KOLLEGIAL kol¹egia⁴l l. ⁰¹⁰⁴, adj. -are (i bet. 2). adv. -T. Anm. Icke sällan användes det lat. adverbet collegialiter (koll-). HSH 22: 250 1650, PH 2: 1046 1734, WEDBERG HD 231 (1922: kollegialiter). 1) (i fackspr.) som utgör l. består i l. hör till l. är utmärkande för osv. ett kollegium l. kollegier, kollegie-. STIERNMAN Com. 2: 673 (1651). Collegiala Domstolar. BerRevElLärov. 1825, s. 67. De äldre (av de centrala ämbetsvärken) äro bildade efter det kollegiala systemet, d. v. s. beslut fattas efter omröstning af ledamöterna. ALDÉN Medb. 1: 86 (1884). Omkring 1540 erhöll den s. k. räknekammaren .. en kollegial organisation. SCHYBERGSON FinlH 1: 260 (1887). SFS 1920, s. 1361. 2) som tager vederbörlig hänsyn till sina kolleger; om uppträdande, handlingssätt o. d: sådant som det bör vara mellan kolleger l. kamrater; kamratlig. Godha effterdömmen af een collegial wäskap och samdrächtigheet. BraheBrev- växl. I. 1: 142 (1667). Han förtjänar sina pengar genom att våga livet alldeles som du, och man måste väl vara kollegial. Blasco-Ibáñez BlodSand 164 1923. – jfr INKOLLEGIAL

Ssgr (till 1; i fackspr.):

– KOLLEGIAL-PRINCIP.

De äldre af dessa (centrala) ämbetsverk (i Sv.) äro organiserade efter kollegialprincipen, d. v. s. beslutet fattas af presidenten och ämbetsverkets högre ämbetsmän tillsammans. 2NF 27: 1189 1918.