KOLV kol⁴v, i bet. I r. l. m., i bet. II m.||ig; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. I 7 a) KOLB, r. l. m; best. -en; pl. -ar. ( kolb 1753–1770. kolv (kollf, -å-) 1587 osv. kulv c. 1645 m. fl.); i bet. I 3–5 samt 6 a – d sannol. bildat efter t. kolbe(n) i motsv. anv. – Jfr KÖLVA] I) om sak. A klump, kloss o. d; äv. med inbegrepp av den stång o. d. på vilken dylik klump är fäst l. varav den utgör en förtjockning l. utvidgning. 1) (†) klubba, stridsklubba. Häckteskor hade han å föterna, .. bärande ochså en kålf eller klubba i handen. BJÖRNER Samson 24 (1737; isl. orig.: kylfu). TEGNÉR (WB) 5: 79 (1825). KrigVAT 1850, s. 394. 2) (i fråga om ä. förh; jfr dock b) pil (eg. o. urspr. bestående av en cylindrisk klump försedd med ett jämförelsevis långt o. smalt, fjäderbeklädt skaft utan "stjärt"); äv. om den cylindriska klumpen; jfr SKÄRTA HELSINGIUS 1587. (Han) hade .. sittit och fiedrat kolfuar. RÄÄF Ydre 3: 396 (i handl. fr. (1594). Kolffuen om han emoot något thet som hårdt är skutin warder, stutar han som offtast tilbaka på honom som skiuter. BULLERNÆSIUS Lögn. 255 (1619). Den högsta och tiokkesta enden på pilen kallas kålf. RUDBECK Atl. 1: 679 1679. (Den norrländske nybyggaren) kan (vid ekorrjakten) nyttia .. kolfvar eller runda svarfvade trä pilar. ArkNorrlHembygdsf. 1919, s. 76 (1746). RYDBERG Vap. 276 (1891). jfr BULTE-KOLV. – särsk. a) (†) i mer l. mindre bildl. anv., i sht om Amors l. Cupidos (kärleks)pilar. SCHRODERUS Albert. 1: 114 (1638). När som .. (Jupiters) vrede köör sin stråland kollfvar fram. WEXIONIUS Vitt. 388 (1683). (Cupido) sin Båga hastigt spände, / Och lade Kållwen på. BROBERGEN 17 (1690, 1708). jfr KÄRLEKS-KOLV. b) (numera bl. i Finl., bygdemålsfärgat) stickord, gliring, "pik"; förr äv: skrapa, (skarp) tillrättavisning o. d; förr äv. allmännare: olycka, hemsökelse o. d. SWESTHIUS 1676 hos CASTRÉN StormaktstDiktn. 98. När siälen lider nöd, och finner ingen tröst af Gudz ord, .. si thet är en swårare kolf; thet är en swårare anfechtning. SWEDBERG Cat. 367 (1709). Nu får wäl ock, innan tolf, en kolf åter höra mitt öra. RUNIUS (SVS) 1: 289 (1713). VDAkt. 1752, nr 137. Detta var en stark kolf åt G. SÖDERHJELM Runebg 1: 223 (1904). jfr BERGROTH FinlSv. 193 (1917). jfr ETTER-, SKOTT-KOLV. 3) om den bakersta, tjocka l. breda delen på ett eldhandvapen l. armborst o. d; jfr ANSLAG 1 d . BoupptSthm 1668, s. 71 (1667). En framtung bössa ändrar icke så lätt sin ställning vid aftryckningen, förutsatt att kolfven hålles med behörig stadighet emot axeln. SVEDERUS Jagt 24 (1831). EldhandvvSkjutsk. 2: 28 (1877). På moderna jaktgevär är kolfven vanligen något "skrängd", d. v. s. riktad åt ena sidan. 2NF (1910). ALM VapnH 53 (1927). DENS. Eldhandv. 1: 229 (1933). jfr BÖSS-, GEVÄRS-, LÖS-, MUSKÖT-, PISTOL-KOLV m. fl. 4) i sht tekn. i cylindriskt rum i längddriktningen fram o. åter löpande maskindel (vanl. bestående av en cylinder- l. tallriksformad, massiv l. ihålig kropp), varmed på densamma värkande tryck överföres till mekaniskt arbete l. tvärtom; särsk. dels om dylik maskindel på pumpar av olika slag: pumpkolv; dels om kanna l. pistong i ångmaskins- l. förbränningsmotors cylinder; äv. oeg., om i rotationspump o. dyl. l. i roterande ångmaskin rörlig, svängande l. roterande maskindel. TRIEWALD Förel. 2: 153 (1729, (1736). Kolfven (på handsprutan) är lindad på ändan med hatt-filt. AKEN Eldsl. 57 (1797). I cylindern (på lokomotivet) är pistonkannan eller, som den äfven kallas, kolfven, hvilken ligger ångtätt an mot cylinderväggarne, rörlig fram och tillbaka. LUNDBERG Lok. 113 (1902). (Bilmotorns) Vefaxel med kolfvar och vefstakar. NERÉN HbAut. 2: Pl. VII 1912. Patent nr 46625, s. 1 1920. – jfr ARBETS-, CYLINDER-, DIFFERENTIAL-, FÖD-, MOTOR-, PUMP-, SRIV-, TRUNK-KOLV m. fl. 5) i sht tekn. i allmännare anv., om vanl. cylindriska delar (vilka röra sig fram o. åter) på olika slag av arbetsmaskiner o. d. (Klippres- sens huvudsakliga delar) äro .. sjelfva underlaget eller ögat .. samt tryckaren eller kolfven. ALMROTH Karmarsch 287 (1839). MosskT 1889, s. 480. TT 1895, M. s. 20. SDS(A) 1932, nr 337, s. 5. – jfr PRESSKOLV m. fl. 6) käpp l. stång o. d., vars ena ända är tjockare l. försedd med en klump; jfr 1. – jfr DRAG-, GLÄTT-KOLV m. fl. – särsk. a) bärgv. smältstycke som endast delvis utsmidts till stångjärn o. som är försett med en ännu obearbetad klump i ena ändan. RINMAN Jernförädl. 37 (1772). TT 1892, s. 275. b) (†) bärgv. Med Kålf förstås .. vid smältugnar en stöt af trä, hvarmed stybbes-redningen uti härden instötes och jämnas. RINMAN 1: 1087 1788. c) tekn. lödkolv. ALMROTH Karmarsch 437 (1839). DN(A) 1934, nr 61, s. 6. – jfr LÖD-, SPETS-KOLV. d) (förr) artill. ansättare (se d. o. II e), "viskare". MÖLLER (1790). NF 19: 267 1895. – jfr ANSÄTTAR(E)-, ANSÄTTNINGS-, INOLJNINGS-, SÄTTAR(E)-, VISKAR(E)-KOLV. e) (†) biljardkö. Trycktaffell med bållar och Kålfwar. BoupptSthm 1682, s. 1250 b. BJÖRKMAN 1889. jfr BILJARD-KOLV. 7) i överförd anv., om föremål som i ngt avseende liknar en kolv (i sht i bet. 2, 6).

[KOLV I.7.a]

a)

[efter motsv. anv. i t.]

i sht kem. sfäriskt l. koniskt kärl försett med längre l. kortare hals; särsk. om dylikt kärl av glas, användt på kemiska laboratorier, retort; äv. (i sht i fråga om äldre modeller) om den nedre, kupiga delen av dylikt kärl (förr ofta motsatt: "hatten" l. "hjälmen"). BoupptSthm 1678, s. 917 a. HIÄRNE Förb. 49 (1706). VetAH 1741, s. 52. WALLERIUS ChemPhys. 1: 40 (1759). Den vanliga formen på kolfvar är att kulan är rund, och att halsen med ett något tvärt knä uppstiger derur. BERZELIUS Kemi 3: 253 (1818). SMITH OrgSynt. 13 (1935). – jfr BOLOGNESER-, CIRKULER-, DESTILLATIONS-, DESTILLER-, FRAKTIONS-, GLAS-, KOK-, KOPPAR-, MÄT-, SKED-, SPRING-, STEN-, SÄTT-KOLV m. fl. b) om vissa kroppsdelar o. d. hos djur.

[KOLV I.7.b.α]

α)

[efter motsv. anv. i t.]

(i sht i jägarspr.) om de små, trubbiga, icke fullt utvecklade hornen hos hjort o. råbock. Hiortehornswatn brändt medKulfwen. IERICI Colerus 2: 237 (c. 1645. BiblJäg. 4: 290 (1897). 2NF 1910. β) zool. i ssgn LUKT-, SVÄNGKOLV.

[KOLV I.7.c]

c) om växtdel l. växt. jfr IGEL-KOLV. – särsk.

[KOLV I.7.c.α]

α) bot. blomax som har tjock o. köttig huvudaxel (i vilken blommorna sitta mer l. mindre insänkta) o. i regel saknar skärmblad, blomkolv. FRIES Växtr. 225 (1884). Afarter (av ax) äro hänge och kolf. HOLMSTRÖM Naturl. 1: 93 (1888). SKÅRMAN Forssell 213 1898. jfr BLOM-KOLV, β) om de tjocka, cylindriska honaxen på majs, majskolv. UB 3: 329 (1873). En "kolf" amerikansk majs. SD(L) 1896, nr 568, s. 4. LfF 1909, s. 126. jfr MAJS-KOLV. γ) bot. (art av) växtsläktet Typha Tourn., kaveldun. NormFört. 33 (1894). LYTTKENS Växtn. 1401 (1913). jfr DUN-, RÖR-KOLV. d) (†) om ortoceratit. KALM VgBah. 26 (1746). RINMAN 1: 1088 1788. jfr STEN-KOLV. B) stock, kavle, stång, slå o. d. 8) på mekanisk låsinrättning: (medelst nyckel) skjutbar järnten (urspr: träbom l. stång o. d.) som griper in i en mot dess form svarande urtagning l. hylsa o. dyl. o. därmed fasthåller det föremål i vilket den är fäst; regel; "låsklack". De långa och spisiga iernen sora sluta låsen kallas kolfwar. RUDBECK Atl. 1: 679 (1679). Straxt sprang up båd lås och kolf. LENNGREN (SVS) 2: 91 (1793). RedNordM 1927, s. 9. – jfr LÅSKOLV. 9) (†) stock l. stång (av trä) tjänande som stöd l. fäste o. d; särsk. landt. på plog (av äldre typ): plogstock; stock, dragstång. VetAH 1744, s. 124. Alm(Sthm) 1783, s. 40. jfr BOGSPRÖTS-, DRÄTTS-KOLV. 10) (förr) artill. vart särskilt av de trä- l. metallstycken som på lavetter (l. släpor) av äldre modell förenade sidostyckena o. höllo dem på behörigt avstånd från varandra; jfr KALV, sbst.¹ ³ d. WESTE (1807). RAMSTEN o. STENFELT 1917. jfr BRÖST-KOLV m. fl. II) om person; i ssgrna HETSE-, MUT-KOLV.

Ssgr

A

(I

[KOLV 3]

3)

– KOLV-BESLAG.

– (I 7 c α) KOLV-BLOMSTRIG bot.

om växt: försedd med i kolvar sittande blommor. LUNDSTRÖM Warming 214 (1882). JernkA 1847, s. 289. Därs. 1862, 2: 71. KÖNIG Mec. 48 (1752). 1) (i sht i fackspr.) till I 3: smal rund del som på stocken av ett eldhandvapen förenar kolven med framstocken. 1GymnInf 1872, s. 77. 2) artill. till I 5, om den smala delen på slutkolven l. bakstycket av en kanon. UB 6: 63 1874. 3) till I 7 a. RINMAN 1: 300 1788. JernkA 1866, s. 2. LUNDBERG Lok. 146 (1902). UB 3: 329 1873. NormFört. 65 (1894; om växtsläktet Setaria Beauv.). JÖNSSON Gagnv. 68 1910. (†):