,
s. 265.
Ssgr (i sht i fackspr; numera bl. i sammanhang där arten behöver närmare angivas):
–
komjölks-blandning .
konkret: komjölk medvissa tillsatser, avsedd ss. föda åt spädbarn. JUNDELL Barn. 2: 37 1927.
–
komjölks-öka , f. (-ökia) (†) == ko-blomma b. TILLANDZ E 3 a 1683.
–
KO-MJÖLKE. (
i vissa trakter)
växten Epilobium angustifolium Lin., (hö)mjölke. WETTERBERGH Altart. 3 (1848j.
–
KO-MÅL. (
förr)
kam. för fullvuxen ko (med viss kvantitet smör) utgående skatt (eg. en del av den till kronan indragna tiondon). NFinlKamF 3: 14 1558.
CEDERLÖF FinlPrästEkon. 307 (
i handl. fr. 1550.
HärnösDP 1664,
s. 97.
SMEDS Malaxb. 62 (
1935;
i fråga om förh. under 1500-
talet).
Ssg (förr; kam.):
–
komåls-skatt SMEDS Malaxb. 82 (
1955;
ifråga om förh. under 1500
-talet).
–
komåls-smör.
BFinlH 4 106 (
1565).
Komålssmöret (utgick i Medelpad) med 2 mk af hvarje ko. THULIN Mant. 1: 61 1890.
–
KO-PANNKAKA ~⁰²⁰. (i vissa trakter, vard., skämts.)
== -RUKA. FWSCHOLANDER 1878 i Jolin 229. CEDERSTRÖM NFund. 135 1917.
–
KO-PATT.
[KO-PATT.ssg 1]
1) (
i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
kospene; i sht i pl. [KO-PATT.ssg 2]
2) (
i vissa trakter)
i pl., i överförd anv., ss. benämning på vissa växter vilkas blommor uppfattats ss. liknande kospenar. [KO-PATT.ssg 2.a]
a) växten Erica tetrallx Lin., klockljung. LINNÉ Sk. 221 (
1751;
fr Skåne).
NYMAN VäxtNatH 2: 150 (
1868;
fr. Skåne).
[KO-PATT.ssg 2.b]
b) växten Geum rivale Lin., fårpungar, fårkummer. RETZIUS FlOec. 287 (
1806).
LYTTKENS Ogräs 71 (
1885).
–
KO-PINK. (starkt vard., numera bl. tillf.)
== -URIN. Slå Kopinck på them (dvs. höns), så förgå them Lusen. IERICI Colerus 2: 194 (
c. (
1645).
RÅLAMB 13: 209 1690.
–
KO-PISS.
[KO-PISS.ssg 1]
1) (
starkt vard.)
==. -URIN. MÅNSSON Åderlåt. 33 (
1642;
ss. beståndsdel i läkemedel). Hildebrand MagNat. 250 1650.
[KO-PISS.ssg 2]
2) [jfr eng. pissabed, maskros, i ä. eng. äv: smörblomma, fr. pissenlit, maskros, äv: smörblomma; benämningen torde ha föranledts av den urindrivande värkan som tillskrivits ifrågavarande växter]
(
†)
i överförd anv., ss. benämning på vissa växter. [KO-PISS.ssg 2.a]
a) växten Taraxacum officinale Lin., maskros. SERENIUS Kkkk 1 a
1757.
REZIUS FlOec. 354 1806.
[KO-PISS.ssg 2.b]
b) om vissa gulblommiga arter av släktet Ranunculus Lin,, smörblomma. FRIES Ordb. 56 (c.
1870; jfr.
Västergötl.). –
KO-PLOMMON. (
†)
jfr -RUKA. WALLENBERG (SVS) 1: 194 (
1771).
–
KO-PULVER. (
i fackspr., i sht farm.)
benämning på varjehanda preparat i pulverform som äro avsedda att befrämja nötboskapens aptit o. avkastning. LINDGREN Läkem. 1891.
–
KO-PÄNNINGAR l. (i bet.
1)
-PÄNGAR, pl.
[KO-PÄNNINGAR.ssg 1]
1) (vard., tillf.) pängar erhållna gm försäljning av ko(r). BoupptSthm 1676,
s. 1483 a.
[KO-PÄNNINGAR.ssg 2]
2) (
förr)
kam. i pänningar utgående skatt för ko. HH XI. 1: 71 (
c. 1550.
VDAkt. 1681 nr 200.
OSBECK Lah. 296 (
1796).
–
KO-RAMSÖRT.
[jfr t. dial. kühbutter, ä. t. kühkraut, ä. eng. cow basill i motsv. anv.]
(
†)
örten Orobanche major Lin., snyltrot. FRANCKENIUS Spec. D 3 b (
1638).
SERENIUS Iiii 4 i
1757.
–
KO-RUKA.
(i vissa trakter, vard.) de på ett ställe fallna exkrementerna efter ko (l. annat nötkreatur). LINDESTOLPE Matk. 16 1714.
Landsm. VIII. 3: 102 1899.
–
KO-RUMPA, äv. (1 bet.
2 vanl.)
-RUMP.
[ fsv. korompa (i bet. 1)]
[KO-RUMPA.ssg 1]
1) (
starkt vard.)
kosvans. LINNÉ Sk. 388 (
1751).
WESTER Reymont Bönd. 4: 212 (
1924).
[KO-RUMPA.ssg 2]
2) sjöt. (
numera mindre br.)
tågända som slagit upp sig. NF 15: 1300 (
1891).
ÖHRVALL Knut. 11 (
1908).
Ssg (till -RUMPA 1):
–
korumpe-hår. (
†) kosvanstagel.
LINNÉ Skr. 5: 37 (
1752).
–
KO-RÅPA. (
†)
== -RUKA. HEDERSTRÖM SvarPetA 13 1762.
–
KO-SELE. (
förr)
sole avsedd att användas vid körning med ko(r). RedNordH 1916,
s. 9 (om museiförvärv fr. Västerg.).
–
KO-SKATT.
kam. jfr -MÅL, -PÄNNINGAR 2. HSH 39: 403 1658.
–
KO-SKEPLING bot. växten Melampyrum pratense Lin., kovall. NormFört. 16 1894.
–
KO-SKÄLLA,
r. l. f. [KO-SKÄLLA.ssg 1]
1) skälla som. (vid betesgång) bäres under halsen av ko; förr äv. (föraktligt) bildl. ss. beteckning för illaljudande musik. (En "Swisser-Trumslagare och Morian Pijpare" säga:) Ther wårt spel stadigt drijfs; / Koskällan inte trijfS. STIERNHIELM Parn. 2: 2 (
1651,
1668).
LAGERLÖF Holg. 2: 272 1907.
[KO-SKÄLLA.ssg 2]
2) (
†)
i överförd anv., ss. benämning på växter av släktet Pulsatilla Lin; i sht om arten Pulsatilla vulgaris Lin., oxöron; jfr GÖK-SKÄLLA. FRANCKENIUS Spec. E 1 b (
1638).
RUDBECK HortBot. 94 (
1655).
FRIES BotUtfl. 3: 237 (
1864).
–
KO-SKÖTARE.
i sht landt. mansperson anställd för att hava vård om kobesättning (o. annan nötboskap), särsk. att ombesörja dess utfodring o. ryktning. UltunaLandtbrInst. 15 1886. GRIMBERG SvFolk. 2: 170 (
1914).
Ssg:
–
koskötar(e)-skola,
r. l. f. LAHT 1889,
s. 353.
–
KO-SLEK. (
†)
växten Vareriana officinalls Lin., vändelört. FRANCKENIUS Spec. D 4 a
1688.
–
KO-SMAK. (
i fackspr.)
hos mjölk l. smör: smak motsvarande lukten av kons utdunstning l. spilining. GROTENFELT Mejerih. 147 1886.
–
KO-SMÖR,
sbst.¹ [ fsv. kosmör (
FORSSELL Hist. 1: 161 (cit. fr. c. 1456))]
[KO-SMÖR.ssg 1]
1) av komjölk beredt smör; numera bl. i sammanhang där arten behöver närmare angivas. SCHULTZE Ordb. 4619 (
c. 1755.
UpplFmT 29: 36 1913.
[KO-SMÖR.ssg 2]
2) (
förr)
kam. "komålssmör". G1R 26: 206 (
1556).
THULIN Mant. 1: 75 (
i handl. fr. 1602.
–
KO-SMÖR,
sbst.² (
i vissa trakter)
benämning på vissa till familjen Leguminosæ (ärtväxter) hörande växter. [KO-SMÖR.ssg 2.a]
a) örten Lotus corniculatus Lin., käringtand. FRIES BotUtfl. 3: 226 (
1864;
fr. Väster- götl. o. Smål.). [KO-SMÖR.ssg 2.b]
b) örtaläktet Medicago Lin., smäre. FRIES Ordb. 113 (
c. (
1870).
WoJ 1891. [KO-SMÖR.ssg 2.c]
c) örten Genista pilosa Lin., ljunggenst. FRIES BotUtfl. 3: 222 (
1864;
fr. Hall.).
SkogsvT 1907, Fackupps.
s. 192.
–
KO-SPATT. (
numera knappast br.)
veter. hos häst: ansvällning på hasens yttre sida, vanligen framkallad gm slag, skakelspatt, oxspatt. FLORMAN HästKänned. 121 (
1794).
2NF 11: 42 1909.
–
KO-SPENE.
Salé 40 1664.
–
KO-LADUGÅRD 1. BoupptSthm 1686 s. 204 b. Ladugårdsbyggnad .. innehållande ko-, ox- och häststall och skulle.
PT 1904,
nr 84 A,
s. 1.
–
KO-STEN.
[benämningen föranledd därav att stenarna användts mot blodmjölkning]
(
†)
benämning på stenar av säregen form o. med ngn liksom inhuggen figur; särsk. om flintstenar som på ngt ställe ha ett rundt hål. VDAkt. 1684,
s. 45j1
WALLERIUS Min. 467 (
1747).
MÖLLER (
1790,
1807).
–
KO-STIG.
ofta i utvidgad anv.: fästig. MOLIN FrÅdal 31 (
c. (
1895).
SKOTTSBERG RobO 73 (
1918).
–
KO-STILLARE. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
mansperson anställd att utfodra kobesättning (o. annan nötboskap); koryktare, koskötare. ALMKVIST Turgenjef 7: 296 (
1886).
Gifta och ogifta kostillare .. få platser. SD(A) 1893,
nr 76, s. 16 (i annons).
–
KO-STYNG. (
numera föga br.)
entomol. oxstyng, nötstyng (Hypoderma bovis Lin.). VetAH 1786,
s. 133.
UVTF 36: 9 1888.
–
KO-SVAMP.
benämning på (för nötkreatur begärliga) svampar av släktet Boletus Lin; särsk. om arten Boletus bovinus Lin. JUSLENIUS 374 (
1745).
Äta Kor kosvamp, blir mjölken rätt elack. LINNÉ Diet. 2: 160 (
c. 1750.
Landsm. VII. 11: 11 1890.
–
KO-SVANS.
VDBötB 1657,
s. 93.
Ssg:
–
kosvans-tagel.
äv. i utvidgad anv: nöttagel. Fatab. 1917,
s. 71.
–
KO-TAGEL.
kosvanstagel. Alm(Ld) 1786,
s. 43.
Ox- och Kotagel. SmålP 1890 nr 5, s. 1.
Såväl häst- som kotagel. SvD(A) 1918 nr 14 B
s. 4.
–
KO-TAL.
antal kor; numera bl. i ssg. MURENIUS AV 268 (
1653).
Därs. 511 (
1662).
Ssg:
–
kotals-register. (
förr)
kam. register över det antal kor som varje bonde l. åbo ägde. Norrl. 1: 31 (
1906;
i fråga om förh. 1591.
–
KO-TJUV. (
tillf.)
SthmTb. 1596,
s. 308 b.
–
KO-TODDY. (
vard. o. skämts.)
mjölk. Strix 1905,
nr 6, s. 6.
–
KO-TRÄCK. (
numera bl. i skriftspr. med ålderdomlig prägel)
kogödsel. Hes. 4: 15 (
Bib. 1541;
Bib. 1917 kospillning). Kärleken är blind. Han faller så snart på Kooträcken, som på Rosenblaad.
GRUBB 775 (
1665).
Ssg:
–
KO-URIN.
PASCH ÅrsbVetA 1847 s. 9.
–
KO-VAKTARE.
i sht landt. mansperson som är anställd att vakta o. hava vård om kobesättning (o. annall nötboskap) under betesgång. ALMQVIST FrSpr. 233 1838.
–
KO-VALL ⁰⁴ l. ³~² stundom ⁴~¹ bot. benämning på växter av släktet Melampyrum Lin., vilka äro begärliga för nötboskipen o. anses befordra mjölkavkastningen, skepling, kovete; i sht om arten Melampyrum pratense Lin., koskepling. äv. ss. benämning på växtsläktet Melampyrum Lin; jfr
MJÖLK-VALL.
LINNÉ Fl. nr 513 (
1745;
fr. Lycksele).
NYMAN i
VäxtNatH 1: 181 (
1867;
fr Norrl.).
KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 75 (
1905).
Det går en stig bland väpling och kovall / ur fruktträdslund, som stir i ymnig blornma. KARLFELDT FlPom. 67 (
1906). jfr
ÅKER-KOVALL.
Ssg:
–
kovalls-gräs. (
†)
växten Melampyrum nemorosum Lin., åkerkovall. GADD Landtsk. 2: 200 (
1775).
–
KO-VATTEN. (
†)
vatten vari kogödsel utrörts för att användas ss. (beståndsdel i) läkemedel. RÅLAMB 13: 129 (
1690;
i fråga om hästmedicin).
–
KO-VETE.
[jfr t. kuhweisen, eng. cow-wheat, fr. blé de vache; efter mlat. triticum vaccinum (l. bovinum-). Benämningen har föranledts därav att de svarta fröna av åkerogräset
Melampyrum arvense Lin. ofta förekomma inblandade i vetesäd, vilket förhållande jämväl ligger till grund för det nylat. släktnamnet Melampyrum, av gr. μελάμπυϱον, eg: svart vete]
bot. == -VALL. TILLANDZ C 7 b (168S).
LINNÉ F1. nr 513 (
1745;
om Melampyrum pratense Lin.).
GADD Landtsk. 2: 200 (
1775).
LmUppslB 981 1923.
–
KO-VIPA.
( -vipa 1731–1915. -viva 1756) [sv. dial. kovipa]
(
i vissa trakter)
ss. fågelnamn. LINNÉ MethAv. 26 (
1751).
[KO-VIPA.ssg 1]
1) tofsvipa (Vanellus vanellus Lin). ROTHOF 667 1762.
ERICSON Fågelkås. 2: 129 (
1907).
FoFl. 1915,
s. 53 (fr. Öland).
[KO-VIPA.ssg 2]
2) storspov (Numenius arquatus Lin.). TIDSTRÖM Resa 40 (
1756;
i fråga om förh. i Skytts härad i Skåne).
NILSSON Fauna II. 2. 2: 74 1834.
ERICSON Fågelkås. 2: 134 (
1907).
–
KO-VÄNDA;
-ning.
sjöt. vid segling vända så att man faller undan vinden, tills den kommer akter in, vavid seglen gipas o. upplovning sker åt andra hållet, vända undan vinden l. fördevind (vilket beträffande småfartyg med stora bomsegel anses otympligt o. mindre sjömansmässigt); motsatt: stagvända; äv. mer l. mindre bildl. EKBOHRN NantOrdb. (
1840).
Båten med sitt otympliga bambusegel höll på att kovända (då en simmare ville stiga i den). HEDIN Pol. 2: 163 (
1911).
Figge Melon kovände mitt i sitt anförande och lät skoten löpa. ESSÉN Brilj. 214 (
1918). särsk. ss. vbalsbst.
-ning, fördevindsvändnin g, un danvindsvändning.
Balck Idr. 3: 80 (
1888).
2NF 24: 1456 1916. särsk.(ngt vard., klandrande) bildl: klumpig l. tvär vändning; i sht i fråga om ändring av åsikt l. inställning i politisk fråga.
GHT 1897,
nr 19, s. 3. Lloyd George gör kovändning i frihandelsfrågan?
SvD(A) 1922,
nr 178, s. 3 (rubrik). DN(A)
1933,
nr 6, s. 3.
–
KO-VÄPPLING.
[jfr eng. cow-clover, namn på
Trifolium medium Lin. l.
Trifolium pratense Lin.] (
†)
i uttr. vit koväppling, vitklöver (Trifolium repens Lin.) l. (möjl.) alsikeklöver (Trifolium hybridum Lin.). 4 lass hvit Ko-väpling. BOIJE Landth. 202 (
1756).
–
KO-VÄRDE, förr äv.
-VÄRD ,
n. ( ko- 1565–1917. koa- 1664–1674 -värd (-val, -väl, -vähr) 1565–1692 -värde 1602–1917) [jfr sv. dial. kovärd(e)]
(
numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat)
värdet av en ko, en kos värde. Vadst- KlUppbB 116 1565.
Nämden mente att han skulle böta ett Koo uärde för sit oförstånd. HammarkDomb. 22/10 (
1602).
JOHANSSON RödaHuv. 1: 129 (
1917). särsk. (†) ss. måttsbeteckning.
2. koonerde gitter
(dvs. getter till ett antal motsvarande två kors värde) och en quiga.
VRP 1625,
s. 193.
VDAkt. 1692,
nr 227.
–
KO-ÖGA. särsk.
i överförd anv. [KO-ÖGA.ssg 1]
1) i sht i pl., om stora, lugna, föga livfulla ögon. WoJ 1891. [KO-ÖGA.ssg 1.a]
a) hos människa (i sht kvinna). Drömmande, troskyldiga koögon. ÖSTERGREN 1930.
b) hippol. hos häst.
FLORMAN HästKänned. 74 (
1794).
[KO-ÖGA.ssg 2]
2) (
numera knappast br.)
sjöt. på fartyg: vart särskilt i av de tjocka glas som äro insatta i däcket l. i annorstädes, för att släppa in dagsljuset, "patentglas". EKBOHRN NautOrdb. 1640.
STJERNCREUTZ (
1863).
LARSEN (
1884) .
–
KO-ÖGD,
p. adj. [efter gr. βοῶπις]
motsv. -ÖGA 1 a. WoJ 1891. O, Homerus, du hade icke orätt i att giva vishetens gudinna epitetet "den koögda". HALLSTRÖM UngdNov. 216 (
1923).
B
(
†):