KULSPRUTA kω³-~sprω²ta, r. l. f.- best. -an; p). -or.

[jfr t. kugelspritze]

[KULSPRUTA 0]

i sht mil. snabbskjutande, automatiskt eldvapen för gevärsammunition (vid eldgivning vilinde på lavett); äv. ss. sammanfattande benämning för dylik kulspruta med tillhörande lavett; jfr MASKINGEVÄR, MITRALJÖS, ORGELBÖSSA. BtRiksdP 1874, 4: nr 17, s. 20. ExInf. 1927, s. 19. jfr FORTIFIKATIONS-, MAXIM-KULSPRUTA.

Ssgr(i sht mil.):

– KULSPRUTE-BAND, äv. KULSPRUT-BAND. patronband för kulspruta. FinlÖde 65 (1927).

– KULSPRUTE-ELD. jfr ELD 9 b. HOLMBERG Artill. 3: 296 (1883). .

– KULSPRUTE-FÖRBAND. jfr FÖRBAND 3 a. StridslInf. 18 (1915).

– KULSPRUTE-GEVÄR. snabbskjutande automatgevär (lättare än en kulspruta) för hel- l. halvautomatisk eld. BtRiksdP 1912, 6. I. 1: nr 4, s. 30.

Ssgr (mil.):

– kulsprutegevärs-bärare, m.

– kulsprutegevärs-skytt.

– KULSPRUTE-KOMPANI. huvudsakligen med kulsprutor beväpnat infanterikompani. IllMilRevy 1898, s. 119.

– KULSPRUTE-KÄRRA. för transport av kulspruta. PT 1915, nr 293 a, s. 2.

– KULSPRUTE-NÄSTE. förstärkt eldställning för en l. flera kulsprutor. WIKNER InfTakt. 67 (1920).

– KULSPRUTE-PISTOL. ett slags litet kulsprutegevär för pistolpitroner. MALMBERG InfStridsm. 25 (1921). ALM VapnH 151 (1927).

– KULSPRUTE-SKYTT. SvD(A) 1918, nr 75, s. 5.

– KULSPRUTE-SKÖLD. till kulspruta hörande stålsköld använd till skydd för manskapet under strid. KulsprI 1923, s. 82.

– KULSPRUTE-VAPEN. i sht om det vapenslag vars huvudsakliga stridsmedel är kulsprutor. IllMilRevy 1964, s. 132. SvD(A) 1914, nr 79, s. 6.

– KULSPRUTE-VÄRN. == -NÄSTE. KulsprI 1923, s. 182.