KOBOLT kω⁴~bol¹t, stundom kå⁴~ l. ⁴⁰ (kóbållt DALIN), sbst.², förr äv. KOBOLD,
sbst.², r. l. m. (
BROMELL Berg. 65 1750 osv.)
ngn gg n. (SAOL (1900; jämte r.), ÖSTERGREN (
1950;
jämte r;
angivet ss. sällsynt genus)); best.
-en, ss. n.
-et; pl. (†), anträffat bl. i bet.
1)
-er (
KEMPE Graanen Dedic.
7 a
1675,
RINMAN 1: 1002 (
1788)) l.
-ar (
Linné Stenr. 62 (
c. 1747)).
( kobold 1675 (: Kobolder, pl.)– 1774. kobol(d)t (co-, -bålt) 1685 osv.) [liksom d.
koboll, eng.o. fr.
cobalt, nylat.
cobaltum, av t.
kobalt (i ä. t. äv.
kobold m. m.); eg. samma ord som
KOBOLT, sbst.¹ Ordet har tidigast varit en föraktlig benämning på vissa ss. värdelösa emsedda mineral (särsk. koboltmineral) som i äldre tysk bärgamanstro satts i samband med "gruvtomten". En föreställning att "gruvtomten" bortrövade ädla metaller o. i deras ställe smusslade in ss. värdelösa ansedda mineral omnämnes redan av
MATHESIUS (Sa- (
1562))]
[KOBOLT 1]
1) benämning på olika mineral i vilka kobolt (i bet. 2) ingår ss. väsentlig beståndsdel, i sht anvånda för framställning av färgämnen, koboltmalm; ss. enkelt ord numera bl. ngn gg i icke fackmässigt spr. KEMPE Graanen Dedic.
7 a (
1675).
Kobolt är nästan samma art (som vis- mut), dock mera af arsenico bunden. HIÄRNE Berghl. 449 (
1657;
rättat efter hskr.); jfr
2. WALLERIUS ChemPhys. II. 3– 4: 111 1768.
RETEIUS Min. 353, 354 (
1795).
ALMSTRÖM Handelsv. 65 (
1845). jfr:
(Lat.) Cobaltum
(sv.) Flugu Pulfver Cobolt.
ApotT 1698,
s. 13. jfr
GLANS-,
SAFFLOR-,
SPEIS-KOBOLT m. fl.
[KOBOLT 2]
2) kem. o.
miner. ett med järn o. nickel närbesläktat metalliskt grundämne. WALLERIUS Min. 230 (
1747).
Kobolt förekommer gedigen endast i meteorjern, eljest förenad med arsenik eller svafvel. ROSENBERG OorgKemi 527 (
1888).
STARCK Kemi 220 (
1931).
[KOBOLT 3]
3) tekn. om olika av koboltmineral framställda (i sht inom glas-, porslins-, fajans- o. lergodsindustrien använda) färgämnen varmed en ultramarinliknande färg erhålles, koboltblått. BÆCKSTRÖM Rörstr. 13 (
cit. f. (
1725).
Därs. 47 (
1930;
i fråga om förh. vid Rörstrands porslinfabrik 1727–1757.
[KOBOLT 4]
4) tekn. ultramarinliknande färgnyans som erhålles vid färgning med koboltblått, mellanblått. (Den svenska) Nationalflaggan har ljusnat från den dofva indigon till den milda kobolt. STRINDBERG GötR 262 1904.
TurÅ 1915,
s. 379.
Ssgr 1:o I kemiskt fackspr. användas ssglederna
KOBOLTI- o.
KOBOLTO- för att angiva att kobolten ss. 3- resp. 2-värd ingår i viss koboltförening, t. ex. KOBOLTI- resp.
KOBOLTO-FÖRENING,
-KLORID,
-SALT. 2:o Av de många i fackspr. förekommande ssgrna med KOBOLT(S)- anföres här nedan bl. ett starkt begränsat anta)
A
– (1,
3)
KOBOLT-BESLAG.
[efter t. koboltbeschlag]
(
numera föga br.)
miner. o.
bärgv. == -BLOMMA. WALLERIUS Min. 234 (
1747).
2NF 14: 452 1910.
– (
1,
2)
KOBOLT-BLOMMA ¹⁰⁴⁰, r. l. f. [efter t. koboldblumen, pl.]
miner. (karmosinfärgad till persiko- l. blodröd) vittringsprodukt uppträdande på koboltmalmer av olika slag. LINNÉ SystNat. 3 (
1785).
– (jfr
4)
KOBOLT-BLÅ.
( kobolt- 1818 osv. kobolts- 1915 i sht tekn. MARKLIN Illiger 79 (
1818).
– (
3)
KOBOLT-FÄRG.
( kobolt- 1789 osv. kobolts- 1797 särsk. tekn. färgämne med koboltförening ss. väsentlig beståndsdel. RINMAN 2: 295 1789.
– (
2)
KOBOLT-FÖRENING.
kem. konkret. – (
1,
3)
KOBOLT-GLANS.
[jfr t. kobaltglanz]
miner. glanskobolt. WALLERIUS Min. 231 (
1747).
– (
2)
KOBOLT-GLAS.
[jfr t. kobaltglas]
tekn. blåfärgad glasmassa som erhållits gm sammansmältningav glasflusser med koboltoxid o. som användes ss. färgämne inom glas-, porslins-, fajans- o. lergodsindustrien, smalt. ROTHOF 245 1762.
– (
1,
2)
KOBOLT-GRUVA,
r. l. f. RINMAN 1: 1003 (
1788).
Los' koboltgruvor i Hälsingland. 3NF 5: 183 1926.
– (
2)
KOBOLT-GRÖNT,
n. tekn. grön koboltfärg (använd ss. målarfärg) zinkgrönt, saxiskt grönt. ALMSTRÖM Handelsv. 180 (1845).
– (
2)
KOBOLT-HALT,
r. l. f.
– (
1,
2)
KOBOLT-JORD.
[jfr t. kobalterde]
(
†)
miner. i naturen förekommande pulverformig (jordartad) koboltförening; jfr -MULM. WALLERIUS Min. 234 (
1747).
WESTE 1807.
– (
1,
2)
KOBOLT-KALK.
[jfr t. kobaltkalk]
(
†)
kem. (pulverformig) oxideringsprod nkt av kobolt, oxiderad kobolt. BROMELL Berg. 66 (
1780).
EKEBERG Nomenkl. 21 (
1795).
– (
1,
2)
KOBOLT-KIS.
[jfr t. Kobaltkies]
miner. == -NICKELKIS. JBERZELIUS i
FKM 4: 90 1815.
– (jfr
1)
KOBOLT-MALM.
bärgv. o. miner. Bergv. 2: 284 1743.
– (jfr
2)
KOBOLT-METAL kem. o.
miner. ROTHOF 247 1762.
– (
3)
KOBOLT-MINERAL miner. – (
1,
2)
KOBOLT-MULM [efter t. kobaltmulm]
(
†)
svart l. svartbrun (sällan svartblå l. svartgrå) vittringsprodukt av koboltmalm, vanl. pulverformig l. av lös beskaffenhet. CRONSTEDT Min. 211 (
1753).
RINMAN 1: 1003 1785.
– (
1,
2)
KOBOLT-NICKELKIS ~¹⁰², miner. svavelmineral innehållande kobolt o. nickel i växlande proportioner; linneit. ASJÖGREN Min. 95 1865.
– (
1,
3)
KOBOLT-OXID. särsk.
tekn. o.
han- del. om färgämnen som utgöras av en blandning i olika proportioner av oxideringsprodukter av kobolt l. som ss. väsentlig beståndsdel innehålla rostad koboltmalm.
GADOLIN InlChem. 101 (
1795).
SFS 1916,
s. 213.
– (
1,
2)
KOBOLT-SAFFLOR.
tekn. rostad koboltmalm avsedd till framställning av färgämnen o. till blå glasyr på lergods, safflorkobolt. LIEDBECK KemTekn. 299 (
1864).
– (
2)
KOBOLT-STÅL.
metall. stållegering med kobolt. STARCK Kemi 220 (
1951).
– (
1)
KOBOLT-VÄRK,
n. ( kobolt- 1743–1891. kobolts- 1741–1824) tekn. anläggning för förädling av koboltmalm. Bergv. 2: 199 1741.
B
Avledn. –
KOBOLTISK ,
adj. (
†)
till 1 o. 2. HIÄRNE 2Anl. 329 (
1706).
Coboltiske Tilverkningar. WALLERIUS Min. 446 (
1747).