KVINT kvin⁴t, sbst.¹, r. l. m.; best. -en; pl. -er ³². (förr äv. q-) [jfr d.
kvint, t.
quint(e), fr.
quinte; av lat.
quinta, fem. av
quintus, den femte. – Jfr
KVINTETT,
KVINTIN m. fl.]
[KVINT.sbst1 1]
1) mus. det femte tonsteget från en viss ton (denna medräknad) i diatonisk följd uppåt l. nedåt; intervall omfattande fem diatoniska steg. Ren, förminskad, överstigande kvint. RÅLAMB 1: 128 (
1690).
Hvarcken uti General-Basen, eller eljest i Musiquen måste två Quinter eller Octaver följa uppå hvarandra. LONDÉE Kellner 1O 1739. H är .. en qvint från e (eller qvinten till e).
MÖLLER LbMus. 20 (
1880).
Fiolen stämmes i rena kvinter. HEDLUND Fiolsp. 15 (
1899).
[KVINT.sbst1 2]
2) mus. på vissa stränginstrument (fiol, luta, mandolin o. d.): den första l. högsta strängen (eg. den femte, ss. på lutan), e-sträng, kvintsträng. Visb. 3: 218 (
1651).
Köpt een ny qvint, til fiolen). VGR 1762, Verif.
s. 340.
Mari har ingen qvint på Guitarren. VDAkt. Brev 26/7 1834.
PT 1896,
nr 265 A,
s. 3. jfr
FIOL-KVINT.
[KVINT.sbst1 3]
3) mus. i orgel: flöjtregister hörande till fyllnadsstämmorna o. angivande den anslagna tangentens kvintintervall, kvintflöjt. LINDFORS 1824.
HENNERBERG (o. NORLIND) 1: 119 1912.
[KVINT.sbst1 4]
4) [utvecklat ur 2]
(
†)
gäll röst, diskant. (Göken) Achtar hwarken Quint eller Bas. WijsaFoglArt 10 1623; möjl. till 2. Tankarna lossas: man hör nu vid glas / Kejserins qvinter och så Ehrhardts bas. BELLMAN SkrNS 1: 60 (
1768).
(Den breda gumman) med sin bas dess
(dvs. den lilla gummans) qvint sökt tränga ut.
FRANZÉN Skald. 3: 25 (
1824,
1829).
[KVINT.sbst1 5]
5) [eg. om femte läget l. paraden; jfr KVART sbst. I 2]
fäkt. vapenläge l. parad varvid hand o. vapen äro förda något nedåt o. inåt, så att skydd beredes åt "inre låga linjen". BJÖRKEGREN 2252 (
1786).
SvUppslB 1933.
[KVINT.sbst1 6]
6) spelt. i pikéspel: svit av fem kort i följd i samma färg. Mont-Louis FrSpr. 158 (
1739).
MÖLLER (
1790).
HAGDAHL DBäst. 200 (
1885).
[KVINT.sbst1 7]
7) (i sht skämts.) den femte supen i ordningen. ENGSTRÖM 5Bok 32 (
1910).
WINGÅRDH Så 493 (
1937).
Ssgr (1)
– (
1)
KVINT-CIRKEL.
mus. schematisk framställning (i en cirkel) av det tempererade systemets samtliga tolv tonarter med en kvints intervall mellan deras begynnelsetoner. LONDÉE Kellner 73 (
1739).
– (
1)
KVINT-FAGOTT. (
i sht förr)
mus. fagott som är en kvint högre än den vanliga fagotten.
NF 4: 947 1881.
HENNERBERG (o. NORLIND) 1: 119 1912.
– (
1)
KVINT-FÖLJD.
[jfr t. qvintenfolge]
mus. följd av två l. flera kvintintervaller efter varandra. .
SDS 1911,
nr 353, s. 8.
– (
5)
KVINT-GARD.
fäkt. med vapnet i kvintläge. (
1888).
– (
1)
KVINT-INTERVALL.
mus. (
1835).
Qvintintervallet (omfattar) tre mellanliggande toner. FRÖBERG Harm. 1: 39 (
1878).
[KVINT-LÄGE.ssg 1]
1) mus. till 1. Ligger (i en treklang) qvinten öfverst, (uppstår) qvintläget. BAUCK 1Musikl. 1: 105 (
1864).
[KVINT-LÄGE.ssg 2]
2) fäkt. till 5, om vapenläge. BALCK Idr. 3: 416 (
1888).
– (
5)
KVINT-PARAD ~⁰² fäkt. Qvintparaden användes mot stötar i den inre låga linien. BALCK Idr. 3: 426 1888.
– (
1)
KVINT-PARALLELL,
r. mus. det förhållande som uppstår, då två stämmor fortskrida i medrörelse på en ren kvints avstånd från varandra; jfr -FÖLJD. BAUCK 1Musikl. 1: 119 (
1864).
– (
3)
KVINT-PIPA,
r. l. f. mus. i orgel. DRAKE Töpfer 283 (
1850).
– (
1)
KVINT-REN,
adj. mus. om fiolsträng. För att man skall kunna spela absolut rent (på fiol), måste strängarna äfven vara kvintrena, d. v. s. de båda med ett och samma finger på två bredvid hvarandra liggande strängar gripna tonerna måstehårfint stämma med hvarandra. HEDLUND Fiolsp. 10 1899.
– (
1)
KVINT-SEXT-ACKORD.
mus. i äldre harmonilära: omvändningsform av ett septimackord, varvid grundackordets ters ligger i basen. MANKELL Lb. 131 (
1835).
– (
5)
KVINT-STÖT fäkt. stöt (rån kvintläge. DALIN FrSvLex. 2: 358 (
1843).
Avledn. –
KVINTA v. (
i vissa trakter)
till 2; eg.: spela l. knäppa på kvinten; kvintilera, leka l. knäppa på strängarna (av fiol o. d.). Han satt ock kvintade på fiolen. Landsm. 1: 262 1879.