KULA kω³la², sbst.², r. l. f.; best. -an; pl. -or.

[fsv. kula; jfr ä. d. kule, (rund) upphöjning, nor. kula, (rund) upphöjning, (skål förfärdigad av) utväxt på träd parti i spel l. lek, isl. küla, mnt. kule, upphöjning; bildat med l-sufix till den ieur. roten gu-, vara välvd o. d. – Jfr KULA, sbst.³-⁵]

[KULA.sbst2 1]

1) (numera bl. i d) (mer l. mindre) rund upphöjning på en (slät) yta.

[KULA.sbst2 1.a]

a) i allm. Then trinde Figuren .. haar .. ingen .. kula intet groopott. SOHRODERUS Comenius 760 1639; t. texten: nichts hervottagend). RÅLAMB 14: 566 1690; möjl. om knöl på roktocken på en ört av släktet Canna).

[KULA.sbst2 1.b]

b) om fotknöl. För rosvärk (öppnas) åderen utanpå kulan. Landsm. VII. 2: 6 (c. 1820; bet. oviss). jfr FOT-KULA.

[KULA.sbst2 1.c]

c) om knölformig (hård) utväxt på trädstam ("masurbildning"). SERENIUS 1734; under knur). LINDAHL o. ÖHRLING (1780).

[KULA.sbst2 1.d]

d) om svullnad på människo. l. djurkropp; knöl, svulst; numera bl. (mindre br.) om dylik svullnad uppkommen gm stöt l. slag l. insektstyng, bula. VarRerv 10 (1558). Hon hade slagit henne .. 1 kula j hufuudet. BtSödKultH 12: 66 (1598). Ehn .. Koo med ehn Kula .. på sjdan. Bouppt- Rarbo (1708). ÖDMANN MPark 217 1800; om insekt- styng). SDS 1904, nr 15, s. 2. jfr BROMS-KULA.

[KULA.sbst2 2]

[utvecklat ur 1 c]

(numera bl. i a, b) vid (kort)spel: skål vari de spelandes insatser samlas (eg. om mnd skål förfärdigad av en utväxt på en trädstam; jfr KUL-SKÅL, sbst.¹); äv. om den i en dylik skål befintliga insatsen, pott; äv. l. uttr. skjuta (ngt) i kula(n), lämna (ngt ss.) bidrag till potten (äv. bildl.); äv. övergående i bet.: omgång, spel (om dylik insats). Szaa att hann .. måtte skiute något j kulon. G1R 10: 222 1535; bildl.). GlTer. 4 (c 1550). Den, som har högsta spelet (i gråpojs, tages potten (kulan). LUNDEQUIST KonstSpel. 3: 169 (1849). Jag vann första kulan. DALIN (1852). – särsk

[KULA.sbst2 2.a]

a) (fullt br.) i utvidgad anv. om parti i varpa l. pärkspel. BALCK Idr. 1: 431 (1886). SvLekFBok. 1: 73 (1923).

[KULA.sbst2 2.b]

b) i uttr. på ny kula, eg. vid kortspel o. d.: på ny insats l. nytt parti; numera bl. (vard.) i bildl. anv.: på nytt, ånyo. Börja på ny kula. SvTyHlex. (1851). spela på ny kula, (dvs.) efter ny insats. DALIN (1852). Nu gällde det att hugga i igen på ny kula. KARLGREN BolsjevRyssl. 149 (1925).

Ssgr

– (1) KUL-FORK. ( kul- 1651 osv. kule-1615–1682)

[sv. dial. kulfork]

(i vissa trakter) knölpåk; jfr FORK sbst.² VRP ¹¹/2 1615. SYLVIUS Curtius 676 (1682).

– (1 d) KUL-ORM.

[sjukdomen karakte- riseras bl. a. av knölformiga ansväliningar på det insjuknade djurets nässlemhinna o. käftgrop]

(†) veter. en form av rots hos häst; jfr FLOTT-ORM. CenMRulla 6/10 (1711). MEURMAN (1846).

– (1) KUL-PÅK (†) jfr -FORK. SERENIUS 1734; under cudgel). DENS. (1741).

– (1) KUL-RYGGIG, förr äv. -RYGGOT .

[sv. dial. kulryggig, kulrygget]

(i vissa trakter) puckelryggig; krokryggig. BÄCKSTRÖM FrSPr. 33 (1729). GHT 1897, nr 5, s. 4.

– (1 c) KUL-SKÅL, sbst.¹ (sbst.² se sp. ³¹²9). (i vissa trakter) skål som förfärdigats gm urholkning av svallbildning på träd. LfF. 1875, s. 317.

(†):

– KULE-FORK, se A.

– (2) KULE-PÄNNINGAR, pl. bidrag l. insats till den gemensamma kassan (eg. till "potten"). (I dryckesstugor) pläga .. drinckare til maat och ööl kulepenningar giffwa, hwar effter som en förtära will. BULLERNÆSIUS Lögn. 201 (1619).

Avledn.

– KULIG , adj. ², l. KULOT , adj-. ( -ig 1749. -og 1727. -ot 1538) (†) till 1: försedd med bula (puckel osv.) l. bulor osv. VarRerV2 2 (1538). (En kvinnas) rygg (var) aldeles sönderbråkad, så krökt och kulog, at (osv.). VDAkt. 1727, nr 21 (1726). En kulig påk. LIND (1749).