KÄL ɟä⁴l, sbst.³, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar. ( ke(h)l 1675 (: Holl Kehler, pl.) – 1906 (: hålkel). kjel 1859 (: kjellist). kiäl 1752 (: hålkiäl). käl 1805 osv.) [ av t.
kehle, strupe, "käl", av germ.
kelän.,; besläktat med
KÖL o. stammen i KÄLKE. – Jfr
KEL, sbst.¹,
ROTGEL]
[KÄL.sbst3 0]
(
i fackspr.)
hålkäl; äv. allmännare, om urtagning, urholkning, ränna o. d. (i trä, sten l. metall). STURTZENBECHER 1805. Han har .. huggit en djup käl i stenen.
LOJOHANSSON Hist. 19 (
1928).
Ssgr (i fackspr.; jfr
ssgr under
KÄLA, v.²):
CNATTINGIUS 65 (
1875,
1894).
–
KÄL-LIST.
[jfr t. kehileiste]
[KÄL-LIST.ssg 0]
proälerad trälist med en l. flera halvrunda insänkningar. BRUNIUS Metr. 64 (
1836).
SvSkod. 772 1928.