KÅDA kå³da² r. l. f.; best. -an; pl. (i bet ..: olika slag av kåda) -or. ( ko- (co-) c. 1600 – c. 1740. kå- 1578 osv.) [ fsv.
qvaþa, kadha, kode; jfr sv. dial.
kvada, kvåda, koa, (ä.) d.
kvade, nor.
kva(d)e,
kö(d)a, isl.
kváða. – Jfr
BITUMEN,
KITT]
[KÅDA 0]
benämning på vissa ur växtdelar (i sht stammar o. grenar av barrträd) utsipprande (klibbiga) safter (som vid intorkning förtätas till en gummi. l. hartsartad massa); förr äv. i allmännare anv., om (hård) harts (ss. kolofonium) l. ämnen (av mineraliskt urspr.) som till det yttre i ngt avseende påminna härom. BOLAVI A 4 b
1578. QUENSEL
Alm(Sthm) 1729,
s. 33 (om lava).
TROZELIUS Rosensten 113 (
1752; fr.
körsbärsträd). VetAH 1754 s. 95 (fr. barrträd). Ge stråken mera kåda.
BELLMAN (SVS) 1: 4 (
c. 1770,
1790).
ArkKem. IV. 28: 6 1912. jfr
ALOE-,
AMMONIAK-,
ANIME-,
BJÖRK-,
BÄRG-,
CEDER-,
DAMMAR-,
EFEU-,
EK-,
EN-,
FIOL-,
FURU-,
GRAN-.
KORSBÄRS-,
RÖKELSE-,
TALL-,
TUGG-KÅDA. – särsk.
i vissa uttr. [KÅDA .a]
a) (†) elastisk l. spänstig kåda, kautschuk, gummi elasticum. MÖLLER (
1790).
GADOLIN InlChem. 116 (
1798: Spänstig).
HEINRICH 1828.
[KÅDA .b]
b) (
†)
arabisk kåda, arabiskt gummi, gummi arabicum. FLORMAN Pharm. 6 (
1809).
[KÅDA .c]
c) (
†)
spansk kåda, med oviss bet. Alun .. Spansk kåde .. Swaffwell. TullbSthm 15/5 1581.
Ssgr (i sht i fackspr.):
A
–
KÅD-ARTIG. (
†)
[KÅD-ARTIG.ssg 1]
1) kådliknande. WÅHLIN Bastholm 155 (
1791).
[KÅD-ARTIG.ssg 2]
2) som har med harts att göra; i uttr. kådartig elektricitet, negativ elektricitet, "hartselektricitet". KLINGENSTIERNA PVetA 1755,
s. 6.
VetAH 1765, s.
128.
–
KÅD-BLOMSTER.
[namnet syftar sannol. på växtens mjölksaft]
(
†)
bot. örten Taraxacum officinale Lin., maskros. FRANCKENIUS Spec. B 4 a
1638.
TILLANDZ B
5 a
1683.
–
KÅD-FACKLA.
( kåd- 1673–1891. kåda- 1674. kåde- 1645–-c. 1705 (i sht förr)
beckfackla. OxBr. 11: 826 1645.
–
KÅD-FATTIG.
om ved o. d. 2NF 30: 195 1919.
–
KÅD-FLÄCK.
på trädstam o. d.: fläck av utsöndrad kåda. Skogvakt. 1890,
s. 26.
–
KÅD-FLÖDE.
utflytning av kåda (ur trädstam o. d.); äv. konkret. CNATTINGIUS 77 (
1894).
3NF 11: 533 (
1929;
konkret).
–
KÅD-FRI.
om virke o. d.: som är utan kåda. SmSkrLandth. 29: 39 1886.
–
KÅD-FULL,
adj. ( kåd- 1742 osv. kåda- 1640–1652. kåde- 1745 --c. 1755 om träd, virke o. d. Linc. 1640.
–
KÅD-FÖRANDE,
p. adj. om träd o. d.: som innehåller kåda. SkogsvT 1903 s. 114.
–
KÅD-LUPEN,
p. adj. om träd(stam) o. d.: överdragen med utrunnen kåda. WALLNER ArtCarb. 6 (
1741).
–
KÅD-LÅPA, äv.
-LÖPA,
r. l. f. ( -lopa 1909. -låpa 1844 osv. -löpa 1899–1911) benämning på med kåda fyllda gångar som under vissa omständigheter uppkomma mellan tvenne årsringar hos barrträd, "barklåpa". LfF 1844,
s. 232.
–
KÅD-PLOCKNING.
( kåd- 1916 osv. kåde- 1758 kådtäkt. SALANDER Gårdsf 377 (1758).
–
KÅD-PLÅSTER. (
numera knappast br.)
farm. plåster beredt av kåda (harts), vaxplåster, hartsplåster. LINDGREN Läkem. (
1891,
1902).
–
KÅD-RIK.
om träd, virke o. d. ROTNSTEIN Byggn. 18 (
1856).
–
KÅD-SKÅLING.
[svampen växer på kåda av tall o. gran]
bot. svampen Tromera resina (Fr.) Körb. KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 143 (
1907).
–
KÅD-SKÖRD.
jfr -TÄKT. ProtSvPappersbrF 26/3 1906,
s. 18.
–
KÅD-SPRIT. (
numera knappast br.)
tekn. hartssprit. LINDGREN Läkem. (
1891,
1902).
–
KÅD-TRÄD, äv.
-TRÅ.
( kåd- 1818. kåde- 1734–1757) (
†)
kådförande (barr)träd, särsk. tall; jfr HARTS-TRÄD. SERENIUS Ss 2 b
1734.
ADLERBETH Ov. 62 1818.
B
(i sht i icke fackligt spr.):
–
KÅDA-EXPORTÖR Upsala 1916,
nr 295, s. 7.
–
KÅDA-SÄCK.
för förvaring av kåda (vid kådtäkt). OLSON JanP 78 (
1918).
C
(
†):
–
KÅDE-FÖNSTER.
hartsdränkt linne varmed fönsteröppning täcktes (i st. för med glas)? Till Kådefönster vti borgstuffuan på Reffznäs Lakan – 1 st. CripshR 1549.
–
KÅDE-OLJA,
r. l. f. hartsolja. HIÄRNE Förb. 19 (
1706).
–
KÅDE-VÄPPLING.
[växten är rik på bituminösa ämnen; jfr BECKVÄPPLING]
(
†)
bot. den i medelhavsområdet inhemska växten Psoralea bituminosa Lin., asfaltklöver. FRANCKENIUS Spec. E 4 b
1638. RUDBECK
HortBot. 112 1685.
–
KÅDE-ÖRT.
[ifrågavarande växter innehålla balsamisk saft]
(
†)
bot. växt av släktet Hypericum Lin. Linc. (
1640;
under androsæmmon).
Avledn. –
KÅDA ,
v. bestryka l. överdraga (ytan av ngt) med kåda, förr äv. med gummi (se d. o. [KÅDA.avl 2.l]
l) l. dyl.; nästan bl. i förb. kåda ned sig. WOLLIMHAUS Ind. (
1652).
WESTE (
1807) . DALIN
1852. särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: kådig.
SERENIUS (
1734;
under rosined).
EKBLAD 153 1764. särsk. förb.: kåda ned sig¹⁰
⁴ ⁰ l. ner sig⁴ ⁰. (vard.) smeta ned sig med kåda.
WESTE FörslSAOB 1823.
–
KÅDAKTIG ,
adj. [KÅDAKTIG.avl 1]
1) (
†)
om träd o. d.: som innehåller kåda; kådrik. LINDESTOLPE Frans. 68 (
1713).
SlöjdBl. 1887,
nr 12, s. 3.
[KÅDAKTIG.avl 2]
2) kådartad; kådliknande, som påminner om kåda. ROTHOF 649 (
1762).
HÖGDAHL Jaktb. 250 (
1913).
[KÅDAKTIG.avl 3]
3) (
†)
–
KÅDAKTIG 2; i uttr. kådaktig elektricitet, negativ elektricitet, "hartselektricitet". VetAH 1747,
s. 164.
Därs. 1762 s. 209.
Avledn.:
–
kådaktighet ,
r. l. f. [KÅDAKTIG.avl 1]
1) (
†)
till kådaktig 1: kådrikhet. PLATEN Glascock 1: 192 (
1836).
[KÅDAKTIG.avl 2]
2) till kådaktig 2: kådliknande beskaffenhet. WESTE 1507.
–
KÅDUG ,
adj. ( -ig 1587 osv. -ott c. 1635 – 1639. -ug 1689) 1) om träd, virke o. d.: som innehåller kåda; kådrik. HELSINGIUS T 6 a
1587. Af de kådiga
(furu-)rötterna .. brännes tjära.
BERLIN Lrb. 57 (
1852).
HÖGDAHL Fleuron Jäg Gård. 149 (
1919).
[KÅDUG.avl 2]
2) om person, sak o. d.: besmord med kåda, smetig av kåda. WESTE FörslSAOB 1823.
TurÅ 1899,
s. 258. Kådig om fingrarna.
ÖSTERGREN 1931.
[KÅDUG.avl 3]
3) (
föga br.)
som liknar l. påminner om kåda; kådartad; kådaktig. Linc. (
1640;
under resinaceus); möjl. till
2. Granskogen utdunstade kådiga ångor. STRINDBERG Utop. 181 (
1885). KRÆMER
Fromentin Dom. 320 (
1913).
Avledn.:
–
kådighet ,
r. l. f. till kådig 1, 2. WESTE 1807.
Slöjdaren 1882,
nr 6, s. 1.