KON kω⁴n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra sv.) äv. ==; pl. -er ³² l. ⁴⁰ ((†) -or CAEHRENSVÄRD Brev 2: 19 (1795)). I ä. tid användes ordet i lat. form med genomgående lat. böjning. RÅLAMB 1: 31 (1690: Coni, gen. sg.). Därs. 32 (: Af Cono). PFEIFFER 1837. (förr äv. skrivet con)

[jfr eng. cone, fr. cone; av lat. conus, av gr. κῶνος, kägla. – Jfr KONA, sbst.², KONISK]

[KON 0]

solid kropp som begränsas av en plan basyta o. en sådan mantelyta som en rät linje tänkes åstadkomma, då den rör sig så att den ständigt går genom en fast punkt o. under rörelsen stöder sig mot en godtycklig plan kurva, kägla; utom i utpräglat fackspr. nästan bl. om kon vars basyta utgöres av en cirkelyta ("cirkulär kon"); ofta om kon vara topp tänkes bortskuren av ett plan ("stympad kon"); äv. om föremål som till formen mer l. mindre överensstämmer med en dylik kropp. Rät l. rak kon, kon vara axel är vinkelrät mot basytan. Sned kon, motsatt: rät kon. Rättvänd kon, kon med spelsen uppåt. RÅLAMB 1: 32 (1690). STRÖMER Eucl. 2: 258 (1748). (Gardafjällens) gigantiska pyramider, kuber och koner. BREMER Nina 672 (1835). HAGSTRÖM Stereom. 35 (1920). jfr ASYMPTOT-, DUBBEL-KON m. fl. – särsk.

[KON .a]

a) tekn. om vissa till maskiner l. mekaniska inrättningar o. d. hörande delar som ha formen av en (vanl. stympad) kon; jfr KONA sbst.² PASCH ÅrsbvetA 1838, s. 16 (titt bomullsrensningsmaskin). WRANGEL SvFlBok 166 (1898; till torped). BesökHus- qvarna VelFabr. 7 (1913; till velociped). jfr LAGER-KON.

[KON .b]

b) meteor. ss. stormvarningstecken användt föremål i form av en rättvänd kon, förekommande ensamt, dubbelt l. i kombination med annat föremål (tratt l. klot); förr äv. om dylikt föremål i form av en kon med spelsen nedåt, "tratt". RUBENSON Meteor. 149 (1880). stormvarning för svenska kusten.. Borgholm-Gävle. Ostlig kuling. signal: två koner. SvD(A) 1935, nr 319, s. 24.

[KON .c]

c) geom. i oeg. anv., om en kons mantelyta som tänkes fortsatt i oändligheten på båda sidor om spelsen. LINDELÖF AnGeom. 99 (1864).

Ssgr Vissa här anförda ssgr, ss.-KOPPLING, -SVARVNING, kunna möjl. äv. hänföras till KONA sbst.²,

– KON-FÖRM. jfr FORM I 1.

– KON-FÖRMAD, p. adj.

– KON-FÖRMIG.

– KON-KOPPLING. tekn. kopplingsanordning bestående av rörligt anordnade kopplingsstycken l. koner som tryckas mot varandra för åstadkommande av friktionsförbindelse mellan element som skola sammankopplas. NERÉN HbAut. 1: 55 (1911).

– KON-KROSS. (i fackspr.) krossmaskin med koniskt käfthuvud.

JernkA 1895, s. 265.

– KON-PRICK. sjöt. större prick (sjömärke) vars flytkropp har formen av en kon med spelsen nedåt.

KrigVAT 1855, s. 354.

– KON-SVARVNING. tekn. konisk svarvning. LUTTROPP Svarfk. 352 (1839).

– KON-VINKEL(N). (i fackspr.) vinkel(n) mellan en kons axel o. sida STARCK Hållf. 78 (1903).

Avledn.

– KONA , v. (i fackspr.)

[KONA.avl 1]

1) tr.: ge konisk form åt (ngt), tillspetsa (ngt) koniskt. Skogvakt. 1894, s. 91.

[KONA.avl 2]

2) intr.: hava l. antaga konisk form. TT 1895, Allm. s. 99.

– KONISK (se d. o.).