)).
.
).
Heliga källor af hvilka man tog vatten för medicinskt bruk.
).
, Fackupps.
. jfr
m. fl. – särsk.
. I källan smakar vattnet bäst.
).
).
).
).
.
).
).
).
).
).
).
).
.
). jfr
.
l. bildl. anv.
).
).
).
).
. jfr
m. fl.
).
).
).
).
). jfr
m. fl.
).
).
).
). – jfr
.
Ssgr(i allm. till
1. – Här anförda namn på djur o. växter avse i regel att djuret l. växten förekommer i l. vid källa l. källdrag l. på likartade fuktiga platser)
A
(1
[KÄLLA 2.d]
d) –
KÄLL-ARM,
r. l. m. (
i fackspr.)
om flodarm som har sin upprinnelse inom huvudflodens källområde. Dal- älvens båda källarmar, Österdalälven och Väster- dalälven. PALMBLAD LbGeogr. 49 (
1835).
–
KÄLL-BLOMSTER bot. om olika växtarter som förekomma på fuktig mark l. vid källor. LIND (
1749;
under froschpfeffer;
sannol. om Ranunculus sceleratus Lin.).
PONTÉN Fl. 54 (
1847;
om Anemone nemorosa Lin.).
–
KÄLL-BLÅSA,
r. l. f. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
zool. snäckan Physa (Bulla) fontinalls Lin., vattenblåsa, som förekommer på i källsprång förekommande växter. FISCHERSTRÖM 2: 211 1780.
DENS. Mäl. 240 1785.
–
KÄLL-BRO.
( källe-) [sv. dial. källbro]
(i vissa trakter brunnskar. PoetK 1816, 1:
20. SANDER Ar. 36 (
1877).
–
KÄLL-BRÄSMA.
(1 vissa trakter) bot. örten Cardamine amara Lin., bäckkrasse. Liljeblad Fl. 359 1816.
–
KÄLL-BÄCK. (
i sht i fackspr.)
[KÄLL-BÄCK.ssg 1]
1) till 1: bäck som har sitt ursprung i en källa. HUMBLA Lander. 446 (
1746).
[KÄLL-BÄCK.ssg 2]
2) till 1 d; jfr -FLOD. STYFFE Un. 285 (
1880).
–
KÄLL-DRAG.
(sankt) ställe där källvatten rinner fram, källåder, källbäck (i bet. 1), källa. EKBLAD 424 1764.
(Sipporna) växa.. i lundar vid källdrag och rännilar.
MoB 2: 137 1797.
Syrsand .. kallas sandjord, som genomsättes af källdrag. JUHLIN-DANNFELT 391 1886. TurÅ 1931,
s. 204.
–
(1 d) KÄLL-FLOD.
vattendrag (flod, å) som (vanl. jämte ytterligare ett l. flera dylika) utgör upphovet till en flod; stundom äv. allmännare, om biflod. Nilen uppkommer genom föreningen af tvenne källfloder. PALMBLAD LbGeogr. 63 (
1835).
TT 1898, Byggn.
s. 63 (om biflod).
–
KÄLL-FLY,
n., äv. r. l. m. [sv. dial. källfly]
(
i vissa trakter)
kärr l. sumpmark som på grund av däri förekommande källådror icke tillfryser; jfr FLYsbst.¹ JUSLENIUS 184 1745. LfF. 1840, s.
324. –
KÄLL-FLÖDE.
[KÄLL-FLÖDE.ssg 1]
1) till 1: litet vattendrag (källåder, bäck l. dyl.)som rinner till l. från en källa. HEDIN Beskickn. 326 (
1891).
[KÄLL-FLÖDE.ssg 2]
2) till 1 d; jfr -FLOD. VLS 38 1884.
[KÄLL-FLÖDE.ssg 3]
3) (
i vitter stil)
bildl. till 1 l. 2, om ngt (i sht skrift l. dyl.) som utgör en (ständigt flödande) källa till kunskap l. dyl., l. om. ngt som är källan till ngns skaldeådra, inspirationskälla. Talrika efterlemnade skrifter utgöra det källflöde, som .. bäst skall för efterkommande afspegla .. E. W. Svedelius') personlighet. 3SAH 4: 16 (
1889).
Det finnes hos Wallin ett lönligt källflöde, som rinner upp i ensamheten. SvLittH 2: 187 1919.
–
(2 c) KÄLL-FORSKNING.
forskning i (t. ex. en vetenskapsgrens) källor. 2SAH 45: 73 (
1869).
Att källforskningen (rörande Mohammed) i det närmaste är undangjord. LINDBERG Moham. 3 (
1897).
–
KÄLL-FRISK.
om vatten: frisk som vattnet i en källa; äv. bildl. CVASTRANDBERG 1: 241 (
c. (
1870).
Linnés omedelbara och källfriska språk. LEVERTIN Linné 74 (
1906).
–
KÄLL-FRÖ.
m. l. f. l. r. l. n. ( käll- 1739 osv. källe- 1736 (i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
zool. benämning på vissa grodarter (särsk. vanliga grodan, Rana temporaria Lin.) l. deras ungar. BROOCMAN Hush. 3: 15 (
1736).
FISCHERSTRÖM Mäl. 179 (
1785;
om Rana esculenta Lin.).
NILSSON Fauna 3: 78 (
1842;
om Rana temporaria Lin.).
LfF 1864,
s. 79 (om grodunge).
–
(2 c) KÄLL-FÖRTECKNING.
över källor (skrifter o. d.) som anlitats för viss (i sht vetenskaplig) framställning; litteraturförteckning. SAOB 1: I 1899.
–
KÄLL-GRODA. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
zool. jfr -FRÖ. RBERGIUS PVetA 1780, 2:
169 (om Rana esculenta Lin.).
–
KÄLL-GRÄS bot. gräset Glyceria aquatica Presl.; ngn gg äv. om andra gräs l. örter som förekomma på fuktiga platser. WAHLBERG Foderv. 87 (
1835).
LB 2: 163 (
1900;
om Pedicularis palustris Lin.).
–
KÄLL-GUDOMLIGHET ~⁰²⁰⁰ l. ~⁰¹⁰². rel.-hist. l. vissa religioner: gudomlighet som tänkes (bo i o.) härska över en källa. NF 11: 374 1887.
–
KÄLL-GULDPUDRA ~⁰²⁰. bot. örten Chrysosplenium alternifolium Lin., guldpudra. LILJA SkånFl. 257 (
1870).
–
(2 c) KÄLL-HÄNVISNING ~⁰²⁰. hänvisning till (skrift som anlitats ss.) källa. AHNLUND Oljob. 237 (
1924;
pl.; rubrik).
–
KÄLL-JUNGFRU.
rel.-hist. i vissa religioner: övernaturligt, kvinnligt väsen som tänkes bo i l. vid en källa. AFZELIUS Sag. 2: 151 (
1840).
–
KÄLL-KALL,
adj. kall som vattnet i en källa. ALMQVIST Törnr. 1: 115 (
1839;
i bild).
–
KÄLL-KAR.
omramning av trä (l. stenhällar) omkring en källa; brunnskar. BJÖRKEGREN 1718 1786.
–
KÄLL-KLAR. (
i sht i vitter stil)
klar som (vattnet i) en källa; ofta bildl. FRANZEN Skald. 3: 221 (
1824,
1829;
om Vätterns vatten).
Anatole France eger.. en källklar .. stil. PT 1897,
nr 246, s. 3.
–
KÄLL-KRASSE.
bot. [KÄLL-KRASSE.ssg 1]
1) örten Nasturtium aquaticum (Lin.) Wg. LINNÉ Skr. 5: 208 (
1752).
[KÄLL-KRASSE.ssg 2]
2) (
föga br.)
örten Cardamine amara Lin., bäckkrasse. LILJA SkånFl. 484 (
1870).
–
(2 c) KÄLL-KRITIK.
kritisk granskning av (för en vetenskaplig undersökning l. dyl.) till buds stående källor. RYDBERG Myt. 2: 435 (
1889).
–
(2 c) KÄLL-KRITISK.
jfr -KRITIK. 2NF 8: 1184 1908.
Resultat, som vunnits genom en strängt källkritisk forskning. OoB 1928,
s. 431.
–
KÄLL-KROK.
(käll- 1930. källe- 1640–1652) [sv. dial. källkrok]
(i vissa trakter) stång med en krok i ena ändan varmed ett ämbar vid vattenhämtning kan sänkas ned i en källa. Linc. (
1640;
under telo).
Fatab. 1930,
s. 201.
–
KÄLL-KULT.
rel.-hist. i vissa religioner: dyrkan av (särsk. offrande i) ss. helig ansedd källa. Uppl. 1: 220 1902.
–
KÄLL-KUMMER. (
föga br.)
bot. örten Geum rivale Lin. TORÉN Rebau o. Hochstetter 102 1851.
–
KÄLL-LAX.
[efter det lat. namnet]
(
mindre br.)
zool. den i Sv. från Nordamerika inplanterade laxfisken Salmo fontinalls Mitchell, bäckröding. FoFl. 1907,
s. 287.
HAMMARSTRÖM – Sportfiske 295 1925.
–
KÄLL-LJUNK. (
†)
bot. örten Ranunculus flammula Lin., ältgräs. FRANCKENIUS Spec. E
1 b
1638. LINDESTOLPE
FlWiksb. 32 1716.
–
(2 c) KÄLL-MATERIAL.
i sht i fråga om historiska vetenskaper: (skriftligt) material bestående av (samtida) vittnesbörd om förhållanden rörande en viss tid, person osv. PedT 1898,s.
633. Det ringa .. källmaterial, som vi ha för den äldsta medeltidens historia.
OoB 1928,
s. 431.
–
KÄLL-MJÖLKÖRT. (
†)
bot. örten Epilobium roseum Schreb., grenduntrav. Liljeblad Fl. 209 1816.
–
KÄLL-MOSSA bot. mossa hörande till släktet Fontinalis Lin.; i pl. äv. om detta släkte. ASPELIN Fl. 65 (
1749).
SvUppslB (
1953;
i pl., om släktet Fonti- nalis).
–
KÄLL-MOSSE.
hängmosse som översilas av källvatten. Flodström Naturförh. 126 1918.
–
KÄLL-MYNTA,
r. l. f. bot. örten Mentha austriaca Jacq. NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 162 1901.
–
KÄLL-MÖJA. (
mindre br.)
bot. örten Ranunculus hederaceus Lin., murgrönsnate. NYMAN VäxtNatH 1: 268 (
1867). DENS.
FanerogFl. 134 1873.
–
KÄLL-NYMF.
i sht rel.-hist. i vissa religioner; jfr -JUNGFRU. Och Pan (kom) under skämtsamma dansar / med källnymf och skogens dryad. WECKSELL Dikt. 24 (
1856).
–
KÄLL-OCKRA,
r. l. f. (
†)
miner. i järnhaltiga källor anträffad järnockra. RINMAN 2: 211 1789.
–
KÄLL-OMRÅDFE ~⁰²⁰. geogr. område inom vilket en flods källor ärobelägna. NF 19: 137 1895.
–
KÄLL-OS.
( käll- c. 1730 – 1916. källe- c. 1736 – c. 1740 (i vissa trakter) (sumpig mark som är genomfluten av) källdrag. När .. (uttern) håller sit hviloställe om dagen uti källor och källoos. BROMAN Glys. 3: 265 (c. 1730. RINMAN 2: 235 (1789). MODIN GTåsjö 171 (1916).
–
KÄLL-PORS. (
i vissa trakter)
växten Ledum palustre Lin., getpors. WAHLENBERG FlSv. 249 (
1824).
LfF 1898, s.
65 fr. mellersta Sv.). –
KÄLL-ROS. (
i vissa trakter)
örten Caltha palustris Lin., kabbleka. WISTRÖM Hels. 12 (
1874;
fr. Hälsingl.).
–
KÄLL-ROST.
[sv. dial. (Finl.) källrost]
(
i Finl.)
brun massa som flyter på ytan av järnhaltiga källor. VetAH 1770,
s. 201.
–
KÄLL-RÅ,
n., äv. f. ( käll- 1807 osv. källe- 1679 (i folkloristisk skildring) jfr -JUNGFRU. HIÄRNE Suurbr. 119 (1679). FoF 1924, s. 38.
–
KÄLL-SALT,
- n. i sht miner. utvunnet ur saltkälla. CRONSTEDT Min. 122 (
1758).
–
KÄLL-SATS-SYRA,
r. l. f. ( -sat- 1883. -sats- 1835–1899. -satts- 1833–1835) kem. benämning på en enligt äldre uppfattning i källvatten (tillsammans med källsyra) förekommande humussyra. BERZELIUS Brev 11: 146 (
1833;
i fråga om porlavatten).
Källsatssyran uppstår genom källsyrans syrsättning. JernkA 1865,
s. 116.
NF 1885.
LB 1: 52 1899.
–
KÄLL-SATS-SYRAD,
p. adj. (
förr)
kem. som innehåller källsatssyra. BERZELIUS ÅrsbVetA 1833,
s. 355.
Källsatssyrad kalk. JernkA 1865,
s. 120.
BERGSTRAND Johnson 2: 156 (
1874).
–
KÄLL-SEG,
n., l. -SEGA, r. l. f. ( käll- c. 1750 osv. källe- 1747 [sv. dial. källseg]
(
i vissa trakter)
== -SÅG. BROMAN Glys. 3: 35 (
c. 1750.
–
KÄLL-SIDD. (
föga br.)
(på grund av källdrag) vattensjuk mark. 31,8 ar högländ skogsbacke och 1,1 ar källsidd. BtRiksdP 1892,
I. 1: nr 41, s. 9.
–
KÄLL-SIG,
n. (†) == -SÅG. SAHLSTEDT (1773). LARSEN 1865.
–
KÄLL-SJÖ.
[KÄLL-SJÖ.ssg 1]
1) till 1: sjö vars vatten i väsentlig grad härstammar från i sjön utmynnande källådror. WULFF Petrarcab. 45 (
1905).
FLODSTRÖM Naturförh. 177 (
1918; om
Vättern). [KÄLL-SJÖ.ssg 2]
2) i sht
geogr. till 1 d: sjö i vilken ett vattendrag (flod, å) har sin källa. AGARDH (o. LJUNGBERG) I. 2: 168 1853.
Torne elfs källsjö är det .. berömda Torneträsk. LfF 1911,
s. 306.
–
(2 c) KÄLL-SKRIFT.
jfr -MATERIAL. Anlita tryckta, otryckta källskrifter. 2VittAH 26: 233 (
1864,
1869).
–
KÄLL-SPRÅNG.
( käll- 1747 osv. källe- 1750–1833. källo- 1897 (i sht i fackspr. samt i vitter stil) källa (med hastigt framvällande vatten). LINNÉ Vg. 26 (1747). NYBLOM-LUNDBERG NItal. 191 1890. särsk. (i vitter stil) i oeg. l. bildlig anv., om "källa" varifrån ngt har sitt ursprung; jfr KÄLLA 2. ATTERBOM Minn. 476 (1818). De idéer, som varit den västerländska kulturens källsprång. GHT 1935 nr 300, s. 14.
–
(2 c) KÄLL-STUDIUM.
jfr -FORSKNING. SvLittFT 1837, sp.
125. Hr Hammerichs om nitiska källstudier vittnande bok.
SD 1893,
nr 9, s. 6.
–
KÄLL-SVÄRTA,
r. l. f. ( källe-) [sv. dial. källsvärta]
(
i vissa trakter)
tekn. gyttja från bottnen av en källa som användes vid beredning av färgningsämne för svartfärgning. TROZELIUS Rosensten 58 (
1752;
vid svartfärgning av läder).
–
KÄLL-SYRA,
r. l. f. kem. en enligt äldre uppfattning i källvatten förekommande humussyra; jfr -SATS-SYRA. BERZELIUS Brev 11: 146 (
1833;
ifråga om porlavatten).
KLINT 1906.
–
KÄLL-SYRAD,
p. adj. (
förr)
kem. som innehåller källsyra. BERZELIUS ÅrsbVetA 1833,
s. 353. JUHLINDANNFELT
232 1886.
–
KÄLL-SÅD,
n. ( -soden, pl. best. ) [sv. dial. källsåd]
(
i vissa trakter)
== -SÅG. LINNÉ Skr. 5: 68 (
1732).
KALM VgBah. 213 (
1746).
–
KÄLL-SÅG,
n., förr äv. -SÅGA , r. l. f. ( käll- c. 1635 osv. källe- 1659–1751) [sv. dial. källsåg, källesog, käldsug]
(
i vissa trakter)
(sumpigt ställe med) källvatten som sakta silar fram längs l. strax under markytan;källdrag; äv.: källåder; förr äv.: källa. SCHRODERUS Dict. 69 (
c. (
1635).
NF 1: 192 1875.
LAHT 1930 s. 674.
–
KÄLL-SÅT,
n. [felaktigt (tryckfel l. dyl.) för -SÅD?]
(
†)
== -SÅD? Den Gran-stör som växer i kärr och sänckte Kiäll-Såt varar mycket länge. SALANDER Gårdsf. 128 (
1727).
–
KÄLL-TEMPERATUR.
BotN 1846,
s. 60.
–
KÄLL-TORSK.
[sv. dial. källtorsk]
(
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
jfr -FRÖ. Mont-Louis FrSpr. 220 (
1739).
WESTE FörslSAOB 1823.
–
KÄLL-TROSK.
[sv. dial. källtråsk]
(
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
jfr -FRÖ. BROMAN Glys. 3: 570 (
c. 1740;
fr. Hälsingl.). VetAH 1769, s.
188.
–
KÄLL-TÄPPA,
r. l. f. av landtbruksstyrelsen föreslaget namn på örten Catabrosa aquatica (Lin.) P. B., narvgräs. NormFört. 36 1894.
–
(2 c) KÄLL-URKUND ~⁰² l. ~²⁰. jfr
-SKRIFT.
ASScF VIII. 2: 9 1867.
–
KÄLL-VATTEN.
( käll- 1690 osv. källe- 1578–1836. käller- 1633. källo- 1578–1913) BOLAVI 2 a 1578.
–
KÄLL-VIND,
r. l. m. ( källe- 1640–1652. källo- 1554 [sv. dial. källvind]
(
i vissa trakter)
brunnsvind. BtÅboH I. 1: 35 1554.
–
(2 c) KÄLL-VÄRDE.
(en urkunds l. dyl.)värde ss. (förstahands)källa. 2NF 7: 776 1907.
–
KÄLL-ÅDER l.
-ÅDRA.
( käll- c. 1635 osv. källe- 1689–1731. källes- 1712. källs- 1706–1775 -åder 1689 osv. ådra c. 1635 osv.) vattenåder som rinner till en källa; stundom äv. allmännare: källdrag, källbäck, källa. SCHRODERUS Dict. 26 (c.
1635;
om källa).
JOHANSSON Noraskog 3: 144 (i handl. fr. 1684;
om vattenåder).
Veronica Beccabunga växer gemenligen i kjällådror och kjällträsk. ROTHOF 588 1762. särsk. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; jfr
KÄLLA 2. OGTESSIN 1727 i
HSH 7: 308.
Samvetsfriden .., som är glädjens friska källåder. ROGBERG Pred. 1: 84 (
1827).
–
KÄLL-ÄNG,
se KÄLL, adj. ssgr.
–
KÄLL-ÖRT. (
i vissa trakter)
bot. [KÄLL-ÖRT.ssg 1]
1) örten Callitriche verna Kütz, lonke; äv. om släktet Callitriche. LILJEBLAD Fl. 25 (
1792;
om släktet Callitriche). BERNDTSON
1880.
Anm. Hos
FISCHERSTRÖM 4: 258 1795 samt därefter i enstaka ordböcker, t. ex.
DALIN 1852), förekommer, urspr. sannolikt på grund av misskrivning l. dyl., formen kälört; jfr
FRIES Ordb. (c.
1870.
[KÄLL-ÖRT.ssg 2]
2) == -LONKE. SAHLÉN VenersbFl. 25 (
1854).
B
(
†):
–
KÄLLE-GRIFT. (
enst.)
hålighet i jorden (grotta l. dyl.) vari en källa finnes? SPEGEL GW 113 (
1685).
–
KÄLLE-LJUNG.
[senare leden sannol. felaktig för
-LJUNK (se
KÄLL-LJUNK)]
(
enst.)
bot. örten Ranunculus flammula Lin., ältgräs. SERENIUS Kkkk 3 a
1757.
C
(
†):
D
(
†):
E
(
†):
F
(
†):