KRUSA krω³sa² sbst.², r. l. f.; best. -an; pl. -or. 1) i fråga om hår, ull o. d.: krusig lock, våg, böjning, buckla; vanl. i pl.; jfr KRUS adj. 1, KRUSA, v. 1. Ullens byggnad måste utmärka sig genom helt regelmässiga bågar eller krusor i staplarne octl öfver hela fällen. QLm. I. 5: 32 1835. Nattvinden lekte med de små krusorna på hennes präktiga hår. FLYGARE Crawford Mar. 36 (1902). 2) veck, räffla; vanl. i pl.; jfr KRUSA v. 2. Tag .. med en liten sked, och stryk (degen) tunt in uti mussle-formar,.. dock så, at alle krusorne blifva skylda. WARG 518 (1755). Den lilla gräsfria fläcken framför trappan, där mors kvast varje lördagskväll sopade krusor. KNAPE Österb. 67 (1917). HimHavJord 1: 56 1925. – särsk. i fråga om krusning på vattenyta o. d.; jfr KRUSA v. 2 b. 2Saml. 36: 117 1847. Små krusor på vattnet förebåda den annalkande vinden. ZETTERSTEDT SvLappm. 2: 111 (1822). WALLIN Bref 12 (1840). särsk. brygg. i pl., om ojämnhet på ytan av jäsande vört, skumtäcke. LINDBERG Ölbr. 97 (1885). Efter 2 à 3 dygn är hela ytan betäckt med krusor af hvitt, fett skum. 2UB 4: 593 1899. SvByggFMBl. 1931, s. 48. 3) (föga br.) snirkel, krusidull; nästan bl. i pl.; jfr KRUSA v. 3. UGGLA Herald. 124 (1746). 4) ss. senare ssgsled i namn på växter med krusiga blad; jfr KRUSA v. 2 d; jfr STEN-KRUSA.