ANPEN aŋpe⁴n, äfv. an³~pe²n, adj.; -are. ALMQVIST Sv. gram. 251 (1854), ENESTRÖM Landsm. i Västm. o. Dal. (1877), RIETZ), af fr. en peine (se PINA, PENITENS); jfr det till sin bildning likartade ANKAMRAT] (numera föga br., bl. ugn gg hvard. i vissa trakter) ängslig (på grund af ovisshet), ifrig, angelägen (se d. o. 2 c); företrädesvis i predikativ anv. Hon undvek att gifva honom bestämdt svar, eller slog af hela saken med ett skämt, hvilket gjorde friaren ännu anpenare. BLANCHE Tafl. 1: 26 1867; uppl. 1857: anpenare, såsom det heter).