KONVENANS kon¹venaŋ⁴s, äv. -an⁴s (kånnvenánngs DALIN), r. l. f; best. -en pl. (föga br.)
-er (
BREMER Brev 1: 269 1854,
HJÄRNE K12 143 (1902)).
(förr äv. skrivet con-, -ance, -ence, -ens) [jfr eng. convenance; av fr. convenance (les convenance), till convenir (se KONVENERA)]
[KONVENANS 0]
sammanfattning(en) av det som anses passande l. hörande till god ton l. av de former o. bruk som gälla för umgängeslivet inom vissa (högre) samhällsklasser; stundom övergående i bet: uppträdande i enlighet med konvenansens krav, god ton, skick o. bruk; äv. (numera föga br.) i pl., närmande sig bet: konvenansregler; jfr ETIKETT II. Konvenansens krav. Bryta mot konvenansen(s regler). Ett beteende som strider mot all konvenans. 2SAH 1: 257 (
1801;
i fört. över främ. ord).
BREMER Brev 1: 425 (
1856;
i pl.).
Snart inseende att konvenansen förbjöd honom att samtala ensamt med henne. CARLÉN Klein 70 (
1861).
SvD(A) 1935,
nr 304, s. 14.
Ssgr –
KONVENANS-BROTT.
brott mot konvenansens regler.
HALLSTRÖM El. 299 (
1906).
–
KONVENANS-MÄNNISKA. (
ngt vard.)
person sen (strängt) håller på konvenansen.
TOPELIUS 24: 117 1857.
–
KONVENANS-PARTI.
[jfr t. konveniernzpartie]
== -ÄKTENSKAP.
STURZEN-BECKER 6: 72 1868.
–
KONVENANS-REGEL; pl.
-regler. vanl. i pl.
–
KONVENANS-ÄKTENSKAP ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰ [jfr t. konvenisnzehe, fr. mariage de convenance]
resonemangsparti, förståndsäktenskap.
KJELLEN Storm. 1: 151 (
1905;
bildl.).