KÄMPE ɟäm³pe² sbst.¹, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar (Jes. 5: 22 (Bib. 1541 osv.) ((†) -er ASTEROPHERUS 28 1669, STIERNHIELM Herc. 160 (1648)). (förr äv. ke-, kle-, klä., kje-, kjä-)

[fsv. kämpe; jfr d. kæmpe, nor. kjempe; av mnt. kempe, motsv. fsax. kempio, fht. chempf(i)o, feng. cempa (varav fsv. kämpa, isl. kempa), eng. fr. champion, mlat. com- pio; till KAMP sbst.², – Jfr KAMPE, sbst.², KÄMPE, sbst.²]

(i sht i vitter stil)

[KÄMPE.sbst1 1]

1) motsv. KÄMPA 1 o. KAMP, sbst.² ¹: person som deltager i en kamp l. strid l. ett handgemäng o. d.; person som är övad l. skicklig i konsten att kämpa l. slåss l. som yrkesmässigtägnar sig åt krigstjänst, krigare, soldat; ofta med bibet.: stor o. stark person; utom mera tillf. samt i ssgn SLAGS-KÄMPE.numera bl. i fråga om ä. (i sht fornnordiska l. antika) förh. VarRerV 34 (1538). En kempe, benemd Goliath. 1Sam. 17: 4 (Bib. (1541). (Ubbe) hade .. nedlaggt sex kämpar och sexton andra män. FRYXELL Ber. 1: 47 (1823). Carl XII och hans Kämpar. 3SAH 37: 3 (1841). En gammal kämpe hade i sin ungdom varit med Lodbrokssönerna i Medelhafvet. Schück o. Lundahl Lb. 1: 50 (1901). HELLSTRÖM Malmros 95 (1951; om slagskämpe). jfr BARRIKAD-, ENVIGES-, FRIHETS-, ROV-, KRIGS-, MED-, MOT-, NÄV-, SJÖ-, SLAGS-, STRIDS-, TVE-, AGNS-KÄMPE m. fl. – särsk.

[KÄMPE.sbst1 1.a]

a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Alle kämpar falla sägherlösa. SvOrds. A 2 a 1604. Min kämpe som vinner. WESTE FörslSAOB (1823; äggande tillrop till stridande l. tävlande); jfr b. Den starkaste kämpen kan ock stupa. GRANLUND Ordspr. (c. 1880.

[KÄMPE.sbst1 1.b]

b) motsv. KÄMPA 1 d; om deltagare i kämpalek. SCHRODERUS Comenius 949 (1639). I tornering som prinsessans / Kämpe vill han möta eder! QVANTEN Dikt. 161 (1880).

[KÄMPE.sbst1 1.c]

[jfr motsv. anv. i d.]

(mindre br.) övergående i bet.: fysiskt kraftig, stor o. stark person, bjässe, jätte; äv. i sht ss. förled i ssgr, om sak, ss. beteckning för ngt ovanligt stort l. väl utvecklat o. d.; jfr 3. Tulluppsyningsmannen på Österskären en kämpe i svart, långt helskägg. STRINDBERG Hafsb. 1 (1890). jfr: (Förr ha en del människor) warit öfwer then gemene wäxten och starckheeten, them han hafwer kallat Hieltar eller Kiämpar. RUDBECKIUS KonReg. 415 (1619).

[KÄMPE.sbst1 2]

2) motsv. KÄMPA 2 o. KAMP, sbst.² ²; mer l. mindre oeg. l. bildl. l. i överförd anv. (jfr 1 c, 3; särsk. om person som kämpar l. arbetar för en sak, en rörelse, en idé o. d.: förkämpe. Någre Christi Kämpar som starke wore, wedersakade iagen Fahra för Christi Ähra skuld. SCHRODERUS Os. 1: 132 (1635). Engelbrecht, kämpen för borgerlig frihet och Svenskmannarätt. FRANZÉN Minnes 3: 515 (1842). Amedée Guillemin, den outtröttlige kämpen för kostnadsfri obligatorisk och konfessionslös undervisning. Samtiden 1872, s. 320. Den blifvande politiske kämpen röjde redan sina anlag. 3SAH 16: 317 1902. – jfr FRIHETS-, FÖR-, MED-, MOT-, NYKTERHETS-, SANNINGSKÄMPE m. fl.

[KÄMPE.sbst1 3]

[jfr 2]

(†) utom i ssgn DRYCKES-KÄMPE) person som är mycket överlägsen andra i ett l. annat avseende l. synnerligen framstående l. skicklig i att göra ngt, bjässe; äv. i uttr. vara en kämpe till att göra ngt; jfr 1 c. Wee them som Hieltar äro til at dricka wijn, och kempar til at dricka. Jes. 5: 22 (Bib. (1541). (Härkuller) var en kämpe til at rida. DALIN Vitt. II. 6: 113 (1740). 2Saml. 7: 8 (1781; om dryckeskämpe). -. jfr DRICKS-, DRYCKES-, GLAS-KÄMPE.

Ssgr(i allm. till 1, i överförd l. bildl. anv. stundom med anslutning till 2; i sht i vitter stil. Ett stort antal här anförda ssgr, ss. -BAN, -HÅG, -KARL, -KRAFT, -KVINNA, -LEK, -LIV, -LYNNE, -MÖ, -PLATS, -SPEL, -VIS, kunna äv. hänföras till KÄMPA; se för övr. KÄMPA ssgr):

(†) utom i -GRAV):

– KÄMP-GRAV, se B.

– KÄMP-PLATS, se C.

– KÄMP-SPEL, se B.

– KÄMPA-ANDA, r. l. f. ( kämpa- 1836 osv.kämpe- 1836–1861)

[jfr d. kæmpeaand]

jfr ANDE III. STRINNHOLM Hist. 2: 361 (1836).

– KÄMPA-BEDRIFT. == -BRAGD. NORLIND AMusH 152 (1920).

– KÄMPA-BOK; pl. -böcker.

[ fsv. kämpabok]

(†) bok som handlar om en kämpe l. kämpar o. hans (deras) bedrifter. LOVÉN Folkl. 108 (1847).

– KÄMPA-BRAGD. bragd utförd av en kämpe; hjältebragd. GEIJER Skald. 21 (1811, 1835).

– KÄMPA-DAT. ( kämpa- 1737–1921. kämpe- 1772–1865) (arkaiserande, mindre br.) kämpabragd; äv. bildl. Nordiska kämpa dater. BJÖRNER (1757; i boktitel). SCHÖNBERG Bref 1: 42 (1772). CRUSENSTOLPE Tess. 3: 78 (1847).

– KÄMPA-DÅD. (mera tillf.) == -BRAGD. SPONGBERG Soph. 73 (1866).

– KÄMPA-FLOCK, r. l. m. ( kämpa- 1753 osv. kämpe- 1790–1828) == -SKARA. NORDENFLYCHT (SVS) 3: 43 (1753).

– KÄMPA-GESTALT. ( kämpa- 1843 osv. kämpe-1828–1872) (person med) en kämpes gestalt; stor, kraftig gestalt. 2SAH 13: 125 (1828). Vi föreställa oss så gerna, att stom handlingars stom personligheter äro präktiga kämpagestalter med ljus blick och frimodig panna. HEIDENSTAM End. 141 (1889).

– (3) KÄMPA-GOD. (†) mycket god l. skicklig. En kämpa-god Ryttare. DALIN Vitt. II. 6: 109 (1740).

– KÄMPA-GRAV, r. l. f. ( kämp- 1913–1935. kämpa- 1869 osv. kämpe- 1830–1934)

[jfr d. kæmpegrav]

[KÄMPA-GRAV.ssg 1]

1) en kämpes grav. STURZEN-BECKER HinsidSund. 2: 85 (1846).

[KÄMPA-GRAV.ssg 2]

[enl. äldre folklig föreställning voro ifrågavarande byggnadslämniggar gravar för jättelika kämpar]

arkeol. lämningar av grundva larna till hus från slutet av äldre o. början av ynere järnåldern av en viss, huvudsakligen på Gotland förekommande typ. 2VittAH 13: 253 1830. Fornv. 1918, 2: v.

– (1 c) KÄMPA-GUBBE. (tillf.) stor o. kraftig gubbe. LAGERLÖF BarnM 254 (1930).

– KÄMPA-HÅG. håg för kämpallv o. kämpabragder. VFl. 1913, s. 83.

– (1 c) KÄMPA-HÄLSA, r. l. f. (†) god hälsa, järnhälsa. DÜBEN Boileau Sat. 72 (1722).

– KÄMPA-HÄR, r. l. m. ( kämpa- 1810 osv. kämpe- 1822 här l. skara av kämpar. Lyceum I. 1: 23 1810.

– KÄMPA-HÖG, r. l. m. ( kämpa- 1847 osv. kämpe- 1753–1846

[jfr d. kæmpehøj]

ättehög, gravhög (vari, enl. folklig föreställning, en kämpe ligger begraven). KALM Resa 1: 124 (1753). AHNLUND Oljob. 2 (1924).

– (1 c) KÄMPA-HÖG, adj.

[jfr d. kæmpehøj]

(mindre br.) mycket hög. HEIDENSTAM Svensk. 1: 94 (1908).

– KÄMPA-KARL. ( kämpa- 1712–1753. kämpe- 1686 (†) kämpe. ROSENFELDT Vitt. 206 (1686). BORG Luther 1: 274 (1753).

– KÄMPA-KONA, f. (†) == -KVINNA. SERENIUS (1741). LIND 2: 435 1749.

– KÄMPA-KRAFT. ( kämpa- 1834 osv. kämpe- 1821

[jfr d. kæmpekraft]

kraft att kämpa, kraft som utmärker en kämpe; stor kraft. MarkallN 2: 38 1821.

– KÄMPA-KRETS. ( kämpa- 1855 osv. kämpe- 1892 jfr -SKARA. BL 22: 149 1855.

– KÄMPA-KVAD. ( kämpa- 1698. kämpe- 1698 (†)== -KVÄDE. DAHLSTIERNA (SVS) 93 (1698). Därs. 132.

– KÄMPA-KVINNA. ( kämpa- 1712–1749. kämpe- 1790–1807)

[jfr d. kæmpekvinde]

(†) kvinnlig kämpe l. krigare, "amason"; stor o. stark, manhaftig kvinna. SPEGEL 214 (1712). MÖLLER (1790, 1807).

– KÄMPA-KVÄDE. jfr -VISA. BÖTTIGER 1: 199 (1834, 1856). 2NF 35: 954 1923.

– KÄMPA-LEK. ( kämpa- 1761 osv. kämpe- 1833–1846)

[KÄMPA-LEK.ssg 1]

1) strid, kamp; äv. bildl. NORDENFLYCHT Fruent. 36 (1761). Den hårda hämpaleken på Helgeandsholmen (dvs. i riksdagen). SvD(A) 1933, nr 113, s. 13.

[KÄMPA-LEK.ssg 2]

2) till 1 b; tävlirig som innebär strid med l. utan vapen, ss. brottning, tornerspel o. d.; ofta i pl.; utom tillf. bl. i fråga om ä. förh. De palm-qvistar, som tilldeltes öfvervinnarne i Grekiska kämpa-lekarne. 2VittAH 2: 140 (1787, 1791). (I Lindköping) gjorde sig Konungen (dvs. G. I) mycket lustig, lät anställa kämpalekar och allehanda jurförlustelser för folket. AFZELIUS Sag. 6: 15 1851. BALCK Idr. 3: 129 1888.

– KÄMPA-LIK, adj. ( kämpa- 1811 osv. kämpe- 1907 äv.: högrest, stor. GEIJER Skald. 27 (1811, 1835).

– KÄMPA-LIV. ( kämpa- 1845 osv. kämpe- 1828

[jfr d. kæmpeliv]

om det liv som föres av kämpar. 2SAH 13: 88 (1828). Våra fornfäders kämpa- och skaldelif. ATTERBOM VittH 197 (1845).

– KÄMPA-LYNNE. äv. bildl. ATTERBOM Minnest. 2: 30 (1846).

– KÄMPA-MAN, se C.

– KÄMPA-MASSIG. ( kämpa- 1887 osv. kämpe- 1894

[jfr d. kæmpemæssig]

sonl utmärker l. liknar en kämpe(s); äv. (o. vanl.): stor o. kraftig, väldig. RYDBERG KultFörel. 4: 634 (1887). (Lindens) sju kämpemässiga, vågrätt liggande grenar. Skogvakt. 1894, s. 85.

– KÄMPA-MÖ. (†) jfr -KVINNA. ELDH Myrt. 45 (1725).

– KÄMPA-RING. jfr -SKARA; äv. bildl. LING As. 407 (1833; bildl.). En hotfullt bister kämparing. HEIDENSTAM NDikt. 166 1915.

– (1 c) KÄMPA-RUS. (numera knappast br.) kraftigt rus. HOLMSTRÖM Vitt. 204 (c. (1700). STRINDBERG NSvÖ 2: 110 (1906).

– KÄMPA-RÖN. ( kämpa- 1796–1817. kämpe- 1802 (†) erfarenhet från strider; kämpabragd. JGOXENSTIERNA 2: 49 (1796, 1806). ADLERBETH HorOd. 144 1817.

– KÄMPA-SAGA. ( kämpa- 1723 osv. kämpe- 1807–1847) saga om en kampe l. kämpar o. hans (deras) bedrifter. EHRENADLER Tel. Föret. 1 a 1723.

– KÄMPA-SKARA. ( kämpa- 1705 osv. kämpe- 1877 SPEGEL TPar. 99 (1705).

– (1 c) KÄMPA-SKÄGG. (mindre br.) kraftigt, långt skägg (som liknar en forntida kämpes). HEIDENSTAM Vallf. 119 (1888). STRINDBERG NSvÖ 2: 67 (1906).

– (1 c) KÄMPA-SLÄNG. (†) hårdt slag; bildl. SALVIUS BrudGrafskr. 18 (1740, 1757).

– (1 b) KÄMPA-SPEL. ( kämp- 1748. kämpa- 1819 osv. kämpe- 1640–1807) (utom mera tillf. bl. i fråga om ä. förh.) kämpalek; särsk. om de under 1600-talet vid det svenska hovet anordnade riddarspelen l. karusellerna; äv. bildl. Linc. (1640; under pancratium). En gång, på .. (drottning Kristinas) födelsedag, tiliställde .. (M. G. de la Gardis) ett historiskt och allegoriskt kämpaspel. FRANZÉN Minnest. 2: 97 (1823). Den Triopiska Apollos kämpaspel. CARLSTEDT Her. 1: 143 (1832). Le när ni stupa / i lifvets väldiga kämpaspel! TOPELIUS Dikt 51 (1911).

– (1 c) KÄMPA-STARK. ( kämpa- 1836–1922. kämpe- 1810–1907)

[jfr d. kæmpestærk]

(mindre br.) stark som en kämpe, mycket stark. Polyfem I. 18: 2 (1810). MATTSSON LycklÖ 88 (1907).

– KÄMPA-STEN. ( kämpa- 1841 osv. kämpe- 1685 (: Grå-Häls-KämpeSteenar)– 1746)

[jfr d. kæmpesten]

folkilg benämning på stom stenar o. d. som enl. äldre folklig föreställning blivit kastade l. resta av kämpar l. användts av "käm-. par" (jättar) ss. lyftprov; förr äv. om bautastenar (resta över kämpar). KALM VgBah. 100 (1746). LAGERLÖF HomOd. 103 (1908).

– (1 c) KÄMPA-STOR.

[jfr d. kampestor]

(mindre br.) stor som en kämpe, mycket stor, jättestor. En kämpastor man. LÖNNBERG Ragnf. 42 (1873). BERNDTSON Länningh. 172 (1923).

– KÄMPA-STRECK. (†) == -TAG. LIND (1749; under ring-stücklein).

– (1 c) KÄMPA-STYRKA, r. l. f. ( kämpa- 1740–1905. kämpe- 1849–1880)

[jfr d. kæmpestyrke]

(mindre br.) en kämpes styrka, styrka stor som en kämpes. SALVIUS BrudGrafskr. 76 (1740, 1757). WIGSTRÖM Folkd. 1: 89 1880.

– KÄMPA-SÅNG. ( kämpa- 1810 osv. kämpe- 1822–1827)

[jfr d. kæmpesang]

jfr -VISA. Våra fornsägner, legender och kämpasånger. Phosph. 1810, s. 166. VISING Rol. 161 1898.

– KÄMPA-SÄGEN. jfr -SAGA. ATTERBOM Minnest. 1: 175 1847. 2VittAH 26: 323 1869.

– KÄMPA-TAG. ( kämpa- 1908 osv. kämpe- 1759 (numera bl. inera tillf.) "tag" l. grepp l. knep som en kämpe brukar (i strid l. tävling) l. som liknar en kämpes; äv. bildl. DALIN Vitt. II. 4: 195 (1759). Stormen spänner kämpatag med skogen. TEGENGREN Sol 43 (1918).

– KÄMPA-TID. ( kämpa- 1827–1843. kämpe- 1820

[jfr d. kampetid]

(†) hjältetid. PoetK 1820, 2: 195. INGELMAN 98 (1838, 1843).

– KÄMPA-VAKT. ( kämpa- 1739 osv. kämpe- 1821–1832) vakt bestående av kämpar; äv. bildl. OPEL Sincl. 25 (1739). Ungdom, som står fager och ljus, en kämpavakt för rena viljor och stora tankar. TENOW Solidar 2: 196 1906.

– KÄMPA-VIS, n. (kämpa- 1760–1872. kämpe- 1640–1797)

[jfr d. paa kæmpevis]

(numera bl. tillf.) i uttr. på, förr äv. efter kämpavis. Line. (1640; under pancratice). Sedan Rolf och Nor efter kämpavis pröfvat hvarandras styrka i en holmgång. STRINNHOLM Hist. 1: 157 (1834).

– KÄMPA-VISA, r. l. f. ( kämpa- 1619 osv. kämpe- 1622–1807)

[jfr d. kampevise]

visa som handlar om en kämpe (kämpar) o. hans (deras) bedrifter; särsk. litt.-hist. om dylik folkvisa med motiv hämtat från den fornnordiska myten o. hjältesagan l. isländska prosasagan. RUDBECKIUS RonReg. 402 (1619). Giöta Kiämpa-Wisa om Kåningen å Herr Pädar. DAHLSTIERNA (SVS) 149 (c. 1700; rubrik). Kämpavisan om Holger Danskes strid med Burman. SCHÜCK SvLitH 1: 117 (1885).

– KÄMPA-ÅLDER. ( kämpa- 1829–1869. kämpe- 1821–1846 (†) hjältedider. FRANZÉN Minnest. 1: 358 1821. 2VittAH 26: 335 1869.

(mindre br.):

– KÄMPE-ANDE, se B.

– (1 b) KÄMPE-BAN. (†) bana l. plats avsedd för kämpalekar, arena- äv. bildl. VarRerV 33 (1538). BÆLTER Christen 7 (1743, 1748; bildl.).

– KÄMPE-DAT,

– KÄMPE-FLOCK, se B.

– (1 c) KÄMPE-FURA.

[jfr nor. kjempefuru]

stor, väldig fura. GRIPENBERG SvSon. 94 (1908).

– KÄMPE-GESTALT,

– KÄMPE-GRAV,

– KÄMPE-HÄR,

– KÄMPE-HÖG,

– KÄMPE-KARL,

– KÄMPE-KRAFT,

– KÄMPE-KRETS, se B.

– KÄMPE-KUMMEL. (tillf.) – KÄMPA-HÖG, sbst. RYDBERG Dikt. 1: 73 (1873, 1882).

– KÄMPE-KVAD,

– KÄMPE-KVINNA,

– KÄMPE-LEK,

– KÄMPE-LIK,

– KÄMPE-LIV, se B.

– KÄMPE-LUR, r. l. m. (tillf.) om stridslur. RYDBERG Dikt. 1: 73 (1873, 1882).

– KÄMPE-MAN, m. ( kämpa- 1853. kämpe- c. 1690–1881) (†) kämpe, stridsman; äv. bildl. ROSENFELDT Vitt. 87 (c. (1690). Jesus är en kämpeman. WIGSTRÖM Folkd. 2: 381 (1881).

– KÄMPE-MÄSSIG, se B.

– KÄMPE-PLATS. ( kämp- 1828. kämpe- 1699–1846)

[jfr d. kæmpeplads]

(†)

[KÄMPE-PLATS.ssg 1]

1) stridsplats; äv. bildl. LOHMAN Vitt. 394 (c. 1730; bildl.).

[KÄMPE-PLATS.ssg 2]

2) till 1 b: plats för kämpalekar, arena. Celarius 231 (1699). MEURMAN (1846) .

– KÄMPE-RÖN,

– KÄMPE-SAGA,

– KÄMPE-SKARA,

– KÄMPE-SPEL, se B.

– KÄMPE-SPRÅK. (†) språk som brukas av kämpar, språk för kämpar. Här af (dvs. av vokalen a i ändelserna) märkes vårt lätte kämpe språk. TIÄLLMANN Gr. 204 (1696). LEOPOLD 1: OdenFöret. 6 (1790, 1814).

– KÄMPE-STARK,

– KÄMPE-STEN,

– KÄMPE-STYRKA.

– KÄMPE-SÄNG,

– KÄMPE-TAG,

– KÄMPE-TID,

– KÄMPE-VAKT,

– KÄMPE-VIS,

– KÄMPE-VISA,

– KÄMPE-ÄLDER. se B.

– (1 b) KÄMPE-ÖVNING. (†) kämpalek; äv. bildl. SCHRODERUS Os. 1: 141 (1635). Dialectiska kämpeöfningar. SvLittaFT 1835, sp. 337.

Avledn. (till 1):

– KÄMPINNA f.

[jfr d. kæmpinde]

(†) kvinnlig kämpe. DYBECK Runa 1842–43, 3: 29 (c. 1700.