KONKLUDERA koŋ¹klωde⁴ra, äv. kon¹, l. -klu-, i Sveal. äv. -e³ra², v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KONKLUSION (förr äv. skrivet conclu-)

[jfr t. konkludieren, eng. conclude, fr. conclure; av lat. concludere, sammansluta, sammantränga, innesluta, avsluta, draga slutledning(ar), av com (se KON-) o. claudere (cludere), sluta, stänga (jfr KLAUSUL sbst.¹,-², KLOSTER m. fl.)]

[KONKLUDERA 1]

1) (†) avsluta l. slutföra (ngt); fatta beslut i (en fråga); gm beslut (dom) avgöra (ngt), avdöma ; äv.: fatta beslut om (ngt), besluta. RA I. 1: 436 (1545). Dy H. K. M:t hadhe samma Rättegångsartichler allene proponeret, män icke concluderet. Därs. II. 1: 399 (1614). Vardt alltså hufvudsaakzens action inthet för ähn vidh höstsessionens endhe i samma åhr 1637 ändat och concluderat. OxBr. 10: 377 (1638). Än skönt Rijkzens Ständer vnder sigh något concluderade. WIDEKINDI KrijgH 641 (1671). CAVALLIN Herdam. 5: 307 (cit. fr. (1684). DALIN 1871.

[KONKLUDERA 2]

2) (föga br.) i fråga om muntlig l. skriftlig framlställning: sluta (med ngt); särsk. ss. anföringsverb: till slut l. sammanfattningsvis säga l. framhålla; äv. med saksubj: mynna ut (i ngt). Mornalds playdoyer konkluderade i det påståendet, att (osv.). AB 1898, nr 252, s. 3. Allt som allt, konkluderar Il Populo, har fascismen intet skäl att yvas över sin befolkningspolitik. SvD(A) 1933 nr 278, s. 5.

[KONKLUDERA 3]

3) (med prägel av fackspr.) draga den slutsatsen (att osv.); sluta sig till (ngt). CARL IX Swar T 3 a 1606. Jag concluderar vidare at om (osv.). Posten 1769, s. 491. FörklFrämOrd 1885.