KORP kor⁴p, sbst.¹, om djur m. l. r., om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar (3Mos. 11: 15 (Bib. 1541 osv.) ((†)
-or KKD 2: 32 (
1706)).
[fsv. korper, motsv. nor. korp, isl. korpr; bildat med anslutning till fågelns läte liksom lat. corvus, korp, gr. κόϱαξ, korp]
[KORP 1]
1) kråkfågeln Corvus corax Lin. (känd för sin svarta färg, sin rovgirighet, tjuvaktighet o. klokhet, enligt äldre tiders folktro bådande ofärd l. död); jfr RAMN Luk. 12: 24 (NT (
1526).
Hans håår är krusat, swart såsom en korp. HögaV 5 11 (Bib. (1541). LINNÉ SystNat. 44 (
1740).
Kraxande korpar. MUNTHE Skizz. 172 (
1888).
Om en korp flyger över ett hus, skall inom kort någon dö inom det huset. NORDSTRÖM Luleåkult. 221 (
1925). – särsk.
[KORP 1.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Then ene korpen hugger icke gerna öghat vth på then andra. LPETRI Mandr. C
6 b (
1562).
Huarest aset är ther är korpen. SvOrds. B
2 a (
1604).
Korpen är aldrigh thes huitare at han sig ofta tuettar. Därs. B 4 a. Han stjäl som en korp (dvs. mycket). WESTE FörslSAOB 1823.
[KORP 1.b]
b) zool. i överförd anv., om fåglar som i ett l. annat avseende likna korpen; i sht ss. senare led i vissa ssgr l. elliptiskt för ngn av dessa. WESTE FörslSAOB (
1823;
om blåkorp).
RENDAHL Brehm 7: 96 1930. jfr
BLÅ-,
HAVS-,
HORN-,
SJÖ-,
VATTEN-KORP m. fl.
[KORP 1.c]
c) mer l. mindre bildl., vanl. med särskild tanke på korpens svarta färg l. dess rovgirighet; stundom ss. okvädinsord.
Fosz 348 1621. Jag hörer sägas, att.. Lind
(är) en egennyttig korp.
CALONIUS Bref 443 1800. "Ta hit diamanten då, du korp, den orkar jag godt med'.
BONDESON AllmogBer. 2: 52 (
1884). jfr
OLYCKS-KORP.
[KORP 2]
2) ss. beteckning för ngt som uppfattats ss. liknande en korps näbb; särsk. om vissa redskap l. maskiner vilkas värksamma del uppfattats på detta sätt. [KORP 2.a]
a) [efter lat. corvus, korp, i motsv. anv.]
(förr) ett slags för rivning av murar l. sänkning av fartyg använd(t) krigsredskap l. krigamaskin vars värksamma del utgjordes av en med hake försedd hävstång. KrigsmSH 1799 s. 43.
HOLMERRG Artill. 4 174 1856. [KORP 2.b]
b) (
i fackspr.)
hacka vars ena l. (vanl.) båda ändar är utdragen resp. äro utdragna till en lång, böjd spets (pik) o. som är avsedd för lösbrytande av hård o. stenbunden jord, spetshacka,pikhacka. Dubbel korp (med två pikar). STÅL Byggn. I 148 (
1834).
SvD(A) 1933,
nr 234, s. 6. jfr
JORD-KORP.
[KORP 3]
3) (
†)
elliptiskt för KORP-VETE. ASPEGREN BlekFl. 47 (1333). WAHLENBERG FlSv. 384 (
1824).
FRIES Ordb. (c.
1870.
A
(2)
–
KORP-BEN.
[jfr -NÄBB 2]
zool. o.
anat. hos groddjur, kräldjur, fåglar o. kloakdjur: visst ben i skuldergördeln, vilket hos människan o. alla andra däggdjur än kloakdjur motsvaras av ett utskott på skulderbladet ('korpbensutskottet'). THORELL Zool. 2: 151 (
1861).
Ssg (zool. o. anat.):
–
korpbens-utskott .
2NF 22: 595 1915.
–
KORP-BÄR.
(†) växten Arctostaphylus uva ursi Lin. (vars bär äro osmakliga o. otjänliga till människoföda), mjölon. LINNÉ Skr. 5 43 (
1732; fr. Lappl.).
–
KORP-FANA.
(i fråga om förh. under vikingatiden) ss. fälttecken använd fana med bilden av en korp. DALIN 1852.
VFl. 1931,
s. 111.
–
KORP-FOT.
( korp- 1753 osv. korpa- c. 1550 [KORP-FOT.ssg 1]
1) i eg. bemärkelse. KALM Resa 1: 113 (
1753).
[KORP-FOT.ssg 2]
2) [jfr ä. t. rabenfuss (raffen-) i motsv. anv.]
(
†)
växt av släktet Ranunculus Lin. 2Link- BiblH 4 78 (c. 1550.
–
KORP-GLUGG.
[urspr. o. eg. om högst uppe sittande tornglugg; jfr
-LUCKA, ävensom sv. dial. (Gotl.)
rammgluggå, rammläukä, högsta tornglugg, hål högst uppe på en tornspira]
(
vard. o. skämts.)
om ögon; i sht i pl. BRAUN Calle 171 (
1843).
ÖSTERGREN (
1930) .
– (jfr
2 b)
KORP-HACKA,
r. l. f. (
i fackspr.)
== KORP sbst.¹, ² b. JernkA 1879,
s. 693.
Fatab. 1933,
s. 246.
–
KORP-HJÄRTA.
( korp- 1849–1895. korpe- 1654 särsk. i fråga om äldre folktro. Hwilken itt Korpe- eller Flädermuus Hierta bär vppå sigh, han warder icke sömnigh. Hildebrand MagNat. 64 1650. BtSödKultH 8: 118 1895.
–
KORP-LUCKA.
[KORP-LUCKA.ssg 1]
1) (
†)
lucka för glugg o. d. högst uppe på kyrktorn. VDR 1700,
s. 1008.
[KORP-LUCKA.ssg 2]
2) (vard. o. skämts., numera föga br.) = -GLUGG: i sht i pl. MODÉE FruR 25 (
1735).
LUNDELL (
1893) .
–
KORP-LÅT.
( korp- 1867–1930. korpa- 1640–1930) korpens läte (enligt äldre folktro bådande ofärd l. död); vanl. bildl., dels: olycksprofetia, olyckslåt o. d., dels (mera sällan) om yttrande o. d. som är uttryck för avundsamhet l. hätskhet. Linc. (
1640;
under crocitatio). Jag vet, att jag borde tiga med korplåten.
SCHOLANDER 3: 182 (
1879).
En vidrig korplåt med varsel om misslyckande, LAGERLÖF Körk. 39 (
1912).
ÖSTERGREN (
1930) .
–
KORP-LÄTE.
( korp- 1749 osv. korpa- 1764 LIND 1749.
–
KORP-MAT.
( korp- 1749–1930. korpa- 1881 särsk. om ute i det fria liggande kadaver (lik) l. as (sg AS, sbst.² [KORP-MAT.ssg 2]
2) ; numera nästan bl. (i sht i vitter stil, arkai. serande) i uttr. bli korpmat, bliva liggande på valplatsen, stupa. LIND (
1749).
TOPELIUS Vint. II. 1: 215 (
1881).
ÖSTERGREN (
1930) .
–
KORP-NÄBB.
( korp- 1790 osv. korpe- 1736 [KORP-NÄBB.ssg 1]
1) i eg. anv.
MÖLLER 1790.
[KORP-NÄBB.ssg 2]
2) i överförd anv.; jfr KORP sbst.¹ ². särsk. [KORP-NÄBB.ssg 2.a]
a) [jfr t. rabenschnabel i motsv. anv.]
zool. o. anat. korpbensutskott; numera i sht i ssg. ROSENSTEIN Comp. 70 (
1736). MÜLLER
LbAnat. 30 1905.
[KORP-NÄBB.ssg 2.b]
b) (
†)
kir. krumtång avsedd att därmed uttaga skärvor ur sår. WESTE FörslSAOB (
1823).
Ssg (till -NÄBB 2 a, zool. o. anat.):
–
korpnäbbs-utskott .
[jfr t. rabenschnabelfortsatz]
korpbensutskott. NF 2: 1268 (
1878).
SVENSON Sinnessj. 9 (
1907).
–
KORP-PÄNNA.
( korp- 1738 osv. korpe- 1738 fjädelpänna av korp (i ä. tid med användning bl. a. ss. skrivpänna). LIND 1: 230 1738. MeddSlöjdF 1899, 2: 54.
–
KORP-ROP.
( korp- 1738–1891. korpe- 1695–1700) (numera knappast br.)
jfr -LÄTE. FERNANDER Theatr. 373 (
1695).
WoJ 1891.
–
(2 b) KORP-SKAFT. (
i fackspr.)
. GHT 1897,
nr 281, s. 4.
–
KORP-SKRÄN.
korp- 1833–1930. korpa- 1640–1781) (numera bl. i vitter stil) jfr -LÄTE; numera i sht bildl. Linc. 1640.
Hatets hesa korpskrän. PROCOPÉ Stjärn 76 (
1913).
ÖSTERGREN 1930.
–
KORP-STEN.
( korp- 1771–1901.korpe- 1888 enligt äldre folktro: ett slags i korpens bo förekommande, undergörinde sten (bl. a. med förmåga att göra bäraren därav osynlig). förr stundom identifierad med belemnit. WALLENBERG (SVS) 1: 194 1771. RINMAN 1: 105 1788. MeddNordtM 1901, s. 177.
–
KORP-STÅNG,
se KORG-STÅNG.
–
KORP-UNGE.
Visb. 1: 135 (
c. 1620.
–
KORP-VETE bot. örten Melampyrum arvense Lin. (förekommande ss. ogräs på åkrar), åkerkovall. WAHLENBERG FlSv. 384 (
1824).
POST Ogräsv. 60 (
1891).
–
KORP-ÄGG,
n. LIND 1749.
B
(numera bl. ngn gg arkaiserinde l. starkt bygdemålsfärgat):
–
KORPA-GILLE.
(
†)
om strid. Det blodiga korpagille. LING Gylfe 368 (
1814).
C
(
†):
Avledn. –
KORPA v., -erl (tillf., i bet. 1, AHO Soldan 42 (cit fr. c.
1880: korperisystem)),
-ning (bl. i bet.
2.
[KORPA.avl 1]
1) till 1, eg.: rovgirigt gripa (liksom en korp), "hugga för sig", roffa till sig; numera nästan bl. i särsk. förb. Då af den ringa summa som årligen är anslagen, så föga kan blifva et korppa. PORTHAN BrefCalonius 598 (
1800).
WESTE FörslSAOB (
1823;
angivet ss. lågt ord).
STENHAMMAR Riksd. 2: 207 (
1841).
DALIN (
1852) .
[KORPA.avl 2]
2) (
i fackspr.)
till 2 b: hacka med korp. TT 1892,
s. 11.
SvD(A) 1922,
nr 164 s. 9.
särsk. förb.: korpa loss. (i fackspr.) till korpa 2. Stenen (måste) kilas eller korpas loss. SD(L) 1901,
nr 134, s. 3. korpa upp, äv. opp. (
i fackspr.)
till korpa 2: hacka upp (jord o. d.) med korp. NDA(A, 1935, nr 10, s. 20. korpa åt sig. (vard.) till korpa 1: roffa till sig. MEURMAN (
1846).
Nu har hon korpat åt sig allt godt, som finns på torget. TOPELIUS Läsn. 1: 70 (
1865). KIHLMAN
Papini FärdMan 146 (
1924).
BÖÖK Lejon 286 (
1935).