KONSONANT kon¹sonan⁴t l. -så-, äv. -sω-, adj. o. sbst. r. l. m. l. f; ss. adj. -are, n. o. adv.==; ss. sbst. best.
-en; pl.
-er.
Anm. I bet.
II 2 förekommer ordet i ä. tid i lat. form med lat. böjning. SIGFRIDI B
6 b (
1619: Consonantes,
pl.),
SWEDBERG Schibb. 3 (
1716: med en consonante),
MOLANDER Förespel 11 (
1753: consonantes, pl.).
(förr äv. skrivet con-) [jfr t.
konsonant, adj. o. sbst., eng.
consonant, adj. o. sbst., fr.
consonant, adj., av lat.
consonans (gen.
-antis), p. pr. av
consonare (se
KONSONERA)]
[KONSONANT I]
I) mus. adj.;
om ton l. intervall l. Ackord: som åstadkommer l. bildar l. utgör en konsonans; konsonerande; motsatt: dissonant. Consonanta accorder. SP 1779,
s. 385.
Ju flere partialtoner koincidera, desto konsonantare är klangen. ALINDGREN i SvMusT 1885,
s. 123.
3NF 11: 1118 1929.
[KONSONANT II]
II) sbst. [KONSONANT II.1]
1) mus. konsonerande intervall; konsonerande ackord; motsatt: dissonant. HÜLPHERS Mus. 33 (
1773).
SP 1779,
s. 385.
WESTE FörslSAOB 1823.
[KONSONANT II.2]
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng., ävensom av fr. syllable consonante, lat. (littera) consonans; jfr äv. lat. consona (substantiverat fem. av consonus, adj., medljudande), varav fr. consonne]
språkv. språkljud som icke är vokal, dvs. som i regel icke tjänstgör ss. stavelsekärna, utan uttalas i anslutning till en vokal, medljud; bokstav som är tecken för dylikt ljud. Pourel de Hatrize Föret.
7 b
1650. När en Consonant står emellan två vocaler, hörer han till den sednare vocalen.
SAHLSTEDT CritSaml. 148 (
1759).
Dubbelt konsonantljud tecknas med dubbel (tvåskrifven) konsonant. ENBERG SvSpr. 60 (
1836).
Klara vokaler och rena konsonanter. OLJELUND GrRidd. 126 (
1926). jfr
ANLJUDS-,
AVLEDNINGS-,
BIND-,
DUBBEL-,
HALV-,
HÄRLEDNINGS-,
NASAL-,
ROTKONSONANT m. fl.
Ssgr(till
II 2; språkv.): A
–
KONSONANT-ANHOPNING ~⁰²⁰.
–
KONSONANT-ASSIMILATION.
SÖDERWALL Hufvudep. 12 1876.
–
KONSONANT-DIGRAF.
ENBLOM EngSpr. 1: 7 (
1856).
–
KONSONANT-DISSIMILATION.
Landsm. XI.8: 39 1896.
–
KONSONANT-FÖRBINDELSE.
konkret. ASScF 5: 12 (
1855,
1858). Konsonantförbindelserna ms och mt.
RICHERT Ljudlag. 304 (
1866).
–
KONSONANT-FÖRDUBBLING.
dubbelteckning av långt konsonantljud; äv: fördubbling av konsonantljud. LEOPOLD 3 2SAH 1: 132 1861.
–
KONSONANT-FÖRENKLING.
enkelskrivning (l. förenkling) av (lång) konsonant. RYDQDIST SSL 4: 349
1870.
–
KONSONANT-FÖRMILDRING.
i fråga om östersjöfinska språk o. lapska dialekter, äldre benämning på: stadieväxling, Suomi 1841,
4: 21.
Flodström SvFolk 210 1918.
–
KONSONANT-GEMINATION.
Suomi 1845,
s. 363.
–
KONSONANT-LJUD.
LEOPOLD i
2SAH 1: 183 1801.
–
KONSONANT-STAM.
på konsonant slutande ordstam. BLOMBERG Omlj. 28 (
1865).
–
KONSONANT-SYSTEM.
sammanfattningen av de i ett språk (l. en dialekt o. d.) förekommande konsonanterna, konsonantism. LIFFMAN Petersen 115 1837.
–
KONSONANT-TECKEN.
bokstavstecken som betecknar konsonant. RYDQVIST SSL 1: XI
1850.
B
(
†):
Avledn. (till
II 2; språkv.): –
KONSONANTISK ,
adj. [jfr t. konsonantisch]
Alliterationen är antingen consonantisk eller vocalisk. Munch FsvFnoSpr. 1101849.
–
KONSONANTISM ,
r. [jfr t. konsonantismus, eng. consonantism, fr. consonantisme]
konsonantsystem. RYDQVIST SSL 1: 144 (
1850).