KULA kω³la², sbst.³, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er KKD 8: 66 (c. 1710); -ur BoupptSthm 1669, s. jfr 944). [jfr ä. d.
kule (d.
kugle), nor.
kule; etymologiskt formellt identiskt med KULA, sbst.², med bet. efter t.
kugel (se
KUGEL, sbst.¹)]
[KULA.sbst3 1]
1) (massivt l. ihåligt) föremål (vanl. av relativt ringa storlek) som till sin form (mer l. mindre) överensstämmer med en sfär; (litet) klot (se KLOT, sbst.¹ 2. Klot, eller Kulor, gutne til enahanda wigt. STIERNHIELM Arch. E 2 a (
1644). En .. massa, som formas till små kulor.
GRAFSTRÖM Kond. 79 (
1892).
HANSTRÖM MännParasit. 87 (
1933). jfr
BEZOAR-,
BLY-,
BRÖD-,
CHARPI-,
DEG-,
DESMANS-,
ELFENBENS-,
FETT-,
GLAS-,
METALL-,
STÅLKULA m. fl. – särsk.
[KULA.sbst3 1.a]
a) (
†)
geom. sfär, klot (se KLOT, sbst.¹ ² a). SWEDENBORG Reg. 6 (
1718).
SCHEUTZ Ritk. 61 (
1832).
[KULA.sbst3 1.b]
b) spelt. om kula (vanl. av metall, elfenben, sten l. dyl.) som användes i vissa spel; äv. i utvidgad anv., om själva spelet. Rulla kula, spela kula. HbiblSällsk. 2: 666 (
1839).
LD 1899,
nr 192, s. 2.
I parkerna spelade barnen kula. STIERNSTEDT Liw. 15 (
1925). – särsk. (
föga br.)
om biljardboll resp. biljardspel. ÖoL (1852). Ett parti kula. CEDERSCHIÖLD Krig 24 (
1916).
[KULA.sbst3 1.c]
c) om var särskild av de kulör som användas vid ballotering. Vita och svarta kulor. 1SAH 1: 24 (
1786,
1801;
i fråga om inval i Sv. Akademien).
[KULA.sbst3 1.d]
d) tekn. om för tekniska ändamål särskilt framställda kulor. [KULA.sbst3 1.d.α]
α) i kullager. Balck Idr. 2: 421 (
1887).
HufvudkatalSonesson 1920,
3: 263.
[KULA.sbst3 1.d.β]
β) om av metall l. annat hårdt ämne förfärdigad kula till kulkvarn. HuvudkatalSonesson 1920,
1: 560.
[KULA.sbst3 1.e]
e) idrott. om kula (vanl. av järn) använd vid kulstötning; äv. i utvidgad anv.: kulstötning. Stöta kula. Frostell IdrB 125 (
1914).
IdrBl. 1924 nr 37, s. 8 (i
bel.: kulstötning). [KULA.sbst3 1.f]
f) i kulram. BerRevElLärov. 1832,
s. 37.
[KULA.sbst3 1.g]
g) (i fråga om ä. l. utländska förh.) på radband. MEURMAN (
1846).
HEIDENSTAM Svensk. 1: 139 (
1908).
[KULA.sbst3 1.h]
h) om vid nedre ändan av en pändel fäst, flyttbar sfärisk l. skiv. l. mer l. mindre linsformad metallvikt. Uhret .. Ruckas .. (därigm alt) man .. uphöjer .. (eller) sänker .. Kulan. PRINTZ Uhr 55 (
1769).
FOCK 1Fys. 626 (
1855). jfr
FÄNDELKULA.
[KULA.sbst3 1.i]
i) om kula som är fäst vid ett (större) föremål (ss. avslutning l. prydnad l. dyl.). Däcket spolades, och .. messingsstänger, kulor och knoppat (gnedos, skinande blanka. LUNDGREN MålAnt. 2: 3 (
1872).
NERÉN 1930;
om klotformigt handtag på växelspak). – jfr
HEJAR(E)-KULA. – särsk.
herald. om på varje spets av en krona fäst kula, "pärla". UGGLA Herald. 127 (
1746).
SCHLEGEL o. KLINGSPOR Herald. 61 (
1874).
[KULA.sbst3 1.j]
j) (
†)
naturv. ss. beteckning för partikel, molekyl, atom o. d. (Gallan, består af så små Bulor at
(osv.). ROSENSTEIN Comp. 331 (
1738).
BERZELIUS Kemi 4: 265 (
1827).
[KULA.sbst3 1.k]
k) (
†)
om blodkropp. ROSENSTEIN Comp. 29 (
1736).
BERGMAN Jordkl. 402 (
1766). jfr
BLODKULA.
[KULA.sbst3 1.l]
l) (
i sht förr)
kem. om den i mer l. mindre sfärisk form utblåsta vida delen av en retort. VetAH 1754,
s. 66.
BERZELIUS Kemi 3: 326 (
1818). jfr
RETORT-KULA.
[KULA.sbst3 1.m]
m) om den i iner l. mindre sfärisk form utblåsta (nedre) delen av det glasrör vari vätskan l. en termometer är innesluten. PORTHAN BrefCalonius 540 (
1799).
RUBENSON Meteor. 2 (
1880). jfr
TERMOMETER-KULA.
[KULA.sbst3 1.n]
n) (
i fackspr.)
det i. en mjölkseparator (l. radiator) befintliga (urspr. mer l. mindre sfäriska, numera cylindriska) separeringskärlet, separatorkula. LAHT 1895,
s. 236.
LB 3: 188 (
1902).
AUERBACH (
1911). jfr
KÄRNINGS-,
SEPARATOR-,
SKUMNINGS-KULA.
[KULA.sbst3 1.o]
o) (
†)
om (det mer l. mindre sfäriska böljet till en) luftballong; äv. i uttr. aerostutisk kula. IT 1784,
nr 71, s. 2. jfr
LUFT-KULA.
[KULA.sbst3 1.p]
p) (
vard.)
idrott. om fotboll. IdrBl. 1924,
nr 78, s. 12. jfr
LÄDER-KULA.
[KULA.sbst3 1.q]
q) (
i sht i vitter stil)
om himlakropp; särsk. l. sådana uttr. som solens, jordens kula, om solen resp. jorden. OSCAR II 3: 233 (
1847,
1889)
JENSEN BöhmDiktn. 153 (
1894).
[KULA.sbst3 1.r]
r) i oeg. anv. [KULA.sbst3 1.r.α]
α) (i fackspr.) om i glas inslipad rund fördjupning. EIDEM ÄGlasH 119 (
1912).
[KULA.sbst3 1.r.β]
β) halvklot; i ssgn DRIV-KULA. [KULA.sbst3 1.r.γ]
γ) om starkt utputande, "rund" mage; i ssgn KALAS-KULA. [KULA.sbst3 1.s]
s) elliptiskt för KUL-LED; i ssgr. [KULA.sbst3 2]
2) [urspr. ett specialfall av 1]
om projektil för (eld)vapen; dels om i äldre tid för kanon l. handeldvapen avsedd sfärisk projektil, dels om för handeldvapen avsedd cylindrisk, framtill ogival l. spetsig projektil (spetskula); äv. (i vissa ssgr) i utvidgad anv., om ammunition i allm. RP 10: 263 (
1643).
Många officerare .. gufwo deras thenfat och tallrikar att smelta kuhler af. KKD 8: 96 (
c. 1710).
Der kulor hvina tätast då, / Der skall man finna mig också. RUNEBERG 5: 6 (
1857).
Eldhandvapnens kulor äro af bly. EldhandvSkjutsk. 2: 12 (
1877).
Vad voro .. (vildarnas) pilar och spjut värda mot kulor och krut! HEDIN Pol 2: 278 (
1911). – jfr
ANKAR-,
BLAD-,
BLY-,
BRAND-,
BRÅCK-,
BÖSS-,
DUMDUM-,
ELD-,
EXPANSIONS-,
EXPLOSIONS-,
FALKON-,
FALKONETT-,
FRI-,
FULL-,
FYR-,
GEVÄRS-,
GRANAT-,
GÖRDEL-,
HANDGEVÄRS-,
HEL-,
KANON-,
KONKAV-,
MANTEL-,
MAUSER-,
MUSKÖT-,
PASS-,
RUND-,
RÄNN-,
SPETS-,
SPRÅNG-,
STÅNG-,
TRÅNG-KULA m. fl. – särsk.
[KULA.sbst3 2.a]
a) (
förr)
i uttr. glödgad kula, om kanon. kula som omedelbart före avfyrandet gjorts glödande för att kunna antända målet. BJÖRKEGREN 261 (
1784).
TIGERHIELM 16 (
1867).
[KULA.sbst3 2.b]
b) (
förr)
i uttr. (hålla) kulan (l. kulor) i l. (taga) kulan ur munnen, om det förhållande att en soldat i o. för högsta skjutboredskap hade en l. vanl. flera kulor (till handeldvapen) i munnen (i st. för i väska, fodral l. dyl.) resp. om handlingen att taga en dylik kula ur munnen för att värkställa laddning. (Han) Berättade, att .. dhe svenske .. marcherat medh flygande fahnor och kulor i munnen. RP 16: 583 (
1656).
Kuhlan uhr Munnen. SÖDERMAN ExBook 55 1679;
kommandoord).
ExInf. 1693,
s. 19.
[KULA.sbst3 2.c]
c) (
i sht i vitter stil)
i uttr. ngns kula är gjuten, ss. uttr. för (en förmodan) att ngn är bestämd att dö inom kort. RUNRBERG 5: 69 (
1857).
HEDIN Front. 375 (
1915).
[KULA.sbst3 2.d]
d) (
förr)
arlill. användt ss. måttsenhct för tillbehör till kanon(skott) (beräknad efter mått o. vikt för vederbörande kanons kulsort). GRUNDELL AnlArtill. 2: 35 (c. 1695;
i fråga om mått på lad- skyffel).
Kammaren tå karrunaden) är gjord att laddas med 1/12 kula krut. KrigVAH 1810,
s. 13.
[KULA.sbst3 2.e]
e) jäg. i uttr. bilda kula, om det förhållande att en hagelladdning som avlossats nära målet icke hinner sprida sig, utan hålles samlad i en mer l. mindre sfärisk massa; jfr KUL-BILDNING. GHT 1897,
nr 248, s. 4.
Ssgr
A
:
– (
2)
KUL-ARMBORST ~⁰² äv. ~²⁰. (förr)
armborst varmed kulor (av lera, bly l. dyl.) kunde avskjutas. OSSBAHR VäglednLifrustk. 113 (
1886).
ALM VapnH 20 (
1927).
– (
2)
KUL-BACK,
r. l. m. [jfr t. kugelback]
(
förr)
sjömil. på örlogsfartyg: behållare vari kanonkulor förvarades på däck. SERENIUS 260 (
1741).
– (
1)
KUL-BALLONG.
luftballong med (mer l. mindre) sfäriskt hölje. VFörsvar 1905,
s. 9.
–
KUL-BANA,
r. l. f. [KUL-BANA.ssg 1]
1) tekn. till 1 d α: bana i för kulorna i en kulring l. kulskål. TT 1900,
M. s. 37.
NERÉN (
1930).
[KUL-BANA.ssg 2]
2) mil. , skjutk. till 2, om en ur ett eldvapen avskjuten projektils bana gm luften. Bestrykande, flack kulbana, se BESTYRKA 4 a, FLACK, adj.¹ 4. HAZELIUS Artill. 6 (
1835).
– (jfr
1)
KUL-BEN. (
i fackspr.)
4 möbel: ben som har form av ett flertal på varandra ställda (trä)kulor. ERIXON Möbl. 2: XVII (
1926).
– (
2)
KUL-ELD.
i sht (förr) artill. om eld med missiva kulor från artilleri; motsatt: kartescheld. LEFRÉN Förel. 2: 16 (
1817).
KrigVAT 1846,
s. 276.
– (
2)
KUL-FODER. (
förr)
mil. beklädnad av mjuk metall utanpå kula till räfflat gevär. KrigVAT 1846, a.
567. Därs. 1848,
s. 73 JOCHNICK Handgev. 31 (
1854).
– (
2)
KUL-FORM;
pl. -ar; förr äv. -FORMAR r. l. f. ( kul- 1705 (: Metall Kulforma) osv. kule- 1745–1838) i sht (förr) mil. om gjutform vari gevärs. (l. kanon)kulor stöptes: äv. om inrättning med ett större antal dylika gjutformar för stöpning av ett pertal gevärskulor samtidigt; jfr FORM II 1. ÅgerupArk. Bouppt. (
1743).
JOCHNICK Handgev. 65 (
1854).
– (
1)
KUL-FORMIG.
( kul- c. 1755 osv. kule- 1847) [jfr t kugelförmig]
klotformig. SCHULTZE Odb. 1294 (
c. 1755).
– (
1)
KUL-FOT. (
i sht i fackspr.)
kulformig fot (se d. o. 4. BoupptVäxjö (
1843).
RedNordM 1927,
s. 36.
– (
2)
KUL-FÅNG.
ljfr d kuglefang, t. kugelfang] skjutk. byggd skottvall l. terrängföremål (höjd l. dyl.) som uppfångar (vid övningsskjutning) avskjutna kulor. TLev. 1900,
nr 26, s. 2.
– (
3)
KUL-FÖSARE,
r. l. m. (
förr)
vid laddning av framladdningsgevär använd, av hårdt trä förfärdigad pinne varmed kulan nedtrycktes i gevärets mynning; jfr LADD-STOCK. HAHR HbJäg. 145 (
1865).
– (
2)
KUL-GEVÄR i sht jäg. motsatt: hagelgevär. SVEDERUS Jagt 342 (
1831).
– (
2)
KUL-GJUTARE,
m. (
förr)
mil. person anställd i kulgjuteri; jfr -STÖPARE. WESTE 1807.
– (
2)
KUL-GJUTERI ¹⁰⁰⁴, äv. ³~⁰⁰². (förr)
mil. i sht för gjutning av. kulor till kanon l. kastmaskin. WESTE 1807.
– (
2)
KUL-GJUTNING. (
förr)
mil. i sht i fråga om tillvärkning av kulor till kanon l. kastmaskin. RINMAN JärnH 455 (
1782).
– (jfr
2 a
KUL-GLÖDGNINGS-UGN. (
förr)
KrigVAH 1855,
s. 161.
– (
3)
KUL-GÅRD.
( kul- 1823 osv. kule- 1842) [jfr t. kugelgarten, eng. shotyard]
(
förr)
artill. sammanfattande benämning på ett antal på en gemensam plats stående kulstaplar; äv. om för dylik kulgård avsett utrymme; jfr GÅRD sbst.¹ ³, 4. WESTE FörslSAOB (
1823).
NF 9: 236 (
1885).
– (
2)
KUL-HALS. (
förr)
va- penh. vid stöpning av gevärskula: liten sträng av bly som från kulan sträckte sig upp i den ränna (i kulformon) vari det smälta blyet hälldes. ADLERBETH Ant. 1: 266 (
c. 1792).
ALM VapnH 56 (
1927).
– (
1)
KUL-HAMMARE.
tekn. hammare med (halv)kulformig pen. KONOW (
1887).
– (
2)
KUL-HAND.
( kul- 1885 osv. kule- 1856) (
förr)
artill. redskap varmed glödgade kulor hanterades. UGGLA Skeppsb. SvFrLex. (
1856).
– (
1)
KUL-HANDTAG ~⁰² äv. ~²⁰.(i fackspr.)
med kulformigt grepp. HufvudkatalSonesson 1920,
3: 150.
– (
2)
KUL-HÅLL.
skjutk. skotthåll för kulskott; jfr HAGEL-HÅLL. Balck Idr. 2: 67 (
1887).
–
(1 d) KUL-HÅLLARE,
r. l. m. 1 kullager: anordning varmedelst kulorna hållas i rätt läge. NERÉN HbAut. 2: Pl.
XXIII (
1912).
–
(1 n) KUL-INSATS ~⁰², äv. ~²⁰. tekn. i separatorkula; jfr
INSATS 2 b α.
LB 3: 221 (
1902).
– (
3)
KUL-JÄRN. (
förr)
sjömil. järnställning (på örlogsfartygs däck) vari kanonkulor placerades (för att vara till hands vid eldgivning); jfr -PLAN, -RÄCKAR. UGGLA Skeppsb. SvFrLex. (
1856).
– (jfr
1)
KUL-KEDJA,
r. l. f. (
i fackspr.)
med kulformiga länkar. ENEBERG Karmarsch 2: 637 (
1862).
– (
2)
KUL-KOLONN. (
förr)
vapenh. vid stöpning i kulform av flera gevärskulor samtidigt uppkommande rad av med varandra gm "kulhalsar" förenade kulor. JernkA 1868,
s. 249.
–
(1 s) KUL-KOPPLING.
tekn. koppling vars förbindande organ bilda en kulled. TT 1889,
s. 66.
–
(1 d α) KUL-KRANS.
tekn. om de i krans liggande kulorna i ett kullager; jfr KRANS 4 b. GHT 1898,
nr 62 a,
s. 3.
– (
2)
KUL-KRATS.
(fört) mil. värktyg varmed kula (o. övriga delar av laddningen) kunde uttagas ur framladdningsgevär l. framladdningskanon; jfr KRATS, sbst.¹ TIGERHIELM 7 (
1867).
–
(1 d beta) KUL-KVARN.
tekn. för finkrossning av fasta kroppar o. d. (t. ex. malm, cement) avsedd maskin bestående (i huvudsak) av en horisontell, ihålig, perforerad cylinder vid vars rotation det däri inlagda godsot krossas (pulveriseras) med hjälp av i cylindern befintliga lösa kulor av hård metall l. dyl. NYBLÆUS Pharm. 16 (
1846).
– (
1)
KUL-KYLARE,
r. l. m. tekn. ett slags kylrör vars inre glasrör är utblåst till tre l. fyra kulor. TT 1897,
K. s. 77.
– (
3)
KUL-KÄRVE.
skjutk. i sht mil. sammanfattande benämning på de kulbanor som bildas av ett större antal (omedelbart) på varandra ur ett visst eldvapen (i sht ur knispruta) avfyrade projektiler; äv. konkret, om en serie ur en knispruta avfyrade kulor. BILLMANSON Vap. 179 (
1880).
SvBrigad. 146 1920;
konkret).
– (
1)
KUL-LACK.
[jfr t. kugellack, eng. round lake]
tekn., handel. ett slags florentinerlack som (ss. handelsvara) förekommer i form av runda kulor; jfr
KUGELLACK.
LIND 1749;
under kugel-lack).
UB 4: 682 (
1873).
– (
2)
KUL-LADDNING.
( kul- 1891. kule- 1833–1872) [elliptiskt av KULVIKTS-LADDNING]
(
förr)
mil. , i sht
artill. vid bestämning av krutladdnings (relativa) vikt användt mått med den till vederbörligt eldvapen hörande kums vikt ss. enhet; jfr HALV-KULELADDNING. HAZELIUS Artill. 33 (
1833).
–
(1 d alpha) KUL-LAGER,
n. tekn. liger i vilket den rörliga delen (för minskande av friktionen) glider inot ett antal (i en lagerskål anbringade) kulor; jfr GLID-LAGER, RULL-LAGER. Balck Idr. 2: 407 (1887). Ssg (tekn.):
–
kullager-fabrik.
A. B. Svenska Kullagerfabriken i Göteborg. TT 1908,
M. s. 107.
– (
2)
KUL-LANGNING, äv.
-LÅNGNING. (
förr)
sjömil. langning av kanonkulor från ett örlogsfartygs durkar till dess kanoner; äv. konkretare, om de fartygsutrymmen ("tunnlar') genom vilka langningen försiggick. KrigVAT 1834,
s. 219.
KrigVAH 1881,
s. 242.
– (
1)
KUL-LED,
r. l. m. [jfr t. kugelgelerik]
[KUL-LED.ssg 1]
1) anat. led där ett kulformigt ledhuvud ledar mot en på motsvarande sätt urholkad ledyta ("ledskål"). LOVÉN Huxley 136 (
1871).
[KUL-LED.ssg 2]
2) tekn. rörlig fogning (mellan maskindelar l. dyl.) bestående av en (i vederbörlig maskindel fäst) metallkula som ledar mot en motsvarande urholkning (i en annan maskindel). UpsLäkF 1870–71,
s. 203 (i be- skrivning av en oftalmometer).
– (
2)
KUL-LOPP.
( kul- 1782 osv. kule- c. 1695–1805) [jfr t. kugellauf]
(
numera knappast br.)
skjutk. lopp (i eldrör). GRUNDELL AnlArtill. 1: 62 (c. 1695).
AUERBACH (
1911).
– (
2)
KUL-LYFTA,
r. l. f. (
förr)
artill. vid laddning av framladdningskanon: redskap varmed en kanonprojektil lyftes upp till (en "laddbrygga" vid) kanonens mynning. UB 6: 51 (
1874).
– (
1)
KUL-LÅS.
tekn. med kulformig kolv. SvSlöjdFT 1930,
s. 119.
–
(1 s) KUL-LÄNK.
tekn. länk bestående av en kulled (i bet. 2). AB(L) 1895 nr 294, s. 8 – (jfr
1 r γ)
KUL-MAGE. (
vard.)
om starkt utputande mage (hos man). SIWERTZ Lat. 388 (
1924).
– (
2)
KUL-MANTEL l. sht
mil. mantel av hård metall som anbringas omkring gevärskula.
BtRiksdP 1896,
1. I. 1: nr
1, Bil.
1: 10.
–
(1 s) KUL-MIKROSKOP. (
i fackspr.)
mikroskop vars inställning sker medelst kulled (se d. o. 2. JernkA 1900,
s. 113.
– (
1)
KUL-MOSSA,
r. l. f. [jfr t. kugelflechte]
(enst. †) bot. laven Sphærophorus Coralloides Pers., klotlav. NJournHush. 1791,
s. 35.
– (jfr
1)
KUL-MUSSLA,
r. l. f. [jfr t. kugelmuchet om anledningen till benäraningen se KLOTMUSSLA]
. zool. klotmussin SvRike I. 1: 217 (
1899).
Uppl. 1: 123 (
1902).
– (
2)
KUL-MÅTT. (
förr)
mil. o.
jäg. apparat för uppmätning av rundkulors storlek. RÅLAMB 1 53 (
1691).
Bouppt Växjö 1805.
– (
1)
KUL-MÖGEL.
[ifrågavarande algsvampar ha klotformigt sporgömme]
bot. benämning på det till algsvamparna hörande släktet MuCor Lin., i sht på arten Muoor mucedo Lin. KROK o. ALMQQIST Fl. II. 2: 252 (
1898).
– (
2)
KUL-PATRON,
r. l. m. särsk.
jäg. motsatt: hagelpatron. FORSSLUND Djur 8 (
1900).
– (
3)
KUL-PIPA,
r. l. f. i sht
jäg. motsatt: hagelpipa. BERGSTRÖM HbJägtv. 79 (
1872).
– (
2)
KUL-PLAN,
r. l. m. (
förr)
sjömil. träram (på örlogsfartygs däck) vari kanonkulor placerades (för att vara till hands vid eldgivning); jfr -JÄRN, -RING. KrigVAT 1835,
6. 129.
– (
3)
KUL-PUNG. (
förr)
mil. o.
jäg. för förvaring o. transport av (ett mindre antal) gevärskulor (i fält resp. på jakt). Krig VAT 1847, s.
279 (i fråga om förh. på 1600-
talet). – (
2)
KUL-PÅSÄÅTTARE ~⁰²⁰⁰, r. l. m. (
förr)
mil. vid laddning av vissa framladdningsgevär använd apparat för införande av kulan i loppet. JOCHNICK Handgev. 35 (
1854).
–
(1 f) KUL-RAM.
i sht pe- dag. ett slags räkneapparat (för barn) bestående av en rektangulär träram o. ett antal i denna (parallellt med två varandra motstående sidor i ramen) fästa ståltrådar på vilka ett visst antal (trä)kulor äro uppträdda. HemslöjdutstSthm 1880,
s. 111.
–
KUL-RING.
[KUL-RING.ssg 1]
1) tekn. till 1 d α, om var särskild av de ringformiga delar mellan vilka kulorna i ett kullager äro placerade, löpring. TT 1900,
M. s. 34.
[KUL-RING.ssg 3]
3) (
förr)
sjömil. till 2,==- -PLAN. GRUNDELL AnlArtill. 1: 33 (
c. 1695).
– (
2)
KUL-RUM. (
förr)
sjömil. i örlogsfartyg: rum avsett för förvaring av kanonkulor. KrigVAT 1846,
s. 439.
– (
1)
KUL-RUND,
adj. ( kul- 1862 osv. kule- 1764–1847) [jfr t. kugelrund]
rund som en kula, kulformig, klotrund. EKBLAD 147 (
1764).
– (
2)
KUL-RÄCKAR, förr äv.
-RÄCKEN , pl.
[efter t. kugelrecken]
(
förr)
sjömil. == -JÄRN. DELEEN 66 (
1829).
KrigVAT 1835,
s. 133.
– (
2)
KUL-RÄGN.
ejfr t. kugelregen] om ("rägn av) den mängd kulor som vid intensiv (o. långvarig) beskjutning med gevär l. kulspruta, förr äv. med artilleri, liksom rägnar ned över målet; äv. bildl. DA 1795,
nr 116 s.
2. ANGEREDSTRANDBERG NVärld. 110 1898;
bildl.).
–
(1 s) KUL-RÖRELSE.
tekn. rörelse som förmedlas gm kulled; äv. konkret, om den anordning (kulled med tillbehör) som möjliggör dylik rörelse. JernkA 1849 s. 277.
HufvudkatalSonesson 1920,
3: 384.
– (
2)
KUL-SAX.
(kul- 1890–1914. kule- 1756–1897) (
förr)
mil. o jäg. [KUL-SAX.ssg 1]
1) ett slägs sax varmed den blysträng avklipptes som bildades vid stöpning av gevärskula i kulform. PH 6: 4087 (
1756).
[KUL-SAX.ssg 2]
2) saxliknande redskap vari gevärskulor stöptes. HEIDENSTAM Karol. 2: 272 (
1898).
– (
2)
KUL-SCHAMPLUN.
( kul- 1823–191 l. kule- 1705–1890) (förr)
mil. instrument för kontroll av mått på projektil. GRUNDELL UnderrArtill. 217 (
1705).
SPAK Handelsskjutvap. 16 1890;
efter handl. fr. 1805).
– (
2)
KUL-SCHAMPLUNERING. (
förr)
provning av projektil i kulschamplun. PLATEN Glascock 2: 16 (
1857).
–
(1 a) KUL-SEGMENT.
[jfr t. kugelsegment]
(
†)
geom. klotsegment. TT 1871,
s. 291.
AUERBACH (
1911).
– (
2)
KUL-SKJUTNING.
( kul- 1851 osv. kule- 1833–1853) i sht dels (förr) artill. motsatt: karteschskjutning, dels jäg. motsatt: hagelskjutning. SVEDERUS Jagt 12 (
1831).
HAZELIUS Artill. 77 (
1833).
– (
2)
KUL-SKJUTS.
( kule- 1797) (
förr)
-skjuts för transport av kanon. l. gevärskulor.
NoraskogArk. 5: 123 (
1797).
– (
2)
KUL-SKOTT.
( kul- 1808 osv. kule-1795–1839) dels (förr) artill. motsatt: karteschskott, dels jäg. motsatt: hagelskott. TÖRNGREN Artill. 2: 32 (
1795).
BERGSTRÖM HbJagtv. 79 (
1872).
– (
2)
KUL-SKRUV.
(fö17) med. skruvliknande instrument varmed en gevärskula borttogs ur ett sår. HdlCollMws. 24/2/ 1733. SamlFörfArméen 5: 622 (
1856).
– (
2)
KUL-SKYTT.
i sht jäg. motsatt: hagelskytt (se HAGEL-SKYTT, sbst.¹). Balck Idr. 2: 67 (
1887).
–
KUL-SKÅL,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ³¹²³). tekn. [KUL-SKÅL.ssg 1]
1) till 1 d α, om till äldre typ av kullager hörande, mer l. mindre sfäriskt höljeevari kulorna voro placerade. ÖSTBERG Vel. 29 (
1894).
[KUL-SKÅL.ssg 2]
2) om den till en kula i en kulled (i bet. 2) svarande fördjupningen. NERÉN HbAut. 2: Pl.
XXIV (
1912).
– (jfr
1)
KUL-SOCKER. (
i fackspr.)
brun, tjockflytande massa, erhållen gm upphettning av socker under viss tid till c:a 200 celsius (vavid lagen har sådan konsistens att ett prov därav kan rullas till en kula). AHB 92: 8 (
1876).
HÖGSTEDT KokB 573 (
1920).
– (
2)
KUL-SPEGEL.
( kul- 1795–1889. kulo- 1794–1808) (förr)
ar- till. drivspegel till kanonkula.
TÖRNGREN Artill. 1: 18 (
1794).
–
(1 b) KUL-SPEL. (
i sht i fackspr.)
benämning på vissa spel med kulor l. klot; ngn gg äv. konkret, om till dylikt spel hörande kulor l. klot. SERENIUS 1734;
under bowl,
v.).
1 kulspel.
BoupptVäxjö 1881.
– (
2)
KUL-SPETS.
mil. på spetskula. EldhandvsSkjutsk. 1: 7 (
1886).
–
(1 n) KUL-SPINDEL,
r. l. m. tekn. axel ("spindel") till separatorkula. 2UB 4: 339 (
1899).
– (
2)
KUL-STAPEL.
( kul- 1807 oav. kule- 1794) (förr)
artill. i pyramidform uppstaplade rundkulor (till artilleripjäser); jfr -PYRAMID. TÖRNGREN Artill. 1: 85 (
1794).
–
(1 d alpha) KUL-STYRNING.
tekn. på cykel: styranordning med kullager. ÖSTERBERG Vel. 29 (
1894).
– (
1)
KUL-STÅNG. (
i sht förr)
drott. (vid tyngdlyftning använd) stång av järn ed en järnkula fist vid vardera ändan. BALCK Idr. 3: 315 (
1888).
– (
2)
KUL-STÖPARE.
i sht (förr) om person som (yrkesmässigt) stöpte gevärskulor. LIND 1749;
under kugel-giesser).
– (
2)
KUL-STÖPNING.
i sht (förr) om stöpning av gevärskuler. WESTE 1807).
–
(1 c) KUL-STÖTARE.
idrott. IdrFinl. 1: 29 (
1904).
–
(1 c) KUL-STÖTNING idrott. en gren av kast (se KAST, sbst.⁴ I ¹ b) där en järn- l. mässingskula stötes med endera handen från axeln. TIdr. 1886,
s. 164.
– (
2)
KUL-SÄKER. (
numera mindre br.)
skottsäker. KrigVAT 1856,
s. 16.
SvTidskr. 1931,
s. 131.
– (
1)
KUL-TORV.
[jfr t. kugellorf (
förr)
torkat torvbränsle i form av bollar. UB 3: 191 (
1875).
–
KUL-TÅNG; pl.
-tänger.
( kul- 1755 osv. kule- 1756:. – 1915) [KUL-TÅNG.ssg 1]
1) guldsm. till 1 i: tång vid vars ena skänkel är fäst en kula som motsvarar en i den andra skänkeln befintlig fördjupning o. varmed av plattvalsad tråd uppböjas sfäriskt urholkade ringar. ALMROTH Karmarsch 323 (
1859).
[KUL-TÅNG.ssg 2]
2) (
förr)
mil. till 2, == -SAX 1. PH 6: 4087 (
1756).
[KUL-TÅNG.ssg 3]
3) (
förr)
artill. till 2, == -HAND. WESTE FörslSAOB (
1823).
[KUL-TÅNG.ssg 4]
4) (
†)
med. till 2: tång (med skålformigt slutande skänklar) som användes för att uttaga kulor ur skottsår. HdCoollMed. 21/2
1755.
FörslReglSjukvFält 1889.
s. 167.
[KUL-TÅNG.ssg 5]
5) (
förr)
mil. o.
jäg. till 2, == -KRATS. WESTE FörslSAOB (
1825).
6) (förr) mil. o. jäg. till 3: tångliknande redskap vari runda gevärskulor stöptes; jfr -FORM. KEYLAND NordMJakt. 27 (
1911).
– (
2)
KUL-UGN.
i sht (förr) artill. elliptiskt för KULGLÖDGNINGS-UGN. WESTE (
1807).
– (
2)
KUL-VAGN.
( kul- 1758–1897. kule- 1686–1855) (
förr)
mil. o.
sjömil. för transport av kanonprojektiler. OSPT 1686,
nr 37, s. 6.
– (
1)
KUL-VENTIL tekn. ventil med (mer l. mindre) sfärisk ventilkropp. JernkA 1829,
Bih. s. 121.
–
KUL-VIKT.
( kul- 1877 osv. kule- 1855 (: kulev. laddn.)– 1872) i sht (förr)
mil. o.
artill. till 2, om gevärs. l. kanonkulas vikt, särsk. om till ett visst eldvapen hörande kulas vikt använd ss. måttsenhet för bestämning av vikten hos krutladdningen till ifrågavarande vapen. MANKELL Fältsl. 857 (
1859).
Ssg (förr; i sht ar- till.):
B
(
†):
– (jfr
1) KULE-STEN. (
†)
geol. == -BOLL 1 d. LINNÉ Sk. 120 (
1751).
RINMAN 2: 929 (
1789).
Avledn. –
KULIG ,
adj. 3
[jfr d. kuglig t. kugelig ]
(
†)
till 1: klotrund. SCHULTZE Ordb. 2479 (
c. 1755).