KREDO kre⁴dω, n.; best. -t, i best. anv. äv. utan slutartikel. (äv. skrivet cr-)

[fsv. kredo; jfr t. kredo, eng. o. fr. credo; av lat. credo, 1. pers. sg. pres. ind. av credere, tro; sannol. rotbesläktat med HJÄRTA. – Jfr KREDENS, KREDENSA, KREDENTIAL, KREDIT, sbst.¹-², KREDITIV, KREDITOR]

[KREDO 0]

(i vitter stil o. fackspr.) benämning på den kristna (i sht katolska) trosbekännelsen (i sht "symbolum apostolicum"); äv. (mer l. mindre bildl.) i allmännare anv.: trosbekännelse. Mess. 1531, s. B 2 a. Tå skal Presten förmana Gudhfadher och Gudhmodher at the lära barnet Fadher wår, Credo och tiyo Gudz bodh. Hb. 1541, s. B 1 a. Det religiösa sinnet följer ej af en människas credo. SÖDERBLOM StundVäxl. 1: 32 (1905, 1909). I fråga om de personliga pronomina framlägger han följande kredo. BÖÖK Hazelius 166 (1923).

Ssgr

– KREDO-PSALM. (i fackspr.) psalm som till innehållet utgör en omskrivning av trosbekännelsen; särsk. om psalmen nr 17 i 1819 års svenska psalmbok.

RODHE SvGudstjL 98 (1923).