KRANIUM kra¹nium n. ((†) r. l. m. VetH- Läk.); best. -iet ((†) i best. anv. utan slutart. VetHLäk., RETZIUS BrefFlorman 25 (1823)); pl. -ier. (förr äv. skrivet cra-) [ av mlat.
cranium, av gr. κϱανίον, huvudskål; besläktat med
HJÄRNA]
[KRANIUM 0]
sammanfattande benämning på huvudets ben; skalle. VetHLäk. VI. 1: 50 (
1798).
NILSSON Fauna 1: 211 (
1847). Finnarnes kranier äro korta.
RETZIUS FinKr. 167 (
1878).
(Överkäkens ben är) orörligt förenadt med kraniet.
NYSTRÖM Talorg. 10 (
1888).
BERGMAN JoH 138 (
1926). jfr
DELFIN-,
KVINNO-,
MANS-,
MÄNNISKOKRANIUM m. fl.
Ssgr A
–
KRANIE-FORM pl.
-er. ( kranie- 1842 osv. kranii- 1840–1846) anat. SUNDEVALL ÅrsbVetA 1840–42,
s. 59.
–
KRANIE-INDEX antropol. angivande förhållandet mellan ett kraniums största längd o. bredd. RETZIUS FinKr. 169 (
1878).
–
KRANIE-TAK(ET).
anat. hjärnskålstak(et), skalltak(et), kalott(en). RETZIUS FinKr. 172 (
1878).
B
(
†):