KOPPA hop³a², sbst.², r. l. f; best. -an; pl. -or ((†) -ar PERICI Musaus 3: 33 a 1582, Fréville Söderh. 2: 259 1776; -er EKEBLAD Bref 1: 22 (1649; rättat efter hskr.), LINNÉ Vg. 145 (1747). ( kop- 1649 – 1755. kopp- (kåpp-) 1582 osv. kupp- 1639 [fsv.
koppa; jfr d.
koppe, pl.
kopper; sannol. samma ord som
KOPPA, sbst.¹]
[KOPPA.sbst2 1]
1) hudutslag av upphöjda fläckar som övergå till blåsor (pustler) med vattnigt, varigt, stundom blodblandat innehåll, framträdande vid infektionssjukdomarna vaiolæ (smittkoppor) o. varicellæ (vattenkoppor) o. vissa andra med dessa besläktade sjukdomar; äv. om dylikt utalag framkallat gm vaccinering. jfr FÅR-, KO-, SKYDDS-, SMITT-, STEN-, SVIN-, VATTEN-KOPPOR m. fl. [KOPPA.sbst2 1.a]
a) om enskild pustel. PERICI Musæus 3: 33 a (
1582).
Om någon slickar på en Koppa och den kännes salt, säges Barnet dö, annars ej. ROSENSTEIN BarnSj. 106 1764. I de fall, där ympningen "gått till", har dock endast en mindre procent att uppvisa mera än en "koppa". VL 1906,
nr 241, s. 3. jfr
BI-,
EFTER-KOPPA.
[KOPPA.sbst2 1.b]
b) i pl. (särsk. pl. best.), ss. namn på ngn av dessa sjukdomar; särsk. smittkoppor. Akta,
modiferade, blodiga l.
svarta koppor. Han hade,
fick koppor(na). SCHRODERUS Comenius 316 (
1639).
Hon dog i kopperna. EKEBLAD Bref 1: 372 (
1654;
rättat efter hskr.).
Nu .. grasserade kopforne rätt mycket. BROMAN Glys. 1: 366 (
1717).
Jag vill låta ympa kopporne på min son. HÖPKEN 1: 390 1769.
(Till de oägta Kopporne .. räknas Vattenkoppor, och Stenkoppor eller Svinköln.
VeckoskrLäk. 3: 99 (
1782).
Icke .. någon angelägenhet kan förmå Lappen att hesöka dem som ligga i koppor. VetAH 1803,
s. 206.
PETRÉN EpidSj. 16 1926.
[KOPPA.sbst2 1.c]
c) oeg., om (utalag vid) vissa andra sjukdomar; ss. senare led i ssgr; jfr BARNA-, FRANSOS-, HÄST-KOPPOR m. fl. [KOPPA.sbst2 2]
2) (numera knappast br.) metall. bildl., om koppliknande bildningar som. förekomma på ytan av tackjärn l. gjutgods. Tackjernet (i Finn- bohytta är) grått i brottet, och med små koppor i på ytan. JernkA 1847,
s. 196.
Om uppkomsten af i "koppor" på och småkulor i tackjern samt gjutgods. Därs. 1888 s. 173 (rubrik).
Ssgr (i allm. till 1, särsk. 1 b):
A
(2)
–
KOPP-BILDNING (
numera knappast br.)
metall. äv. konkret. JernkA 1888,
s. 176 Därs. 186.
– (jfr
1 a)
KOPP-BLEMMA.
( kopp- 1838. koppe- 1745 (numera föga br.)
== -BLÅSA. ACREL Sår 63 (
1745).
Koppblemman tillvexer till 11:te (dagen) då bildning af rufva i midten af koppan begynner. LOVÉN Anv. 64 1838.
–
KOPP-BLIND.
med. som blivit blind gm koppor i ögat;äv. i substantivisk anv. SDS 1905,
nr 82, s. 2.
WIRGIN Häls. 3: 51 (
1933).
–
KOPP-EPIDEMI.
( kopp- 1839 osv. koppe- 1784 VetAH 1784, s. 134. –
KOPP-FARSOT ~⁰² l. ~²⁰. ( kopp- 1758 osv. koppe- 1756–1784) Den nu här i Stockholm grasserande koppefarsoten. VetAH 1756,
s. 42. BtRiksdP
1897,
I. 1: nr 4, MedStyrSkrifv.
1,
s. 7 1894.
–
KOPP-FEBER.
( kopp- 1757 osv. koppe- 1766–1784) feber förorsakad av smittkoppor (l. koppympning); förr äv."KOPPA, sbst.² ¹ b. SvMerc. 3: 511 1757.
VetAH 1784,
s. 136.
–
KOPP-GIFT,
n. ( kopp- 1756 osv. koppe- 1754–1766 TESSIN Bref 2: 191 (1754). Lassaigne har .. analyserat vätskan i blåsorna af koppor (koppgift). BERZELIUS ÅrsbVetA 1829, s. 268.
–
KOPP-HUS.
( kopp- 1833–1909. koppe. 1784 (†) hus där koppsjuk(a) vårdas; särsk. om epidemisjukhus. VetAH 1784, s. 143. Sthm 1: 533 (1897; om epidemisjukhus). ROSENIUS UGubb. 82 1909.
–
KOPP-LYMFA.
med. o.
veter. (Blåsorna) fylla sig med en .. vattenaktig vätska (kopplymfa).
LUNDBERG HusdjSj. 116 (
1868).
–
KOPP-MÖGEL. (
i fackspr.)
koppliknande mögel, som stundom förekommer på ost. LB 3: 497 (
1905).
Det är först genom insmältning af ostarne i parafen man lyckats .. undgå både koppmögel och or. LAHT 1910,
s. 490.
–
KOPP-PATIENT.
( kopp- 1757 osv. koppe- 1784 Alm(Ld) 1757, s. 29. – (jfr
1 a)
KOPP-PUSTEL.
med. Hygiea 1843,
s. 433.
–
(1 a) KOPP-RUVA,
r. l. f. Alm(Sthm) 1757,
s. 36.
–
KOPP-SJUK.
( kopp- 1770 osv. koppe- 1784 äv. i substantivisk anv. VetAH 1770, s. 32. Sjukhuset för, koppsjuke.
HeimdFolkskr. 38: 15 1896.
–
KOPP-SJUKDOM ~⁰² l. ~²⁰. MÖLLER 1807.
–
KOPP-SJUKHUS ~⁰² 1 ~²⁰. (förr)
SydsvD 1870,
nr 26, s. 2.
–
KOPP-SMITTA,
r. l. f. ( kopp- 1756 osv. koppe- 1754–1784. koppo- 1756 TESSIN Bref 2: 187 1754. Huru länge kopp-smittan kan hänga vid kläder, och vara active, vet man ej. Alm- (Gbg) 1756, s. 36. DAHLBERG SjSamh. 1: i108 1934.
–
KOPP-STEN,
sbst.² (sbst.¹ se KOPP sbst.², ssgr). ( kopp- 1747–1901. koppe- 1768. [jfr t. pockenstein, blatterstein]
(
numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter)
porfyr (med röda fläckar o. prickar som påminna om koppor l. koppärr). WALLERIUS Min. 409 (
1747).
Elfdalens ädla porfyr, "koppsten" kallad. SD(L) 1901,
nr 50, s. 3.
–
KOPP-STRUKTUR. (
föga br.)
miner. : bärgartsstruktur som kännetecknas av små kulformiga konkretioner som vid bärgartens vittring framträda som koppliknande upphöjningar, "variolistisk" struktur. BERGSTRAND Geol. 131 (
1868).
BonnierKL 12: 413 1928.
–
KOPP-TRÅD. (
†)
== -YMP-TRÅD. VetAH 1757 s. 197.
–
KOPP-UTSLAG ~⁰², äv. ~²⁰. ( kopp- 1781 osv. koppe- 1766–1784) VetAH 1766,
s. 200.
–
KOPP-VAR,
n. ( kopp- 1757 osv. koppe- 1784 VetAH 1757, s. 198. Då ympningen skedt med incision, och torkadt koppevar på trådar blifvit inlagåt, har febern icke gerna kommit förr än på 7:de dagen.
Därs. 1784,
s. 145.
–
KOPP-YMPA;
-ning.
ympa (ngn) med smittämnet av smittkoppor l. (numera vanl.) kokoppor för att göra honom immun mot smittkopporna; särsk. ss. vbalsbst. -ning; jfr KOPPA v.², VACCINERA. SvMerc. 1: 216 (
1755;
i fråga om förh. i London).
Kongl. Collegli Medici Kundgiörelse, Om Thet som vid Kopp-ympning bör i akt tagas. (1756; titel). TIGERSTEDT MedUtv. 2: 149 (
1923).
Ssg:
–
koppympnings-hus. (
förr)
hus särskilt inrättat för koppympning. VDAkt. 1764,
nr 463 Allmänna KoppYmpnings-Huset (i Sthm). SvKrigCivCal. 1800,
s. 13 DALIN 1852.
–
KOPP-ÄRR.
[KOPPE-ÄRR.ssg 1]
1) till 1: ärr efter koppa. SPEGEL 25 (
1712).
Ansiktet var .. prickat av koppärr. VÄRING Frost. 20 (
1926).
[KOPPE-ÄRR.ssg 2]
2) metall. bildl., om små fördjupningar på ett stålgöts yta, härrörande från ytblåsor (skadliga för de utvalsade produkterna); jfr KOPPA sbst.² ². JernakA 1887,
s. 255.
–
KOPP-ÄRRIG, förr äv. (i het.
1) -ÄRROT.
( kopp- c. 1730 osv. koppe- 1732 [KOPPE-ÄRRIG.ssg 1]
1) till 1; äv. oeg. SWEDBERG Ordab. (c. (
1730).
Ansicktet (på K. XII var) något koppärrigt. NORDBERG C12 2: 695 (
1740).
Koppärrig ost. LB 3: 565 1905.
[KOPPE-ÄRRIG.ssg 2]
2) (
föga br.)
metall. bildl., om tackjärn; jfr -ÄRR 3. JernkA 1902,
s. 448.
Avledn:
–
koppärrighet ,
r. l. f. B
(
†):
C
(
†):
Avledn.
–
KOPPIG adj. till 1: koppärrig; särsk. oeg. l. bildl. Koppig eller hålig (järn-)tråd. JernkA 1905,
s. 849.
Koppig eller koppärrig ost är mycket vanlig i fuktiga lokaler. LB 3: 565 1905.