– (3) KONTRA-DEDUKTION. (förr) jur. parts skriftliga förklaring l. svar på motparts inlaga till justitierevisionen (högsta domstolen); jfr DEDUKTION 5. Placat 20/12 1704, s. 3. FLIESBERG HbKöpm. I. 2: 223 (1899).

– (1) KONTRA-DICERA, v. -ade; jfr -DIKTION. (†) motsäga (ngn l. ngt); göra invändningar (mot ngn l. ngt); äv. refl. (med saksubj.): motsäga sig; äv. allmännare: motsätta sig (ngt). KROKIUS ATrolle A 4 a (1618). RARP 9: 32 (1664). Det tyckes offta, att lagen contradicerar sigh. Därs. 12: 26 1675. (B. ansåg) at man ey kunde contradicera hvadsom per pluralitatem slutes. 2RARP 5: 50 (1727). Vår Herre .. tyckes vilja kontradicera våra små önskningar. MoB 10: 51 (1796). MEURMAN (1846; med hänv. till motsäga). DALIN 1871.

– (1) KONTRA-DIKTION ¹⁰⁰⁴. 1) (†) förhållandet att bliva motsagd l. handlingen att motsäga ngn l. ngt; invändning, gensaga, protest. Eenhälleligen uthan någons contradiction. RARP 9: 23 1664. Därs. 289. 2RARP 5: 125 1727. 2) förhållandet att stå i motsats till ngn l. ngt l. i strid med ngt; motsägelse; motsats; numera nästan bl. log.: motsägelse, stridighet mot sig själv. FörarbSvLag 7: 194 (1695). Det är intet första gången jag funnit mig i contradiction med mig sjelf. KELLGREN (SVS) 6: 123 (1783). Du vet det sjelf, jag består af kontradictioner. HJÄRNE DagDrabbn. 184 (i handl. fr. 1805. BOËTHIUS Sedel. 138 (1807). Lifvets löjligheter och contradictioner. SC 3: 154 1822. NoK 39 (1925).

– kontradiktions-slut. slutledning som göres från ett omdömes sanning till ett annats falskhet på grund avatt omdömena negera varandra. LINDBLOM Log. 185 (1836). AFZELIUS Log. 38 (1839).

– kontradiktions-slutsats . jfr -slut. SvUppslB 15: 989 1933.

– (1) KONTRA-DIKTORISK -diktω⁴- risk, adj; adv. -t

[jfr t. kontradiktorisch, eng. contradictory, fr. contradictoire, av mlat. contradictorius, adjektivisk avledn. till contradictio (se -DIKTION)]

[KONTRABANDS-DIKTORISK.ssg 1]

1) jur. motsv. -DIKTION 1: som innebär att i ett processuellt förfarande motparten får tillfälle att yttra sig; särsk. i uttr. kontradiktoriskt för- farande (vid rättegång). NordT 1885, s. 251. Sv- UppslB 1933. 2) motsv. -DIKTION 2: motsägande; särsk. log. i fråga om sådant motsatsförhållande mellan två begrepp l. omdömen som innebär att det ena begreppet l. omdömet blott nekar det andra (men icke bestämmer l. sätter ngt i stället), rakt motsägande. kontradiktorisk motsats. Kontradiktoriskt motsatta begrepp l. omdömen. LUTTEMAN Schulze 132 (1799). Svart och icke-svart äro kontradiktoriska motsatser. SUNDÉN 1886. (NoK 51: 130 1926.

– KONTRA-ESKARP, se KONTERESKARP.

– (4) KONTRA-FAGOTT. mus. jfr BASSONG. 1) fagott som ligger en oktav lägre än den vanliga fagotten. DALIN 1852. JEANSON (o. RABE) 1: 97 1927. 2) 16 fots tungstämma i orgel. HENNERBERG (o. NORLIND) 1: 116 1912.