KRUS adj. [jfr d.
krus, adj.; av mnt.
krus; jfr holl.
kroes, t.
kraus, meng.
crous; möjl. besläktat med
KRULLA. – Jfr
KRUS, sbst.²,
KRUSA, sbst. o. v., KRUSIG, KRÅS]
(
†)
[KRUS.adj 1]
1) == KRUSIG 1. SCHRODERUS Os. 1: 147 (
1635). Absolon .. blef medh sine kruse Håår hängiandes uthi en Eek.
DENS. Kors. 63 (
1641).
[KRUS.adj 2]
2) == KRUSIG 2 b; anträffat bl. i uttr. krus gulskräppa, växten Rumex Crispus Lin., krussyra; jfr KRUS-SKRÄPPA. FRANCKENIUS Spec. C
2 b
1659.
[KRUS.adj 3]
3) == KRUSIG 3 slutet. Intet (är) förderffueligare ting, än bewijsa höga konst på predikestolen, och göra thet så grönt och krust, at hwar man kan intet annat än förundra sigh. PERICI Musæus 4: 59 a 1582; jfr
GRÖN adj.
7 a. [KRUS.adj 4]
4) förvirrad, virreg; egensinnig; jfr KRUSIG 4, 6. Grannarnars knorrande och förtreet, göra honom vndertiden olustigh och kruus om hufwudet. SCHRODERUS Hoflefw. 122 (
1629).
Hon .. gör honom Förståndet och Huffwudet så kruust, at han icke retzlighen säya kan, thet han leffwer. DENS. Albert. 2: 337 1638.