© Svenska Akademien. SAOB spalt: K1802; tryckår: 1936
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
KOKA kω³ka², sbst.³, r. l. f; best. -an; pl. -or (IERICI Colerus 1: 104 (c. 1645 osv.) ((†) -er (möjl. att hänföra till sg. kok) TÖRNEWALL B 8 a (1694)); förr äv. KOK, sbst.⁴, m.?; pl. -ar (BROMAN Glys. 3: 16 (c. 1730), BROOCMAN Hush. 2: 57 (1736)) l. -er (jfr ovan). ( kocka 1581–1842. ko(o)k 1587–1769. ko(o)ka 1581 osv.)
[fsv. koka; jfr sv. dial. kok, koka, kocka (uttalat med slutet ŏ), d. kok, r., höstack, hög (av exkrementer), nor. kok, m. (nor. dial. äv. koke, m.), jordkoka, jordklump; i avljudsförh. till KAKA sbst., – Jfr KOK, sbst.³]
[KOKA.sbst3 0]
vid plöjning l. grävning o. d. uppkommen sammanhängande klump av jord l. lera o. d. Rätte Sädes-tijden är, när Dwergznäten draga sigh öfwer Kokorne i Åkren. BRAHE Oec. 92 (1581; uppl. 1920). Kokorna sönderslås medh Wälten eller Klubbor. IERICI Colerus 1: 104 (c. (1645). RUNDT StillLjus. 9 (1929). – jfr JORD-, LER-, MULL-KOKA m. fl. – särsk.
[KOKA.sbst3 .a]
a) (i fråga om ä. förh.) i uttr. bulta kokor,med klubba l. annat redskap krossa kokor (på en åker); jfr BULTA v.³ 1 a , KOK, sbst.³ SERENIUS (1741). SCHULTHESS (1885) .
[KOKA.sbst3 .b]
b) (utom i mera tillf.) i allmännare anv: klump, kluns. Dyn låg i stora spruckna kokor på bottnen (av den uttorkade mossen). NORLIND Hell 1: 90 (1912). Skorna voro grå av lera och stora kokor klibbade vid klackarna. ROGBERG Mot. 115 (1927). – särsk. (i vissa trakter)
[KOKA.sbst3 .b.α]
α) jfr motsv. anv. i d.] om hög l. klump av exkrementer (i sht av nötkreatur); jfr KASE, RUKA. THUNBERG Resa 2: 100 (1789). Torf fins (på Öland).. icke i tillräcklig myckenhet, och derför har man sedam länge tillbaka bränt "kokor", d. v. s. torkad kreatursspillning. ENGSTRÖM Öl. 113 (1903). SDS 1935 nr 284, s. 10
[KOKA.sbst3 .b.β]
β) om klump av malm o. d. HEIDENSTAM Svensk. 1: 37 (1968). jfr SLAGG-KOKA.
Ssgr
A
KOK-KLUBBA, r. l. f. (förr) BROMAN Glys. 3: 40 (c. (1730). GROTENFELT JordbrMet. 104 (1899; i fråga om å. förh. i Finl.).
KOK-KROSS, r. l. m. landt.
KOK-KROSSARE. JUHLIN-DANNFELT 1886.
KOK-KROSSARE, r. l. m. landt. särsk. om kokvält. JUHLIN-DANNFELT 432 1886. LmUppslB 627 1923.
KOK-VITTA, f. l. r.
[sv. dial. (Hälsingl.) kokvitta; senare ssgsleden bildad till VITTA v., (i bet: vicka, gunga hit o. dit); jfr KOKVITTRA, KOKÄRLA]
(i vissa trakter) sädesärla BROMAN Glys. 3: 293 (c 1736.
KOK-VÄLT. ( kok- 1801–1923. koke- 1572–1652 (i sht förr) landt. InvemtRytterne 1572. UB 3: 306 1873.
KOK-ÄRLA, se d. o.
B
():
KOKA-PULL. om åker o. d: full av kokor, kokig. WOLLIMHAUS Ind. 1652.
C
():
KOKE-VÄLT, se A.
Avledn.
KOKA v.¹ i sht landt. refl. o. (ngn gg) i pass. med intr. bet., om åkerjord o. d: klumpa ihop sig till kokor, bilda kokor. SCHULTHESS (1885). ÖSTERGREN (1930) .
KOKIG , förr äv. KOKOT, adj. ( -ig 1712 osv. -ug 1757. -ot 1581 – c. 1755 i sht landt. om jord, åker o. d: som klumpat ihop sig till l. är full av kokor. BRAHE Oec. 91 (1581; uppl. 1920). LmUppslB 553 1923.