KOFTA kof³ta², r. l. f; best. -an; pl. -or (förr stundom äv. att hänföra till sg. koh, jfr anm. nedan) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. koft, jfr anm. nedan) VästerbHandl(KamArk.) 1594, nr 3 1593, GIRS E14 10 (c. 1626)); äv. (namera bl. starkt bygdemålsfärgat i bet. 1, förr äv. i bet. 2, 3) KOFT kof⁴t, r. l. m; best. -en; pl. -ar (BoupptSthm 31/6 1671, Bil., 1MinnNordM III 1: 3 (1881)) ((†) -er, -or, se ovan samt anm. nedan). Anm. BOTIN SvSpr. 77 1777 angiver för sg. koft pl. -ar, vartill GADLERBETH 1757 i SAD 1: 463 anmärker att pl.ändelsen bör vara -er. Enligt MOBERG Gr. 192 1815 har sg. koft pl. -or i likhet med sg. kofta. ( gåfft (ConsACcÅboP 3: 109 (1666; i bet. 1)). kof(f)t 1666–1881. ko(f)ta (kåf(f)ta, cofta) c. 1655 osv. kofte kåffte) (i bet. 1) 1597–1599. koffter, pl. 1595 (i bet. 1)) jfr BLÅ-, BORDALU-, DRÄLLS-, FLANELLS-, KAMLOTT-, KATTUNS-, LÅNG-, SAMMETS-, SIDEN-, SIDENTYGS-, VADMALS-KOFT(A) m. fl. 1) benämning på olika, i allm. till mansdräkten hörande, framtill öppna, ofta långa o. vida o. (i fråga om inhemska förh.) med ärmar försedda överplagg; kaftan (se d. o. 1, 2); kappa (se KAPPA, sbst.¹ 1 b); numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om till folkdräkten i vissa trakter hörande, lång livrock. VästerbHandl(KamArk.) 1593, nr 3 (1593; om till lappdräkten hörande kolt). Tå Konungen (dvs. E. XIV) war krönter och vpstijgen på Thronen, stälte sigh the tree Herrarne .. fram, klädde i långa Koffter aff Hwijt Dammersk. GIRS E14 10 (c. (1630). Thet (är) nödigt at skaffa honom en kofft eller kappa. RUDBECK Samolad 42 1701. (Bröderna Helge o. Hroar) voro altid klädde i gemena långa råckar eller kåfftar. BJÖRNER Hrolf 8 (1757; isl. orig: kuflum). 1MinnNordM III. 1: 3 (1881; om till mansdräkten i Delsbo hörande lång rock). jfr LÅNG-, MANFOLKS-, MANS-, SJÖ-, STÖP-KOFT(A) m. fl. 2) (†) == KAFTAN 3 a. KyrkohÅ 1914, s. 202 1643. En präst fick en puff, så at .. ölet (spilides) på koften. DALIN Arg. 1: 72 (1733, 1754). RHYZELIUS Ant. 75 (c. 1750. UrFinlH 43 1812. 3) om vissa för kvinnor avsedda, sydda, framtill öppna överplagg; utom. i ssgn KAMKOFTA numera bl. (i vissa trakter) om ett i sht förr användt, relativt kort (åtsittande) plagg (vanl. med skört) avsett att användas till kjol (av samma tyg); jfr JACKA JACKETT 2. 1.. lijten Stackot Kofft vthaf SijdenTurssnell med Halffarmar dher till. BopptSthm 1674, s. 26 b 1672. Kåfter, längre eller kårtare, rynkte eller orynkte, med långa eller kårta amnar, samt små helskurna kåftor. PH 2: 943 (1752). En ung qvinna i .. tätt åtsittande koft af .. kalfskinn. TOPELIUS Fält. 1: 292 1858. Sömnadsb. 442 (1915; om kort ytterplagg). Sv- Rokoko 40 (1924). Kyrkstassen var på, de svarta klänningarna och koftorna och silkesschaletterna. OTERDAHL En 181 (1927). – särsk. (†) i förb. koft(a) och kjol l. stubb, om klänningsliv o. kjol ss. tillsammans utgörande kvinnodräkt. SCHÖNBERG NatKlädedr. 11 (1775). Se där dansar Flickan,/ I sin rosenröda Koft och Kiol. BELLMAN (SVS) 1: 208 (c. 1775, 1790). En Drake i mitt hus jag har, / .. En Belzebub / I koft och stubb. ENVALLSSON Pig. 10 1781. särsk. i överförd anv., ss. nedsättande benämning på kvinna, "kjoltyg" (se d. o. 2; anträffat bl. ss. koll. Det är intet koft och kjortel som regerar, när Hufvudet kan brukas. LAGERBRING 1Hist. 4: 561 (1783). 4) (vanl. av ullgarn) stickad l. av trikå o. d. sydd, framtill öppen tröja med ärmar, avsedd att (ss. skydd mot kyla) användas av kvinnor l. barn över den egentliga dräkten. BERG Handarb. 165 (1874). (Hon hade, inbyltad i alla sina koftor och schalar krupit undan i ett hörn. SIWERTZ Sel. 2: 230 1920. jfr KAMELHÅRS-, STICK-, STRAND-, YLLE-KOPTA m.fl.