KOPP kop⁴, sbst.², r. l. m., om person m.||ig., om djur m.||ig. l. r; best. -en; pl. -ar. ( kop1651–1695. kopp 1697 osv.) [jfr d.
kop; av mnt.
kop, t.
kopf; etymologiskt samma ord som
KOPP, sbst.¹]
[KOPP.sbst2 1]
1) huvud; numera bl. ss. förled i vissa ssgr. Jag vill rättnu gå ut och see på en skriffuare, som skall mista sin kop. EKEBLAD Bref 1: 85 (
1651;
rättat efter hskr.).
SERENIUS 1741.
[KOPP.sbst2 2]
2) ss. senare ssgsled i namn på vissa djur (l. människor) med så l. så beskaffat huvud. jfr
BRUN-,
DIGER-,
DOT-,
GALEN-KOPP m. fl.
[KOPP.sbst2 3]
3) i bildl. anv., om vissa föremål. [KOPP.sbst2 3.a]
a) (†) viss del av sadelbom. Koppen är den högsta delen (av sadelbommen) öfver manken. EHRENGRANAT Ridsk. II. 1: 33 1836. [KOPP.sbst2 3.b]
b) [efter motsv. anv. i t.]
orgelb. viss del av orgelns tungpipor, försedd med ett vertikalt, genomgående hål i vars övre mynning pipans kropp är ställd o. i vars nedre del munstycket är infört. DRAKE Töpfer 304 (
1850).
HENNERBERG (o. NORLIND) 1: 100 1912.
[KOPP.sbst2 3.c]
c) byggn. den i en muryta synliga delen av en byggnadssten; särsk. om den korta sidan, då denna ligger i murens yta; äv. i utvidgad anv., dels om bygenadssten med kortsidan i murytan, koppsten, bindare, bindsten, dels ommurskift vari stenarna ligga med kortsidan i murytan, koppskift, bindskift; äv. om den övre ytan av gatsten o. d. STÅL Byggn. 1: 228 (
1834). Den smala sida af stenen
(i en byggnad) som är plan och ligger i murens yta
(kallas) "kopp" eller "koppyta".
ROTHSTEIN Byggn. 384 (
1859).
Ligga (byggnads-)stenarna .. vinkelrätt mot murens längdriktning, kallas .. skiftet "kopp" eller "bindskiftn. 2UB 1: 420 (
1898).
Tegelförbandet (i norra rundeln av Uppsala forna ärkebiskopsborg) är det vendiska, d. v. s. löpare och kopp omväxlande i samma skift. UpplFmT 43: Bil. 34 1929.
Ssgr (3
c)
–
KOPP-FÖRBAND byggn. förband av koppskift.
2UB 1: 420 (
1898).
3NF 14: 445 1931.
– (
1)
KOPP-GÄLD.
[ av nt. koppgeld; jfr t. kopfgeld]
(
†)
== -SKATT. .
–
(3 c) KOPP-MUR.
byggn. den del av en mur som vetter åt ut. l. framsidan; motsatt: bakmur. STÅL Byggn. 1: 250 (
1834).
SJ 2: 231 1906.
– (
1)
KOPP-RÄNNING.
[ av t. kopfrennen]
(
†)
riddarspel vari deltagarna sökte träffa (o. avhugga) huvudet på en uppsatt trädocka. (
1650,
1668).
– (
1)
KOPP-RÄTT,
adv. (
†)
rakt upprätt. (Man låter) tw Ledh avancera tillijka, och thet första på Knäd, dhet andra Koprätt gifwa Fyhr. SÖDERMAN ExBook 148 (
1679). Doch står icke samma trään kopprätt, vthan luta til Jorden.
HIÄRNE 2Anl. 225 (
1706).
– (
1)
KOPP-SKATT.
[ av nt. koppschatt, t. kopfschatz]
(
i fackspr.;
i frågaom ä. förh.)
== HUVUD-SKATT 1. Mantalspenningarne som elliest här i landet kallas Kopskatt. STIERNMAN Riksd. 1417 (
1662).
(
1746).
2NF 13: 851 1910.
–
(3 c) KOPP-SKIFT, äv.
-SKIFTE.
byggn. i mur: skift vari stenarna ligga med kortsidan i murytan, bindskift. Först lägges ett löparskifte, der ofvan ett koppskifte, så ånyo ett löparskifte. LfF 1854, s.
322.
.
–
(3 c) KOPP-SKIKT.
== -SKIFT. ROTNSTEIN Byggn. 384 (
1859). Vi
(murare) måste .. spendera .., om vi murat två koppskikt öfver hvarandra.
,
s. 348.
–
(3 c) KOPP-STEN,
sbst.¹ (sbst.² se KOPPA sbst.², ssgr). byggn. bindsten (se d. o. 2 a). STÅHLSVERD 7 (
1755).
.
Den smala sida af stenen som är plan och ligger i murens yta (kallas) .. "koppyta". ROTHSTEIN Byggn. 384 (
1859).
Om .. (gatstenen) sättes så att rotytan hlir möjligast parallell med koppytan. ERIKSON HbSmågatst. 12 1928.