KVICK kvik⁴, adj. -are adv. -T. (förr äv. skrivet q-. -ick 1527 osv. -ich 1545 – 1686. -ik (-ic) 1525 – 1762. -eck 1635 – 1716. -ech 1594 – 1667. -ek 1527 – 1732 (: qvekgiord)) [fsv.
kvik(k)er, motsv. dan. o. nor.
kvik, isl.
kvik(k)r, kykr, fsax.
quic, mnt.
quik, holl.
kwik, fht.
quec, queh, t.
queck, quick, keck (se
KÄCK), feng.
cwic(u), eng.
quick, ävensom got.
qius, fir.
biu, beo, lat.
vivus, sanskr.
jīvá, fslav.
živъ lit.
gývas, alla med bet.: levande; jfr äv. gr. βίος, liv (jfr
BIOLOGI m. fl.); till en indoeur. rot
g
i, leva; jfr lat.
vivere, leva (jfr
VIVAT,
VIVER m. fl.). Ordet kan i sv. (o. dan.) i viss mån ha rönt inflytande från mnt. – Jfr
KVICKA, sbst.¹ o. v.,
KVICKE, sbst.², KVICKNA]
[KVICK 1]
1) levande, begåvad med liv (i motsats till allt vad som till sin natur l. beskaffenhet är livlöst); ofta i n. sg. obest. i substantivisk anv., särsk. om boskap; numera bl. ngn gg arkaiserande i uttr.
kvickt och (eller) dödt o. d., boskap och (eller) lösöre(n).
G1R 2: 199 (
1525).
Oxer, Köör, Fåår, Lamb och annen quick boskap. Därs. 18: 84 (
1546).
Vth om Mwren luradhe han (dvs. räven) / All natt, ther han doch intet fan, / Ty alt qwickt tå war inne. Fosz 32 (
1621).
Dhe lefwande Diur, eller skapade quicka Creatur, som sigh i Månan befinna. RelCur. 16 (1682). Lös så väl som fast ägendom, dödt så väl som qvickt, kan ägaren uthlåna. NEHRMAN InlJurCiv. 326 1729,
(Vitlöken) eger makt emot förgerning på all ting, så väl qvickt som dödt.
HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 314 (
1864).
CANNELIN (
1921) .
[KVICK 2]
2) (†; jfr dock a o. [KVICK 2.b]
b) om person l. djur: levande, som har liv l. är vid liv; motsatt: död; äv.: som har (fullt) medvetande l. är vid sans.
Quicker man får koo, döder man får aldrigh liffuet sitt. SvOrds. C
1 a (
1604).
Han monde ther så hardt beswijme, / At han ey qwick wardt i en tijme. Fosz 324 (1621). Jag, ännu en flicka, / Siu männer lefvat vt, som hade lagt sig qvicka, / Men dragits döde vr min säng hvar efter ann. KOLMODIN QvSp. 1: 650 (
1732).
Qvickt agn. MEURMAN 1547. – särsk.
[KVICK 2.a]
a) (
numera bl. ngn gg ålderdomligt)
om barn vid l. före födseln. Itt Barn, som är qwekt blifwit i Moderlijfwet. SOHRODERUS Os. 2: 380 (
1635).
Enkian berättas wara hafwande medh Qwickt Foster. BoupptSthm 12/2
1669.
ÄB 5: 1 Lag 1734. Visar modern, eller hennes arfvingar, att ..
(barnet) var qvickt födt
(osv.).
BtRiksdP 1902, Saml.
1. I. 2: nr 24, s. 26.
BÖÖK Lejon 304 (
1935).
[KVICK 2.b]
b) (arkaiserande med avs. på ä. förh.) i uttr. sätta, äv. döma (ngn) kvick i jord, begrava (ngn) levande (ss. straff för vissa brott) resp. döma (ngn) till detta straff. Lagförsl. 475 (c. (
1606).
År 1611 blef, för crimen bestialitatis (dvs. tidelag), en man i Sunnerbo härad dömd qvick i jord. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 2: 407 (cit. fr. (
1611).
Det straff at sättias qvick i jord, .. är nu mera intet i bruk. ABRAHAMSSON 730 1726.
Fatab. 1911,
s. 220 (
1880;
i folkvisa). – bildl. Jag är levande begraven . . .
Jag är satt kvick i jord som man gjorde i forntiden. DIDRING Malm 1: 154 (
1914;
yttrat av fantasien).
[KVICK 2.c]
c) i utvidgad anv., om växt l. växtdel (groddknopp, "öga" o. d.), frö o. d.: som har liv l. livskraft. BROMAN Glys. 3: 52 (c. (
1730).
Qvickt och dugeligt Frö. HushBibl. 1755 s. 13.
Stammen bör jar .. slå ut nya och qvicka skott. CHYDENIUS 35 (
1765;
i bild).
Bladen äro vistne, men roten är ännu qvick. SAHLSTEDT (
1773).
HEINRICH (l828).
[KVICK 3]
3) livaktig; livlig; kraftig; frisk. [KVICK 3.a]
a) (
numera föga br.)
om person l. djur: livlig; kraftig; rask; kry, frisk; vid god vigör; pigg; äv. om själsförmögenhet, levnadsålder o. d. Så är ock troon och anden quick och kryy, wiliandes altijdh något haffua til bestella. LPETRI Luther Nattw. F
2 a
1558. I thet han
(dvs. en koleriker) göra skal, så är han prompt och snar: / Vthi sin Sinnen all är qwicker så ock waker.
PALMCHRON Sundhsp. 398 (
1642).
Jag som vallareqväden qvad uti qvicka min ungdom. PALMFELT Ecl. 47 (
1740).
De kunskaper, som fordra qvickt minne. HÖPKEN 1: 216 (
1745).
Ett tu tre rullade en kärra upp på gården med .. en liten mager, qvick häst framföre. ALMQVIST Skälln. 73 (
1838). Den som sofver lagom (7 timmar) blir deraf styrkt, qvick och stark.
BERLIN Lrb. 7 (
1852).
(Sv.) En kvick pojke
(t.) ein lebhafter .. Knabe. AUERBACH
1911.
[KVICK 3.b]
b) om öga: livlig, pigg, "spelande"; förr äv. om syn, hörsel: skarp, fin. Han .. hade qvicke ögon. SCHRODERUS JMCr. 171 (
1620).
Heimdal .. (hade) så qvick hörsel, at han hörde gräset växa. DALIN Hist. 1: 148 (
1747).
Hvad min syn angår, är den så qvick, at jag utan Glasögon kan i skumrasket läsa Dagligt Allehanda. VLBibl. Brev 8/9 (
1808).
Ett par kvicka bruna ögon. VBENEDICTSSON 1888 hos LUNDEGÅRD Benedictsson 423.
HAMMAR 1936.
[KVICK 3.c]
c) (
†)
om smak o. lukt: frisk. Pyrmontervatten .. eger en qvick och behagelig syrlighet. VetAH 1775 s. 36.
Luftsyra .. förenar sig (lätt) med kallt vattn, och gifver det en egen qvick och syrlig smak. RETZIUS Min. 40 (
1795).
[KVICK 3.d]
d) (
†)
färsk; stundom närmande sig till l. övergående i bet.: flytande. Then qvicka tiäran. AKEN Reseap. A 6 a (
1746).
Qvick gran och tallkåda. VetAH 1790 s. 306.
Qvick Bomolja. AKEN Eldsl.
117 1797. jfr: Litet qvickt färskt fläsk.
BROOCMAN hush. 6: 72 1736.
[KVICK 3.e]
e) (
†)
om färg: livlig. Denne Trägårdens qvicka och lefvande färgor. EHRENADLER Tel. I01 1723.
VetAH 1807,
s. 93.
[KVICK 3.f]
f) (
†)
om eld, hetta o. d.: stark, kraftig; intensiv. Nordskenet var .. rätt qvickt. VetAH 1750,
s. 58. Uti quickaste hetta, som möjeligen kan åstadkommas.
RINMAN JärnH 213 (
1782).
Elden visade sig ganska qvick. VetAH 1789 s. 140.
[KVICK 3.g]
g) (
†)
om handelsrörelse, varuomsättning o. d.: livlig. HÖPKEN 2: 75 1747.
(lnrikeshandeln) består i en qvick rörelse af varor och penningar från den ena Landsorten til den andra.
BERGKLINT MSam. 2: 118 (
1784).
[KVICK 3.h]
h) (
†)
om ämne, särsk. mineral: kraftig. Humblen är ett fast Spiritual qwicht ting (dvs. en mycket krafig, starkt doftande krydda). RISINGH LandB 57 (
1671).
Et qvickt och genomträngande Saltpeter. SERENIUS EngÅkerm. 147 (
1727).
Man (får) vid varma baden utomlands .. ett annat qvickt naturligt Svafvel. BROMELL Berg. 15 (
1730). En god och qvick
(dvs. vid uppvärmning starkt elektrisk) Turmalin.
VetAH 1799,
s. 44.
[KVICK 4]
4) snabb, hastig o. i därur utvecklade anv. [KVICK 4.a]
a) om person l. djur: snabb, som rör sig l. kan röra sig med snabbhet; som gör l. uträttar ngt mycket fort, rask, flink; numera nästan bl. (ngt vard.) i vissa jämförelser o. med förtydligande adverbiell bestämning i sådana uttr. som kvick i vändningarna, i fingrarna l. benen, på foten o. d., ävensom i ; äv. om hand l. fot, finger, tunga o. d. Kvick som en vessla. VERELIUS 70 (
1681).
En kwikker hind. LejonkDr. 128 1688. Hvar fot är vig och qvicka äro båda.
ENVALLSSON Slått. 42 (
1787).
Sådan var han, / .. Trög i ord, men qvick i faran. RUNEBERG 5: 70 (
1857).
Rask var han i sina göromål, kvick i fingrarna, snabb i tungan. LAGERLÖF Länk. 4 (
1894).
Man ska vara kvick i vändningarna och försiktig på samma gång. FORSSLUND Djur 169 (
1900). – särsk.
[KVICK 4.a.α]
α) (
†)
om fartyg (personifierat), i uttr. kvick på rodret (roder), som hastigt lyder rodret; äv. bildl. Kättian är .. qwick vppå Rolet, i wänding. STIERNHIELM Herc. 110 (
1648,
1668).
RÖDING SD 70 (
1798).
Hon är qvick på roret. JUNGBERG (
1873;
om fartyg).
[KVICK 4.a.β]
β) i uttr. kvick till (äv. med) ngt l. att göra ngt, fort färdig l. snar till ngt l. att göra ngt. GRUBB 743 (
1665).
(Flickorna) voro .. qvicka till odygd. BREMER Pres. 121 (
1834).
Han är alltid kvick med förebråelser. AUERBACH (
1911).
En ful manöver, som många boxare äro kvicka att begagna sig av. HOLMBERG Boxas 89 (
1921).
[KVICK 4.a.γ]
γ) (
i sht i fackspr.)
i utvidgad anv., om motor: som accelererar snabbt. NERÉN 1930.
[KVICK 4.b]
b) (
ngt vard.)
om handling l. skeende: som sker med snabba rörelser; som försiggår snabbt l. hastigt l. skyndsamt l. med detsamma o. utan tidsutdräkt; som tar endast kort tid; ofta ss. adv. Våre Arméers rörelser äro icke när så qvicke, som the voro för än Artilleriet påfans. RICHARDSON Krigsv. 1: 90 (
1738).
Nympherna qvickt sig rangera. BELLMAN (SVS) 1: 204 (c. 1771,
1790). En sådan långfärd gick
(före järnvägarnas tilikomst) ej så qvickt som nu.
SÄTHERBERG Lefn. 184 (
1896).
Nå, vi ska skynda då, kvicka tag, morbror. LAURÉN Stenvll Sock. 121 (
1917).
Ge dig i väg! Kvickt! HELLSTRÖM Malmros 178 (
1931).
[KVICK 4.c]
c) metall. om malm l. mineral, slagg o. d.: lättflytande. NoraskogArk. 4: 227 (
1719).
Furbo berget .. hade qvick och god Malm. Hü LPHERS Dal. 612 (
1762).
ÅKERMAN Stångj. 19 (
1839).
(Smeden måste) noga tillse det slaggen hölls i kvickt och flytande tillstånd.
NoraskogArk. 5: 81 1904.
[KVICK 4.d]
d) (
numera föga br.)
om våg l. avvägningsinstrument, kompass, barometer o. d.: som ger snabbt utslag vid minsta förändring i vikt resp. läge, lufttryck osv., lättrörlig, ytterst känslig. TRIEWALD Förel. 1: 42 (
1728,
1735). Barometern är qvick och gifver utslag om de minsta förändringar i luften.
Hofcal. 1752,
s. 118.
Riktige och qvicka Våg-balancer. PH 5: 3366 (
1752).
TÖRNGREN Artill. 3: 30 (
1795;
om vattenpass).
En qvick compass. HORNEMAN Markscheid. 3 (
1802).
ÅKERMAN KemTechn. 1: 6 (
1832).
SCHULTHESS (
1885) .
[KVICK 5]
5) (
numera mindre br.)
som har snabb uppfattningsförmåga; som har "godt huvud", begåvad, intelligent; äv. i uttr. kvick till förståndet o. d.; äv. om begåvning, "huvud", "ingenium" o. d. KOF II. 1: 461 (
1659).
The .. af .. Scholæ Piltarne, som .. qvicke, flitige och vählartade äro. Skolordn. 1724,
s. 10. Den qvicka Prinsessan
(sedermera drottning Kristina). SCHÖNBERG Bref 2: 123 (
1778).
Sonens qvicka natursgåfvor röjde sig snart. LENBERG 1831 hos
LEOPOLD 4: II. Pappa
(satt) för sig sjelf i faderglada tankar öfver dotterns qvicka hufvud "redan vid tio år".
ALMQVIST TreFr. 1: 16 (
1842).
Han var .. i besittning av ett kvickt och rörligt ingenium. HELLSTRÖM Storm 18 (
1935). jfr: Grefvinnan .. har ett qvickt gladt och rätt vackert ansigte.
BREMER Brev 1: 20 (
1821).
[KVICK 6]
6) om person: som utmärker sig för fyndiga o. originella (o. därigm roande), ofta av tillfället föranledda infall o. yttranden, handlingar l. påhitt; som säger lustigheter av egen uppfinning; spirituell; äv. om infall, yttrande o. d. av antydd art; icke sällan ironiskt; ofta i förb. göra sig kvick, vanl.: säga en spydighet l. spydigheter. ÄSvBiogr. 1–6:
147 (c. (
1722).
Qvicke och lustige Poëter. BROWALLIUS Holbg Föret.
5 1744.
(Den misslyckade skämtarens) skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru qvickt!
KJELLGREN 3: 291 1790.
(Hans Järtas) konversation var lika kvick som hans omdömen träffande.
DE GEER Minn. 2: 153 (
1892).
Jag tror du försöker göra dig kvick. SÖDERBERG Hist. 84 (
1898).
Aron Jonason i Göteborg ansågs (på 1890-talet) för landets kvickaste karl. Och hans kvickhet var vits. SvD(A) 1935,
nr 354, s. 8. jfr
BLÄND-,
BOND-,
DUM-,
GRIN-,
GRUND-,
SMÅ-KVICK.
Ssgr:
A
:
– (1)
KVICK-BOSKAP. (
†)
Hester, oxer och .. annen qvickboskap. G1R 25: 245 1555.
–
(1, 3 d) KVICK-BÄVER,
r. l. m. (
†)
nästan flytande fett l. olja (bäverfett) från bäverns oljesäckar. VetAH 1756,
s. 220.
EKMAN NorrlJakt 220 (
1910).
–
KVICK-DRAG.
( kvick- 1683 osv. kvicke- 1727 [ombildning av KVED-DRAG med anslutning till KVICK 4 b, föranledd av den påskyndade andningen]
i sht
veter. företrädesvis hos hästen förekommande, kroniskt förlöpande andnöd med häftiga, dubbla flankslag, förorsakad av sjukliga förändringar (emfysem) i lungorna (ngn gg i hjärtat); äv., i sht i förb. pipande kvickdrag, om andnöd som föranledes därav att vissa av struphuvudbroskens muskler förlamas, varigm ljudspringan vid strängt arbete o. häftiga rörelser hindras att utvidgas tillräckligt o. ett pipande ljud uppkommer. GenMRulla 21/11 1683.
Pipande kvickdrag. Årsb VeterInst. 1886,
s. 11.
BOHM Husdj. 70, 73 (
1902).
Ssgr (i sht veter.):
–
kvickdrags-fåra,
r. l. f. fåra l. ränna som uppstår längs de falska revbenen vid bröst- o. bukväggarnas starka rörelser under andningen hos djur som lider av kvickdrag. LUNDBERG HusdjSj. 559 (
1868).
– (
6)
KVICK-DUM. (
föga br.)
dumkvick. THORILD Gransk. 1784,
1: 34. Det kvickdumma och falska
(ordet) "Landsmålare".
WULFF SvAkOrdl. 14 1901.
–
(4 b) KVICK-FLUTEN,
p. adj. metall. == -FLYTANDE. BERGROTH (
1887).
Stålet blef .. kvickflutet och tätt. 2UB 5: 367 (
1902).
Avledn.:
–
kvickflutenhet ,
r. l. f. metall. JernkA 1852,
s. 187.
–
(4 b) KVICK-FLYTANDE,
p. adj. Ett, under vintermånaderne, mindre qvickflytande vatten. ÅKERMAN Stångj. 8 1839. särsk.
metall. En qvickflytande slagg. RINMAN
1: 916 (
1788).
2NF 9: 1234 1908.
–
(4 b) KVICK-FLYTLIGHET. (
mindre br.)
metall. kvickflutenhet. JernkA 1849,
s. 310.
Därs. 1903,
s. 551.
–
(4 a) KVICK-FOTAD,
p. adj. Qvickfotade pojkar. LUNDGREN MålAnt. 1: 206w (1870).
–
KVICK-FÅGEL.
[förvanskning av KVID-FÅGEL med anslutning till KVICK 4 a]
(
†)
ormvråk. MÖLLER
1790.
AHLMAN (
1872;
med hänv. till ormvråk).
– (
1)
KVICK-FÄ.
[ fsv. qvikfæ, motsv. isl. kvikfé; jfr ä. eng. quick goods, stock]
(
†)
boskap. på samma godz war ingen boskap eller hestar eller nogorhanda qwickfää. BtFinlH 3: 332 1556.
LAGRERBRING 1Hist. 3: 197 1776.
–
KVICK-GJORD,
r. l. f. [ordet synes vara en, måhända tillfällig, förvanskning av ett icke uppvisat kvedgjord (till
KVED, sbst.¹)]
(
†)
bukgjord. Oxen drog som en häst, och med lika zele, utan qvekgiord. LINNÉ Skr. 5: 204 (
1732).
– (
5)
KVICK-HUVAD,
p. adj. TOPELIUS Fält. 5: 67 (
1867).
Den kringresande, sluge och kvickhuvade handelsmannen. TurÅ 1919,
s. 56.
– (
6)
KVICK-HUVUD.
person som gör sig bemärkt gm kvicka infall o. yttranden. HAMMARSKÖLD SvVitt. 2: 3 (
1819).
Tegnér var .. ett av sin tids största kvickhuvud. WRANGEL Dikten 166 (
1912).
–
KVICK-HÄNDT,
p. adj. Du, min flicka, som qvickhändt är, / Lär den där token, / Sätta på kroken. ENVALLSSON SvenMaja 14 (
1789).
SvD 12/11
1922, Söndagsbil.
s. 6.
– (
5)
KVICK-HÖVD,
p. adj. ¹ (†) intelligent, begåvad. De qvickhöfde folk, som myrtiockt kräll' i China. SCOLUMBUS Vitt. 102 (c. 1670.
– (jfr
2)
KVICK-HÖVD,
p. adj. ² (†) om häst: som har känslig hov. BROMAN Glys. 3: 166 (c. 1730.
–
KVICK-KVARN.
[efter t. quickmühle, till quick, kvicksilver]
tekn. kvarnliknande inrättning för blandning av uppslammad guld- o. silvermalm med kvicksilver, amalgameringskvarn. WALLERIUS ChemPhys. 1: 33 (
1759).
FISCHERSTRÖM 1: 93 1779.
MEURMAN 1847.
– (jfr
1)
KVICK-LERA.
jordart bestående av en fin, sandblandad lera som i vattendränkt tillstånd bildar en degartad, nästan flytande massa, flytlera, jäslera. Alm(Sthm) 1767 s. 36.
GbgMP 1920.
nr 154, s. 10.
–
(4 c) KVICK-MALM. (
†)
kvicksten. LINNÉ Ungd. 2: 228 (
1734). WOJ
1891.
– (jfr
1)
KVICK-MO.
kvicksand. BonnierKL 6: 361 1925.
– (jfr
3 d)
KVICK-MÅTT. (
†)
mått för flytande varor. VarRer V 44 1538. SCHRODERUS Comenius 763 1639. MEURMAN
1847.
– (
2,
3)
KVICK-ROT.
( kvick- 1690 osv. kveke- 1773 [KVICK-ROT.ssg 1]
1) gräsarten Triticum (Agropyrum) repens Lin. med långa, ledade, krypande rotstockar, kvicka; äv. om växtens rotstockar l. drog av dessa; i pl. förr icke sällan, numera knappast längre om rotstockarna. RÅLAMB 13: 7 1690. Qvick-roten är svinens bästa föda.
LINNÉ Sk. 51 (
1751).
Bröd af Qvickrötter, har äfven blifvit hos oss försökt. FISCHERSTRÖM 3: 363 1787.
SPF 1859,
s. 489 (om drog).
BOLIN Åkerogräs. 80 (
1926).
[KVICK-ROT.ssg 2]
2) (
†)
växten Polygonuin aviculare Lin., trampgräs. ALSTRÖMER Får. 40 (
1727).
– (jfr
1)
KVICK-SAND.
jordart bestående av en fin, lerblandad sand som i vattendränkt tillstånd bildar en degartad, nästan flytande massa, flytsand; förr äv. all männare med inbegrepp av grövre sand (skursand) o. flygsand. HIÄRNE 2Anl. 45 (
1702).
GADD Landtsk. 1: 122 (
1773;
om flygsand).
Sand, kallas efter grofleken och formen: Grus, Grof Sand (Skursand), Fin Sand (Mo-sand), Qvick- eller Källsand af finaste slaget, samt Flyg-Sand, då den är torr, fin som stoft eller bladig och kan drifvas af vinden. SPF 1840, s. 27. Det fanns farlig kvicksand på ett ställe, kallat Stuart Creek.
BENGTSSON Austr. 27 (
1928).
– (
1)
KVICK-SKATT. (
förr)
skatt som utgjordes i levande kreatur. KUYLENSTIERNA Rekogn. 172 (cit. fr. (
1540).
G1R 17: 185 1545.
ALMQUIST CivLokalförv. 1: 329 (
1917).
–
(4 c) KVICK-SLAGG. (
†)
lättflytande slagg. BlBergshV 18: 63 (
1687).
Råartade färskjärn och sulor med starka kol, behöfva den mästa qvick- och färskslagg. ROSBORG StångjSmid. 35 (
1809).
JernkA 1825, 1:
124. SvTyHlex. (
1851,
1872).
–
(4 C) KVICK-STEN.
( kvick- 1659 osv. kvicke- 1621 metall. magnetisk järnmalm med lättsmält gångart (silikatmineral). NoraskogArk. 5: 122 (1621). Efter järnmalmernas förhållande i masugnen har man i Sverige ofta indelat dem i "torrstenar", "kvickstenar" .. och "blandstenar". 3NF 13: 1007 1930.
–
(4 a) KVICK-STJÄRT.
[efter (m)nt. kwickstert; jfr mnl. quikstert, holl. kwikstaart, ävensom d. rumpevrikker, eng. wagtail, fr. hoche-queue, it. squassa-coda, gr. σεισοπυγίς; benämningarna äro föranledda av sädesärlans karakteristiska, hastiga o. ständiga vippande upp o. ned med stjärten]
fågelarten Motacilla alba Lin., sädesärla, vippstjärt; äv. (o. numera kanske oftare) om Phoenicurus (Luscinia) phoenicurus Lin., rödstjärt, vippstjärt; förr stundom äv. om andra arter som tidigare räknats till ngt av nämnda släkten. (Lat.) Motacilla (sv.) qwickstiert, sädesärla. VarRerV 54 (
1538).
Till Ärlorna, som af den ständiga rörelsen med stjerten äfven kallas Qvickstjertar, höra Näktergalen .. m. fl. REGNÉR Begr. 2: 34 (
1813).
LEIJONFLYCHT (
1827;
om rödstjärt).
Rödstjert-Sångaren (Sylvia Phænicurus, Lath.) . . Sv. Rödstjert, Vippstjert, Qvickstjert. NILSSON Fauna II. 1: 299 (
1835).
2NF 24: 138 1916.
–
(4 a) KVICK-STÄLLD,
p. adj. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
rask, färm. Till själsegenskaper äro Virdarne ett högst intelligent, lifligt, qvickstäldt, villigt, artigt, stolt och krigiskt slägte. HYLTÉNCAVALLIUS Vär. 1: 64 (
1863).
ENGSTRÖM 5Bok 142 (
1910).
– (
1)
KVICK-TIONDE,
sbst. ( kvick- 1527 osv. kvicke- 1558 [ fsv. qviktiund(e)]
(
förr)
till avlöning åt prästerskapet (på landet) anslaget tionde som utgick med tiondedelen av ladugårdens avkastning. G1R 4: 309 (
1527).
Prästerne som boo uppå Landzbygden skole bekomma aff sine åhörare, det ware sig Bönder eller hwad Nähring de hafwa som Hemman bruka och besittia .., Qwicktijonden aff alt Afwel, som är Fööl Kalff, Lamb, Killing, Grijs, Gåås. Påbud 8/2 1681,
s. 3.
All tionde, vare sig tertial- smör- fisk- eller qvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år. SFS 1862,
nr 43, s. 6.
SvKyrkH 5: 87 1935.
–
(2 3) KVICK-TÅG,
r. l. f. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
kvickrot. SCHULTZE Ordb. 2471 (c.
1755.
LB 2: 151 1900.
– (
2,
3)
KVICK-TÅGA,
r. l. f. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
kvickrot. HOF DialVg. 230 (
1772).
SDS 1917,
nr 143, s. 7.
–
(4 a, 5) KVICK-TÄNKT,
p. adj. som är snabb i uppfattning (o. snarrådig). SEHLSTEDT 1: 105 (8950,
1861. lrländaren .. är kvicktänkt och gladlynt.
NORDENSTRENG EurMänRas. 157 (
1917).
Avledn.: kvicktänkthet, r. l. f.
–
KVICK-VATTEN.
[efter t. quickwasser, till quick, kvicksilver]
tekn. , i sht
guldsm. (vid förgyllning l. försilvring av koppar l. kopparlegeringar använd) lösning av salpetersyrad kvicksilveroxid. RINMAN JärnH 494 (
1782).
UB 4: 257 (
1873).
KLINT (
1906) .
– (
2,
3)
KVICK-ÄLM. (
†)
gräsarten Triticum (Agropyrum) caninum Lin. (Elymus caninus Lin.), lundvete. LILJEBLAD Fl. 58 (
1792).
LINDERHOLM 1:
507 1802.
–
KVICK-ÄRTER. pl.
[möjl. ett slags folketymologisk ombildning av VICKÄRTER]
(
†)
växten Vicia sativa Lin., fodervicka. ROTHOF 644 1762.
THEDENIUS Skolbot. nr 174 1854.
–
(3 b) KVICK-ÖGD,
p. adj. som har kvicka, spelande ögon; äv. (med anslutning till KVICK 4 a, [KVICK-ÖGD.ssg 5]
5) : som snabbt (o. säkert) iakttager saker o. förhållanden; äv. om iakttagelse(förmåga) o. d. Han .. war qwickögder. PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 332 (
1697;
isl.: lauseygdur).
En liten qvickögd yrhätta. TOPELIUS Fält. 5. 6 (
1867).
Skarp och kvickögd iakttagelseförmåga. BÖÖK Stridsm. 80 (
1910).
En kvickögd och artistisk reseskildrare. SvD(A) 1929 nr 336, s. 7.
Avledn.: