© Svenska Akademien. SAOB spalt: K2649; tryckår: 1937
(Observera att webbversionen av SAOB på http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 11/9 2014). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningsformer av uppslagsorden.)
KRANIUM kra¹nium n. (() r. l. m. VetH- Läk.); best. -iet (() i best. anv. utan slutart. VetHLäk., RETZIUS BrefFlorman 25 (1823)); pl. -ier. (förr äv. skrivet cra-)
[ av mlat. cranium, av gr. κϱανίον, huvudskål; besläktat med HJÄRNA]
[KRANIUM 0]
sammanfattande benämning på huvudets ben; skalle. VetHLäk. VI. 1: 50 (1798). NILSSON Fauna 1: 211 (1847). Finnarnes kranier äro korta. RETZIUS FinKr. 167 (1878). (Överkäkens ben är) orörligt förenadt med kraniet. NYSTRÖM Talorg. 10 (1888). BERGMAN JoH 138 (1926). jfr DELFIN-, KVINNO-, MANS-, MÄNNISKOKRANIUM m. fl.
Ssgr
A
KRANIE-FORM pl. -er. ( kranie- 1842 osv. kranii- 1840–1846) anat. SUNDEVALL ÅrsbVetA 1840–42, s. 59.
KRANIE-INDEX antropol. angivande förhållandet mellan ett kraniums största längd o. bredd. RETZIUS FinKr. 169 (1878).
KRANIE-TAK(ET). anat. hjärnskålstak(et), skalltak(et), kalott(en). RETZIUS FinKr. 172 (1878).
B
():
KRANII-FORM, se A.