KYMMER , n.; pl. ==. ( kymber 1549–1692. kymmer 1651 (: kymmersura) – 1798 (: kymmersamt, adv.))

[jfr d. kymmer; av mnt. kummer. – Jfr BEKYMMER]

[KYMMER 0]

(†) bekymmer, sorg. Lijde kymber, hunger och svelt. G1R 20: 218 (1549). Then myckit Hwsfolk elska will, / Faller oroo och kymber till. AOLAI Petrarca 11 (1641). (Jag) stängde .. alt kymber uhr mitt sinn. THUDEEN Vitt. 196 (c. (1690). Därs. 291 1692.

Ssgr (†):

– KYMMER-FULL.

Ty är mitth hierthe ganske kymberfultt. Visb. 1: 14 1572.

– KYMMER-SUR. sur av sorg o. bekymmer.

Eder kymmersura Swett. ARVIDI 207 1651.

Avledn.

– KYMMERSAM adj. (†) bekymmersam, bekymrad; bedrövlig, jämmerlig. Kymmersam til mods. GEISLER Vitt. 388 (1714).

Sedan.. (Venus) kymmersamt nog räddat den stymparen Paris utur Menelai händer. EKMANSON Müller Emm. 2: 41 (1798; klandrat ss. osvenskt i Journ- SvL 1799, s. 160).