KÖL ɟø⁴l, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar ((†) -er SkrGbgJub. 6: 172 1590, HIÄRNE 2Anl. 254 (1706)). ( kiö(h)l 1627–1756. kiöil 1590. kjö(h)ll 1754–1819. kyl 1659. kö(h)l 1555 osv. kö(h)ll 1555 – 1621. kööl 1545–1547. kööll 1594. tiöl 1787 [fsv. kiöl, motsv. d. kel, nor. dial. kjøl, kyl, fnor. o. isl. kiǫlr; av ett urnord. kelu; jfr feng. ce(o)le, strupe, skeppsstam; sannol. med grundhet. 'böjt föremål' o. dyl. o. besläktat med KÄL, sbst., o. KÄLKE]
[KÖL 1]
1) .
skeppsb. o.
sjöt. benämning på den längs midten av ett firtygs botten gående del (av trä l. järn) som förbinder båda sidornas spant o. bordläggning med varandra. o. som bildar grundlaget för skrovet; särsk. dels om dylik av ett l. flera trästycken bestående o. under fartygets botten (i form av en kant l. kam) utskjutande del (ofta försedd med en yttre beklädnad av plank o. d.); dels (på järnfartyg) om på motsvarande ställe anbragt skena av vertikalt ställd järnplåt l. rad av horisontellt vid kölstråken fastnitade plåtar; i ssgr äv. om köl- l. fenliknande föremål som för olika praktiska ändamål fästas på utsidan av ett fartygs botten. Ligga med, vända kölen i vädret. (Dur- ken är) thet rwm som är nidhre på kölen ther thet illa luctandes watnet forsamlas. VarRerV 49 (1538). Lasse Gammell .. må hugge så mykin eek, som han behoff haffver till stam och köll till ett skeps behoff. G1R 28: 488 (
1558).
Kölen .. är båtens ryggrad, som gifver stöd och stadga åt det hela. Balck Idr. 2: 519 (
1887).
HÄGG Segel 46 (
1955). jfr
BALANS-,
BARLAST-,
BLY-,
BULB-,
DOCK-,
JÄRN-,
LÖS-,
PLÅT-,
SLINGER-,
TRÄ-KÖL m. fl. – särsk.
[KÖL 1.a]
a) i uttr. sträcka kölen (till ett fartyg o. d.), eg.: på stapelbädd utlägga o. hopfoga det material som skall utgöra en båts l. ett fartygs köl; börja byggandet av ett fartyg; äv. (vard., föga br.) bildl. i uttr. sträcka kölen till (ngt), göra första början på (ngt), påbörja (ngt). Konungen .. lät sträcka några kölar till linieskepp (i Karlskrona). ADLERBETH Ant. 2: 193 (
c. (
1815).
THOMANDER 3: 340 (
1826;
bildl.).
SFS 1915,s.
1482. DN(A) 1928,
nr 344 s. 1 (bildl.).
[KÖL 1.b]
b) (
i sht förr)
i måttsbestämning för att angiva ett fartygs storlek. Ett skep, om 22 alnar kööll. UppsDP 23/12 (
1594).
Galleijer om sextije fötter köhil. OxBr. 1: 169 1621.
NorrbHemb- Skr. 1: 240 (cit fr. 1708.
[KÖL 1.c]
c) i uttr. ha nog vallen under kölen, ha tillräckligt djupt vatten för fartygets manövrering. Kaptenen kan ej med bästa vilja (gå inre vägen genom kanalen), han skulle der icke ha nog vatten under kölen. SD(L) 1896,
nr 129, s. 5.
[KÖL 1.d]
d) i uttr. ligga på rät köl, om fartyg som ännu icke fått "styrlistighet", utan ligger i sitt ursprungliga, horisontala läge. FRICK o. TROLLE 203 (
1872).
Pejlskifvan skall vara horisontal, när fartyget ligger på rät köl. HÄGG PraktNav. 23 (
1900).
[KÖL 1.e]
e) i uttr. komma på rätt (äv. rät) köl o. d. äv. komma på köl, om fartyg som efter kantring l. slagsida reser sig l. bringas i normalt jämviktsläge. Besättningen (på det kantrade fartyget) höll sig ett par timmar fast i kölen, tills fockmasten gick öfver bord och fartyget kom på köl. SD(L) 1896,
nr 508, s. 7.
Skutan hade nu kommit något så när på rätt köl igen. LD 1910,
nr 299 A, s. 3. – särsk.
oeg. - l. bildl. i uttr. på rätt köl, betecknande att ngn l. ngt kommer i jämviktsläge, kommer på benen, står upprätt o. dyl. l. att ngn l. ngt återvinner andlig jämvikt i inträder i normalt tillstånd l. sunda förhållanden o. d.; särsk. i sådana uttr. som bringa, få, hjälpa (ngn l. ngt) på rätt köl, komma på rätt köl. Jag gissar här är mycket att göra för att få allt på rätt köl. WIESELGREN Hvirfl. 1: 70 (
1891).
Hjälp opp gamla veman .. hugg i mej, så jag kommer på rätt köl, sen klarar jag mej själf. ENGSTRÖM Äfv. 46 (
1908).
En stackars medmänniska, som det gäller att få på rätt köl igen! HÖGBERG Utböl. 2: 103 (
1912).
Ge Europa ett tillfälle att komma på rätt köl och uppgöra ett sunt ekonomiskt program. SvD(A) 1931 nr 533, s. 20.
[KÖL 1.f]
f) (
förr)
i uttr. som beteckna en äldre form av bestraffning till sjöss, varvid delinkventen med tåg drogs under kölen på fartyget (s. k. "kölhalning"); särsk. i uttr. dragas l. kastas under kölen; jfr KÖLHALA 2. Thenn (sjöman) ther .. forsmeder gudz helga nampn .. kastas i sziön vnder kölän szå offta hann thet gör. G1R 10: 133 1535. Ähre wij och till siös, tå skall han
(som utan ko- nungens tillstånd lämnar skeppet o. söker sig eget kvarter) tre gånger vnder Kölen vthan nåder.
Därs. 16: 116 1544.
KrigVAH 1842,
s. 210.
[KÖL 1.g]
g) utrymme l. rum närmast ett fartygs köl l. botten. SCHRODERUS Dict. 88 (
c. (
1635).
Offta gistnar (furtyget) .. och Pumpwatnet löper in igenom the öpna sp1gngior, och rinner i hoop i Kölen. DENS. Comenius 469 (
1639).
[KÖL 1.h]
h) med särskild tanke på utrymmet omkring kölen ss. den plats där lasten stuvas; numera bl. i uttr. föra (ngt) på sin köl, om fartyg: föra (ngt) med sig ss. last, transportera (ngt); jfr i a. Schipparen gaff til kenne, att Tommas iche skulle bekomme godzett aff kölen, för än (osv.). SkrGbgJub. 6: 58 (1587). (Fartyget) gick vanligtvis mellan Indien och Kina, förande på sin köl opiikistor och engelska manufakturvaror. TROLLE Duvall 2: 113 (
1875).
[KÖL 1.i]
i) (i vitter stil l. i fackspr.) ss. beteckning för: båt, fartyg, skepp. ROSENFELDT Roo A 3 b
1686.
Mälarns bölja lugn och skär / Tyst enmängd af kölar bär. BELLMAN (BellmS) 1: 163 (
c. 1773,
1799). Jasons kölar .. med spända segel gunga.
LIDNER (SVS) 2: 288 (
1784).
Den fientliga flottan .. omkring 80 kölar stark. RAMSAY Barnaår 3: 161 (
1904). – särsk.
[KÖL 1.i.α]
α) handel. o.
sjöt. i uttr. som beteckna att en last befinner sig ombord på fartyg; särsk. befinna sig o. d. på köl, befinna sig (under transport) på båt; på svensk (utländsk, främ- mande osv.) köl, på svensk (utländsk osv.) båt. SD(L) 1897,
nr 574, a.
2. På köl befinna aig 311,000 b
(alar) amerikansk
(bomull). NDAVL 1909,
nr 278, s. 6.
På svenska kölar fraktas våra varor till främmande hamn. SEGERSTEDT Händ. 369 (
1926).
TurÅ 1929,
s. 57.
[KÖL 1.i.β]
β) (
†)
i uttr. fara på köl (med ngn), tjänstgöra på fartyg (hos l. tillsammans med ngn). (Vi skulle) lyda the befallningar (skeppare) Törngren gaf osa så länge vi foro på Kjöl med honom för kost och hyra. TörngrenHål. 811 1802. [KÖL 2]
2) i vissa överförda l. oeg.- anv. av
1; särsk.
[KÖL 2.a]
a) om upphöjning l. rygg av trä på undersidan av ackja l. pulks. BtVLand 6: 4 1674. I botten har ..
(den lapska släden) en tumshög, handsbred, afrundad köl.
DÜBEN Lappl. 102 (
1873).
[KÖL 2.b]
b) om mindre, kölliknande upphöjning, utskjutande kant l. kam o. d. Björnspjutets järn är .. försedt med två skarpa eggar och en lägre skarp köl längs hvardera bredsidan. EKMAN NorrlJakt 275 (
1910).
Den övre, smalare delen av denna arm (dvs. på hjulåsets låsbläck) är försedd med en hög rygg eller köl. ALM Eldhandv. 1: 58 (
1933). – särsk.
[KÖL 2.b.α]
α) zool. om vissa kölliknande organ l. bildningar hos djur. LINNÉ MusReg. 57 (
1754;
om skarp- kontad del av buken på viss art av hornfisk).
Svamtsen (hos vattennäbbmusen).. har inunder en köl eller skarp kant af hvita hår. VetAH 1789,
s. 312. Näsgåsen .. är i min tanke Jugåsen .., som på näbben har en köl eller kam.
2VittAH 13: 24 1821.
Kasuarerna äro försedda med en köl ("hjälm") på pannan. ROSÉN Djurgeogr. 28 (
1914). – jfr
BRÖSTRENS-,
RYGG-,
STJÄRT-KÖL m. fl.
[KÖL 2.b.β]
β) bot. om de nedersta, sammanväxta (o. till formen om en båtköl påminnande) kronbladen hos baljväxter med fjärilslik blomkrona (jfr FJÄRILS-LIK 1). MÖLLER PrincBOt. 17 (
1755).
HARTMAN Fl. XXXVIII (
1820).
Den .. af 2 blad bildade kölen, som till formen liknar den främre hälften af en båt. NF 4: 1410 (
1881).
SvUppslB 9: 691 1932.
[KÖL 2.c]
c) [jfr sv. dial. köl, högländt trakt bevuxen med skog, större sammanhängande skogssträcka mellan socknar l. landskap, motsv. fnor. (o. isl.) kiolr, fjälisträckning, fjälirygg som åtskiljer två bygder l. vattensystem, nor. dial. kjöl, lång fjällrygg; fjällkant, den översta fjällranden o. d.]
(i vissa trakter, numera föga br.) långsträckt fjäll. l. bärgsrygg, skogsås o. d.; i sht om dylikt fjäll- l. skogsparti som utgör vattendelare l. bildar naturlig gräns mellan tvenne bygder; äv. om det högsta partiet av ett fjäll l. bärg; fjälikam, bärgkam.
Kylen kallas alle långe berg och högar hoos osz, men serdeles dhen stora Fiälen (dvs. fjället) som skillier swerige från Norge. RUDBECK Atl. 2: 118 (
1689).
Den Riksskiljande landhögden består i sin högsta köl af ofantlige höge Berg. TILAS PVetA 1765,
s. 17. Den köl eller bergsträcka, som löper i gränsen mellan Småland och Östergöthland.
ALLVIN Mo 60 (
1857).
ArkNorrlHembygdsf. 1923,
s. 10.
[KÖL 2.d]
d) (sv. dial. köl, högländt, skoglös myrmark (under fjäll), sumpig slåttermark (ofta belägen på längre avstånd från bygden) vid foten av skogbevuxna bärg nor. dial. kjöl, grässlätt l. myr på ett fjäll; samnol. specialanv. av c] (i vissa trakter. starkt bygdemålsfärgat) (från by l. bygd mer l. mindre långt avlägsen) sumpig slåtter. mark i högländt terräng. (Folket i Skattungbyn var) 4 à 5 m(il) borta på sina kölar eller aflägsne kärrängar, att hösta. LINNÉ Ungd. 2: 251 (
1734). Under fiällen och på tiölarne är fetare grässlag.
ArkNorrlHembygdsf. 1921,
s. 70 1737.
SvKulturb. 5–6: 264 (
1930; fr.
norra Dalarna).
Ssgr (i allm. till
1):
–
KÖL-BLOCK.
[jfr t. kiel. block, eng. keelblock]
skeppsb. vart o. ett av de block som, när ett fartyg ligger på stapel l. i docka, äro placerade under kölen för fartygets uppbärande.
UGGLA Skeppsb. SVEngLex.
1856.
NILSSON Skeppsb. 114 (
1932).
–
(2 d) KÖL-BOD.
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) koja l. litet hus som användes vid slåtter på "kölen". Fornv. 1906,
s. 78.
(
1925).
–
KÖL-BRUTEN.
p. adj. sjöt. on fartyg: som har kattrygg (se d, o. 2.
(
1887).
CANNELIN 1921.
–
KÖL-BRYTNING.
sjöt. om förhållandet att fartyg får kattrygg. .
CAMNELIN 1921.
–
(2 b) KÖL-BRÖST.
(efter nylat. pec-. tus carinosum] med. bröstkorg med abnormt framskjutande bröstben; jfr GÅS-BRÖST 2.
hos
LOBRANTING 1: XXXVIII.
PETERSSON FysUnders. 306 (
1908).
–
KÖL-BULT.
skeppsb. var o. en av de bultar som förena kölsvinet o. kölen; äv. om bultar som förena de olika delar av vilka kölen är sammansatt. (
1936).
NILSSON Skeppsb. 165 (
1932).
–
KÖL-BÅGE.
[jfr t. kielbogen]
byggn. o.
konst. (om en fartygsköl påminnande) halvcirkelformigt uppstigande båge som slutar i.en uppåt utdragen spets; jfr KARNIS-BÅGE. UPMARK Lübke 292 (
1872).
SVUppslB 5: 543 1930.
–
KÖL-BÅT,
sjöt. båt som har fast, med skrovet sammanbyggd köl; motsatt: fenbåt. ,
nr 105, s. 3.
SMITH 1916.
[KÖL-FENA.ssg 1]
1) skeppsb. till 1: fenliknande köl av metall som på vissa fartyg (i sht kappseglingsbåtar) fästes under den vanliga kölen (i fartygets längdriktning) o. förses med bulb. 2NF 8: 38 1907.
[KÖL-FENA.ssg 2]
2) (
†)
zool. till 2, om ålens opariga fena. VetAH 1801,
s. 124.
–
KÖL-FORMIG.
VetAH 1802,
s. 286.
– (jfr
2 b α)
KÖL-FOTINGAR. pl.
zool. till gälsräckorna hörande grupp l. klass vars arter bl. s. kännetecknas av en köl- l. fenliknande fot. THORELL Zool. 2: 302 (
1865).
TULLBERG Djurr. 273 (
1885).
BonnierKL 1925.
–
KÖL-HERRE.
[jfr t. kielherr]
(
†)
befälhavare på ett fartyg; äv.: flottchef, amiral; äv.:. ägare av ett fartyg, skeppsredare. (Noa var) then älste .. Kiölherre och klokaste skippare. ROLAN-DER Skipzb. 2 (
1627).
MoB 8: 78 (c. 1780. Kölherre .. Den som kommenderar eller ock äger ett fartyg. WESTE FörslSAOB 1823. WOJ
1991.
–
KÖL-LASK.
[jfr t. kiellasche]
skeppsb. skarv l. fog i trägöl på fartyg. CHAPMAH Dimens. B
3 b
1796.
ENOSTRÖM Skepsb. J8
1889.
–
KÖL-LINJE.
sjöt. ett fartygs längsgående midtlinje. VetAH 1747,
s. 245.
Avdrift, d. v. s. avvikelsen mellan det seglade fartygets verkliga väg och köllinjen. NILSSON Skeppsb. 34 1932.
–
KÖL-LÄGGA,
-ning. sjöt. sträcka kölen till (ett fartyg). VFl. 1913,
s. 98.
NILSSON Skesb. 114 (
1932).
–
KÖL-LÄNGD,
Skeppsb. [KÖL-LÄNGD.ssg 1]
1) om kölens längd (på ett fartyg). SP 1792,
nr 88, s. 2.
[KÖL-LÄNGD.ssg 2]
2) var särskild av de delar som (hopfogade) bilda ett fartygg köl. Han låter hvarje köllängd med som främsta ända betäcka aktra ändan af nästframför varande längd. WITT Skeppsb. 212 (
1863).
ENGSTRÖM Skeppsb. 13 (
1889).
–
KÖL-LÖS.
som saknar köl. Flatbottnade köllösa fartyg. STENPELT Skepp. 74 (
1963).
– (jfr
2 d)
KÖL-MARK, (
i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
== KÖL 2 d. VetAH 1805,
s. 24.
MODIN GTåsjö 188 1916.
–
KÖL-PLANKA,
r. l. f. [jfr t. kiciplanke]
skeppsb. planka i bordläggningen (på träfartyg) närmast kölen, sambordsplanka. RÖDING SD 50 (
1798).
HORNBORG Segelsjöf. 115 1923.
–
KÖL-PLÅT.
[jfr d. kölplade, t. kielplatte, eng. keelplate]
skeppsb. plåt som bekläder l. bildar köl; särsk. på järnfartyg med horisontell köl: var särskild av de plåtar som tillsammans bilda kölen. KrigVAT 1940 s. 187,
HÄGG Flottan 17 (
1904).
NILSSON Skeppsb. 114 (
1932).
–
(1 i) KÖL-PÄNNING,
[jfr t. kielgeld, ävensom eng. keelage]
(
förr)
benämning på (viss) avgift som fartyg hade att erlägga för att få gå in i hamn; jfr GRUND-PÄNNING 2. PH 3: 2002 (
1743).
JUNGBERG (
1873) .
–
KÖL-RIKTNING.
sjöt. den riktning (hos ett fartyg i gång) som sammanfaller med fartygets köllinje, stävriktning. WRANGEL SvFlBok 18 (
1897).
2UB 9: 584 1906.
–
KÖL-RUM.
[jfr t. kielraum]
sjöt. utrymme närmast över ett fartygs köl, hålskepp. Fréville Söderh. 1: 72 (
1776).
NILSSON Skeppsb. 220 (
1932).
–
KÖL-SKARVNING.
skeppsb. hopfogande av de olika delarna av en trä. l. järnköl. Til köölskarffni[n]gar .. Tijo Ör[e] spich. SkeppsgR 1547.
–
KÖL-SKENA,
r. l. f. sjöt. o.
skeppsb. metallskena som fästes på utsidan av kölen (o. på förstävens ytterkant). SKOGMAN Eug. 1: 62 (
1854).
CHRISTENSON Marslup. 4 1914.
– (jfr
2 d)
KÖL-SLOG.
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) == KÖL 2 d. HÜLPHERS Dal. 164 1762.
SamlFörfstorskift. 143 1837.
–
KÖL-SPUNNING.
[jfr t. kielspündung]
skeppsb. urtagning l. ränna som går längs hela kölen på ett fartyg o. i vilken sambords- l. kölplankorna äro infogade. EKBOHRN Nautordb. 1840.
SMITH 221 1916.
–
KÖL-STRÅK.
skeppsb. på järnfartyg: vardera av de längsgående rader av plåtar tillhörande bordläggningen som ligga en på vardera sidan av kölen. NF 2: 889 1877.
NoK 13: 209 1922.
–
KÖL-SVIN.
[jfr d. kölsvin, motsv. de från nordiska dial. lånade t. formerna: nt. kilsvin, kolswin (holl. kolzwijn, kolsem), t. kielschwein, kielschwinn; senare ssgsleden möjl. en ombildning av sv. o. nor. dial. svill (se SYLL)]
skeppsb. [KÖL-SVIN.ssg 1]
1) till förstärkning av ett fartygs skrov avsett o. vanl. av flera längder sammansatt timmer som vilar ovanpå bottenstockarna parallellt med o. midt över kölen o. som förenas med denna o. bottenstockarna medelst långa bultar; på järnfartyg, om motsvarande förstärkningskonstruk bottenstocksplåtarna; äv. om på bottenstockarnas (resp. bottenstocksplåtarnas) ändar anbragt timmer (resp. plåtförstärkning), sidokölsvin. SkeppsgR (
1543).
Masterna .. stå med sin fot nederst i fartyget på kölsvinet och gå upp genom hål i däcket. ArbB 136 (1887). ENGSTRÖM Skeppsb. 18 (
1889). jfr
INTERKOSTAL-,
SIDO-KÖLSVIN.
[KÖL-SVIN.ssg 2]
2) timmer avsett att användas till kölsvin. Kölsvin räknas äfven bland oklassificeradt godt rättimmer. ReglVirkeslefr. 1825, &
36.
Ssgr (till -SVIN 1; skeppsb.):
–
kölsvins-plåt.
sammanfattande om de plåtar som på järnfartyg tillsammans bilda kölsvinet; äv. om enskild plåt i l. till dylikt kölsvin. ENGSTRÖM Skeppsb. 40 (
1889).
NILSSON Skeppsb. 155 1932.
–
KÖL-TRÄ, förr äv.
-TRÄD .
skeppsb. virke (i sht ekvirke) avsett att användas till köl å fartyg; äv. om de delar som (sammanfogade) bilda kölen. Köölträdh af eek.
OxBr. 11: 796 1640.
ReglVirkeslefv. 1825, &
8. EKBOHRN
NautOrdb. 1840.
–
KÖL-UNDERLOPP ~⁰⁰². skeppsb. (klassificerat) ekvirke som användes vid skeppsbyggeri för förfärdigande av den böjda del som förenar kölen med förstäven. ReglVirkeslefv. 1825, &
10.
–
KÖL-VATTEN.
[KÖL-VATTEN.ssg 1]
1) (bredt) spår l. stråk som bildas i vattnet efter ett i gång varande fartyg; särsk. i uttr. segla i ett (annat) fartygs köl- vatten, segla i kölvattnet på ett (annat) fartyg o. d., följa (tätt) efter ett (annat) fartyg. ROSENFELDT Tourville 119 (
1698).
RAJALIN Nav. 176 (
1728).
Årbladen lyste med glittrande droppstänk, och kölvattnet ringlade som en silverorm. HASSELBLAD BergslVärml. 47 (
1929). särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i uttr.
gå, följa, segla o. d.
i ngns (l.
ngts) kölvatten, följa tätt efter ngn l. ngt, följa i hälarna på ngn; äv.: okritisktefterlikna l. anpassa sig efter ngn l. ngt.
Poly- fem III. 6: 2 (
1810;
i bild).
Den gamle Göthe, som gick der i Weimar och traskade och svansade i de förnämes kölvatten. HEDENSTIERNA Kaleid. 131 (
1884). I ..
(de kungligas) kölvatten flödade en oändlighet af .. damer och herrar.
LUNDEGÅRD Prom. 1: 209 (
1893).
HAGSTRÖM Herdam. 2: 137 (
1898). I mejerihanteringens kölvatten går även svinskötseln raskt framåt.
SvD(A) 1930 nr 25, s. 20.
[KÖL-VATTEN.ssg 2]
2) vatten som samlar sig på botten (vid kölen) av ett fartyg. TÖRNEROS Bref 2: 28 (c. 1823. THOLANDER
Ordl. (c. (
1875).
Ssgr (till -VATTEN 1; sjö- mil.):
–
kölvattens-ordning.
sjöstyrkeformering bestående i att fartygen följa i varandras kölvatten med lika stora avstånd sinsemellan; jfr KOLONN 2 b.
TSjöv. 1890,
s. 277.
SvUppslB 1933.
–
KÖL-VISITATION. (
i fackspr.)
tullvisitation som (efter avslutad lossning av last) företages i ett fartyg, slutvisitation. SFS 1825,
s. 319.
SMITH 221 (
1916).
SFS 1925,
s. 807.
Avledn. –
KÖLA v.² (
i fackspr.,
föga br.)
till 1: förse med köl; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om fartyg: försedd med köl. MÖLLER (
1790).
(Båten) var av bilad ekplank, klinkbyggd, kölad och försedd med mastfäste. TurÅ 1933,
s. 130. jfr
AVKÖLA –
KÖLAD ,
p. adj. (
i fackspr.)
till 2: försedd med kölliknande upphöjning l. rygg o. d. AntT 4: 89 (
1872).
Ovalt spänne med en oval kölad bergkristall. VittAMB 1874,
s. 85.
Några (gravhällar) äro kullriga och kölade samt vid båda ändar begränsade af uppstående stenkors. HILDEBRAND KyrklK 145 (
1875).
Fatab. 1930,
s. 157. särsk.
a) bot. om växtdel: försedd med en skarpt framskjutande kant l. upphöjning l. en djup ränna; särsk. om blad som längs efter midtnerven äro nedsänkta l. invikta så att på undersidan bildas en köl l. kant.
HARTMAN Fl. XVII (
1820).
Pisum L. .. Stift på framsidan djupt köladt. BotN 1841,
s. 100. FORSSELL
InlBot. 143 (
1888).
Purjolöken .. bär lancettlikt jämnbreda, kölade blad med trinda slidor. ELFVING Kulturv. 139 (
1895). jfr
O-,
SKARP-KÖLAD m. fl.
b) zool. till 2 b , om kroppsdel l. organ hos djur. Bröstet (på viss hornfisk) är kjöladt med et långt skarpt ben, som räcker neder til öpningen. LINNÉ MusReg. 58 (
1754).
Tåbollarna (hos järven) äro .. kullriga och något kölade. HEMBERG Tramps. 9 (
1897).