KÖRA ɟö³ra² l. ɟæ³ra², v. kör l. (numera föga br.)
-er,
-de,
-t,
-d (pres. sg. akt.
kör RÅLAMB 13: 18 1690 osv. -er 2Kon. 9: 20 (Bib. 1541), ÖSTERGREN (
1931;
ålderdoml. ngn gg).
-ir SkaraStiftJordeb. 35 1540. pres. sg. pass.
köres VgFmT I. 10:
92 1586 osv. körs (köörss) WIVALLIUS Dikt. 113 1641 osv.) .
vbalsbst. -ANDE, -ELSE (i bet. 7, (†), Linc. (1640; under aurigatio), Hamb. (1700)), -ERI (i bet. 9, †, LÆSTADIUS 2Journ. 112 (1833: sörköreriet)), -ING (se avledn.), -NING, -SEL (se d. o.), -SLA (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ARINNA (i bet. 1, tillf., TOPELIUS Dram. 299 (1861, 1881)), -ERSKA (se avledn.); jfr KÖR sbst.²,-³, KÖRA, sbst., KÖRE. ( gö-1546 (: görde, ipf.). kie- 1540. kio- 1628 (: kiorde, ipf.). ko- 1539 (: korni[n]g). ky- 1704 (: kyrd, p. pf.). kö- (kiö-, kjö-, köh-, köö-) 1521 (: körni[n]g) osv. tiö- 1700 (: tiördhe, ipf.)– 1764. köle, ipf. 1626 – c. 1695 [ fsv. köra, motsv. d. køre, nor. kjøre, isl. keyra, driva på (särsk. häst), rida, sätta i rörelse; kausativverb (germ. kauzian) till TJUSA (germ. kiusan), förtrolla, välja m. m. (urspr.]
smaka); eg. med bet.: låta smaka (näml. munstycket på betslet, bettet); i fråga om betydelseutveckl. jfr BETA v.⁴, (kausativ till BITA), eg.: läggabett i munnen på (häst), sela på, spänna för] [KÖRA.v 1]
1) (numera bl. ngt vard.) gm att själv följa omedelbart efter förmå (ngn) att förflytta sig dit man vill, fösa, driva; i sht med avs. på djur; äv. bildl. Thin dreng som körde the ijc (dvs. 200) oxar wp til Stocholms. G1R 6: 277 1529. Det är ilack hund, som een skall til skogen kiöra.
BERONIUS Reb. C 3 a (
1674).
Som nöden efter ordspråket kör hund i band. Posten 1769,
s. 962. Den som vill köra andra, skall springa sjelf.
GRANLUND Ordspr. (c.
1880. – särsk.
[KÖRA.v 1.a]
a) (bygdemålsfärgat) i uttr. köra (ett djur) i hage l. i vall, förr äv. (jfr slutet) köra (ett djur) vall, driva (ett djur) till skogen l. på bete. Och bondhen kördhe sitt fæ ij hagha. Visb. 1: 66 (
1573).
WEXIONIUS Sinn. 3: B 3 b (
1684).
Ja haa wat borta å kört wall Fää. Tidfördrijf A
2 a
(c. (
1695).
STENBORG Jäg. 32 (
1780). – särsk.
i uttr. köra vall, utan obj.: driva djur på bete. Fatab. 1911,
s. 200 (i folkvisa).
FoF 1928,
s. 104.
[KÖRA.v 1.b]
b) (
numera föga br.)
jäg. om jakthund: vädra upp (ett villebråd) o. (under skällande) förfölja det; äv. utan obj. l. med prep. på; jfr DRIVA v.², ¹ e. ÅgerupArk. Brev 21/6 (
1734).
De förmarkte hunden kiöra. VRP 9/3 (
1737).
De hundar som drifva gerna Räf, pläga äfven vara benägna att köra Lo. GREIFF Jagt 47 (
1821). KNÖPPEL
SvRidd. 128 1912.
[KÖRA.v 1.c]
c) (
†)
i uttr. köra bak på ngn, förfölja ngn. G1R 26: 101 1556.
[KÖRA.v 1.d]
d) bildl., övergående i bet.: ansätta l. jäkta (ngn). CHRONANDER Surge E 8 b (
1647).
Han svor, att han skulle köra sin förtryckare (gm att pina honom med ett rykte som utkommit om hans släkt). STRINDBERG RödaR 56 1879. – särsk.
i förb. med bestämning angivande resultatet av jäktandet; jfr 7 a, 13 a. (Guvernanten var) omöjlig att köra trött på (pianot). BACKMAN Reuter Lifv. 1: 88 (
1870).
[KÖRA.v 1.e]
e) (
†)
bildl., övergående i bet.: sätta fart på (ngt), sätta (ngt) i rörelse. Körer dicht Fötterna, låter see / Om j förtiäne maaten. BRASCK TyKr. H
3 b
1649.
[KÖRA.v 2]
2) (
numera bl. ngt vard.)
allmännare: tvinga (ngn l. ngt) att lämna den plats han l. det förut intog, driva bort, fördriva, jaga; ofta med adverbiell bestämning angivande den plats varifrån l. dit ngn l. ngt drives. SVART Gensw. G
8 a (
1558).
The körde honom plat vthur Lifland. PETREIUS Beskr. 2: 39 (
1614).
Hon haar kiört alt Folket till sängh. ManhaftLöjtn. 39 (1666). Ingen pläga wij från huus och hemman köra. Fånge 54 (c. 1710. (Fröken Sallgren hade) måst köra ur tjensten sin gamla tjenarinna. TAVASTSTJERNA Inföd. 236 (
1887).
SIWERTZ JoDr. 375 (
1928;
i bild). – särsk.
[KÖRA.v 2.a]
a) i uttr. köra (i) kas med ngn; se KAS, interj. o. sbst.³ II ² a o. b . [KÖRA.v 2.b]
b) (†) utan adverbial: driva bort, förfölja. Hwarie Swensk soldat kan tijo Ryszar köra. GEISLER Fägnet. D
2 a
1709.
[KÖRA.v 2.c]
c) i uttr. köra ngn på porten l. dörren, förr äv. på port l. dörr, driva ngn på porten. ÖB 24 1712. Edar Herr Fader .. körde mig på dören.
LAGERSTRÖM Gir. 33 (
1731).
HAGBERG Aristoph. 50 (
1834).
Han .. körde henne .. på porten. GRIMBERG VärldH 7: 133 (
1936).
[KÖRA.v 2.d]
d) i uttr. köra ngn på flykten, driva ngn på flykten. DRYSELIUS Monarchsp. 212 (
1691).
LINNÉ MusReg. XIX 1754.
[KÖRA.v 2.e]
e) (
vard.)
bildl., i uttr. köra ngn till ngt l. att (äv. till att) göra ngt, förmå l. nödga ngn till ngt l. att göra ngt. UppsDP 20/9 (
1595).
At köra Peterson til raison. BARK Bref 1: 57 (
1703).
Han körde mig att beställa nya skodon på sista modet. WINGÅRD Minn. 5: 147 (
1847).
ÖSTERGREN (
1931) .
[KÖRA.v 3]
3) (
†)
om naturkraft (väder, vind o. d.): oemotståndligt driva l. föra (ngt åt ngt håll). Som een Röök kring Luften körs, / .. / Är wårt hopp i thenna Wärld. WIVALLIUS Dikt. 113 (
1641).
Stormen) körer .. wattnet uthur Östersiöön in j Nevan.
ASScF 18: 370 1681. – särsk.
[KÖRA.v 3.a]
a) i uttr. köra på ngt: driva (ngt) fram. En foglig västanvind på våra segel körde. KOLMODIN QvSp. 2: 525 (
1750).
[KÖRA.v 3.b]
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: som driver ngt fram.
Een kiörande Wästan Windh. WILLMAN Resa 193 (1667). KALM VgBah. 164 (
1746).
[KÖRA.v 4]
4) (
ngt vard.)
pressa l. trycka l. stöta (ngt) in i l. mot ngt; jfr DRIVA v.² ²⁰, JAGA 8. (Akta er) At hon ej denna knif uti er strupa kör. LIVIN Kyrk. 33 (
1781).
(Under sjögång) kör man
(ibland) ryggen i kojbrädan, så att det värker i lungorna.
STENFELT Skepp. 36 (
1903).
Köra en spik rätt genom handen (på sig). ÖSTERGREN 1931. (
†)
Kjörde jag spjutet / Kongen til hjärta. BJÖRNER Fridth. 44 (
1737). – särsk.
[KÖRA.v 4.a]
a) i uttr. köra med ngt (mot l. i ngt), stöta l. slå med ngt. Med omvänd glaf mot klippans vägg han kör. WALLIN Vitt. 2: 278 (
1807).
(De) körde med störarna i timmerhögen för att bända den i sär. ROOS Helgsm. 2: 181 (
1896).
KNÖPPEL SvRidd. 64 (
1912).
[KÖRA.v 4.b]
b) med obj. angivande resultatet av stötandet. Ett biljardkläde, som han kört hål i. SÖDERHJELM Brytn. 20 (
1901).
[KÖRA.v 4.c]
c) bildl. – särsk.
[KÖRA.v 4.c.α]
α) (
†)
i uttr. köra en skräck i ngns blod, ingiva ngn skräck, injaga skräck hos ngn. LILLIENSTEDT Christus C
3 b
1694.
[KÖRA.v 4.c.β]
β) (
†)
i uttr. köra ngn ngt i halsen, låta ngn umgälla ett yttrande o. d., låta ngn "äta upp" ngt. SERENIUS (
1734;
under eat).
[KÖRA.v 4.c.γ]
γ) i uttr. köra huvudet i väggen, envist hålla på sin mening l. föresats, vara envis o. omedgörlig; äv. i uttr. det är som att köra huvudet i väggen (att försöka övertala honom o. d.), det är alldeles omöjligt (att osv.). WESTE FörslSAOB (
1823).
Ber man bara den karlen rent ut om något, så kör han hufvudet äfven rakt i väggen. KNORRING Ståndsp. 3: 188 (
1838).
TOPELIUS Vint. I. 1: 160 (
1863,
1880).
ÖSTERGREN 1931.
[KÖRA.v 4.c.δ]
δ) i fråga om känsla av tryck l. pressning o. d. i kroppen. I tarmarne kändes besynnerliga körningar, oftast med buller. TLäk. 1834,
s. 484.
SVARTZ MatsmältnSj. 109 (
1932).
[KÖRA.v 5]
5) (
ngt vard.)
intr.: hastigt förflytta sig l. fara fram, rusa, jaga. Fisken kör i väg uppöver. HAMMARSTRÖM Sportfiske 105 (
1925). – särsk.
bildl. [KÖRA.v 5.a]
a) i uttr. köra i väg, draga på (med uppläsning av ngt o. d.). BACKMAN Dickens Pickw. 2: 56 (
1871).
BONDESON Anna 14 (
1883).
[KÖRA.v 5.b]
b) i uttr. köra i vädret, hastigt skjuta i vädret, hastigt bliva högre; äv. i uttr. köra i höjden med ngt, driva ngt i höjden. DALIN Arg. 2: 404 (
1734. (
1754).
Nu börjar man köra i höjden med amerikanska skyskrapor. CEDERSTRÖM Ströft. 124 (
1915).
[KÖRA.v 6]
6) (
ngt vard.)
intr.: stöta l. slå (mot ngt). En afbruten framåtlutande grässtängel körde mig i ansigtet .., så att blod kom ut. Kongo 2: 448 1888. jfr: En ung man råkade vid ett trampolinhopp köra i botten.
SvD(A) 1929,
nr 196, s. 3; jfr
5. [KÖRA.v 7]
7) [eg. specialfall av 1]
med avs. på djur som är spänt för ett fordon o. d.: med tömmar styra l. leda (djur). En liten gosse .. som war i föllje med dem, och kiörde en ung föllja. VRP 23/6 (
1719).
Renen köres med en enda töm. SANDSTRÖM NatArb. 2: 213 (
1910).
Köra fyrspann. AUERBACH (1911). Körning av hästar. SvUppslB 1933. jfr
SPRÄNG-KÖRA,
ENBETTS-KÖRNING. – särsk.
[KÖRA.v 7.a]
a) i förb. med bestämning angivande resultatet av körandet. Han haf[ve]r kört en häst fördärfwat. ConsAcAboP 4: 153 1673.
(Man behövde inte) köra trötta sina tusen riksdalers-hästar.
KNORRING Cous. 3: 48 1834.
[KÖRA.v 7.b]
b) i uttr. köra med (häst osv.); jfr 13. Then medh hestar körer. SvOrds. A
8 b (
1604).
Ett .. berg, uppför hvilket en Lapp körde med sin ren. 3SAH 2: 141 (
1887).
Att köra med parhästar. NYBLOM Minn. 2–
3: 12 1904.
[KÖRA.v 7.c]
c) (
mindre br.)
övergående i bet.: inöva l. dressera (djur) till dragande av fordon o. d., inköra. ASTEROPHERUS 20 1609.
Hästar som ej äro körda. WESTE (
1807).
AHLQUIST Öl. 1: 415 (
1822).
[KÖRA.v 8]
8) med avs. på vagn l. annat fordon: gm styrande av förspänd(a) dragare framdriva (vagn o. d.); äv. i uttr. köra med (vagn osv.); jfr 13. The grefuer och herrer the köre medh wagn, / i mörkesta natt. Visb. 2: 66 (c. 1600).
LUCIDOR (SVS) 397 (
1674).
Den (dvs. postvagnen) .. kördes med fyra par hästar. THUNBERG Resa 1: 41 (
1788).
En raskt körd resvagn. LAGERLÖF Berl. 1: 200 (
1891). – särsk.
[KÖRA.v 8.a]
a) i utvidgad anv., med avs. på automobil, cykel, lokomotiv o. dyl. fordon, som icke förflyttas medelst dragare, l. farkost, i sht motorbåt: framföra, styra; äv. i uttr.:
köra med (bil, motorbåt osv.).
Att köra ett lokomotiv. LUNDBERG Lok. 285 (
1902).
NERÉN HbAut. 1: 117 (
1911).
Västerkrokarna körde med motorbåt. Husmodern 1929,
nr 27, s. 22.
A. P. Rosell älskade att köra motorbåt.
MOBERG Rosell 259 (
1932). – jfr
AUTOMOBIL-KÖRNING.
[KÖRA.v 8.b]
b) bildl. De åskor, som Zar Peter körde / vid Pultava. TEGNÉR (WB) 4: 15 1822; jfr
10 c . När vår verld är förgången, sönderslagen, / Ur spåren körd.
CVASTRANDBERG 5: 97 1862.
[KÖRA.v 9]
9) medelst hästskjuts o. dyl. l. medelst automobil forsla l. transportera (ngt) l. befordral. skjutsa (ngn). SthmSkotteb. 3: 190 (
1521).
Eric feck altjämt sin kära Matmor köra. LIVIN Kyrk. 138 (
1781).
Timrets huggning och körning. FREDENBERG Sågtimm. 18 (
1892).
Bönderna fingo köra jord och fyllning till vallarna. OoB 1932,
s. 526. – jfr
DY-,
GRUS-KÖRA,
GRÅBÄRGS-,
GÖDSEL-,
HÖ-,
LER-,
MALM-,
STEN-,
VATTEN-,
VED-KÖRNING m. fl. – särsk.
[KÖRA.v 9.a]
a) (
mindre br.)
med avs. på säd, hö o. d.: föra under tak, inbärga. KNORRING Ståndsp. 1: 110 (
1838).
[KÖRA.v 9.b]
b) i uttr. köra med (ngt), forsla l. transportera (ngt); jfr 13. VRP 18/12 (
1733).
Kör med kistan, medan liket är varmt. GRANLUND Ordspr. (c.
1880.
[KÖRA.v 9.c]
c) i uttr. köra för (ngn), skjutsa (ngn); jfr 13. ÅngermDomb. 1648,
s. 21.
ALMQVIST Lad. 18 (
1840).
[KÖRA.v 10]
10) om vagn förspänd med dragare l. om automobil, järnvägståg o. d.: röra sig, framföras, gå.
En vagn, som körde vid pass en tima om kring staden. Posten 1769,
s. 436.
Till trappan / af prestgåln kör en vagn. FGRAFSTRÖM Dikt. 129 (
1875).
Tåget körde .. med en fart af 100 kilometer i timmen. GHT 1895,
nr 268 A, s. 2.
HANSSON NVis. 16 (
1907). – särsk.
[KÖRA.v 10.a]
a) i utvidgad anv., om fartyg; ngn gg om flygmaskin. NORDENFLYCHT QT 1746–47,
s. 121.
SvD(A) 1934,
nr 184, s. 8 (om flygmaskin). [KÖRA.v 10.b]
b) med obj. betecknande resultatet av körandet. Grus, hvari de tunga fordonen kört djupa hjulspår. TurÅ 1901,
s. 160.
[KÖRA.v 10.c]
c) (
mindre br.)
bildl. ) om vind l. storm;jfr 3. Stormen kör. SÄTHERBERG Dikt. 1: 112 (
1862).
VLitt. 1: 84 1875. ) om åska: mullra gå; jfr
8 b. Åskan kör.
WESTE FörslSAOB (
1823;
fam.).
Krigets åska kör. CVASTRANDBERG 1: 84 1848.
EKHOLM Torp. 10 (
1923).
[KÖRA.v 11]
11) i fråga om plöjning l. liknande bearbetning av jord. [KÖRA.v 11.a]
a) med avs. på plog: framdriva (plog) gm att med tömmar styra dragdjur spänt (spända) för densamma. AGARDH ThSkr. 2: 72 (
1842,
1856;
i bild).
En tjänare som kör plogen. Luk. 17: 7 (Bib. (1917). ÖSTERGREN 1931.
[KÖRA.v 11.b]
b) landt. med avs. på jord l. åker o. d.: plöja, bearbeta med plog; äv. i uttr. köra i (åkern osv.). LösingDomb. 22/8 (
1599).
Ändoch thet är fast bättre köra sin Åker torr än wåter, lijkwäl (osv.). IERICI Colerus 1: 89 (c. (
1645).
Han kiörde uthi sin åker. SCHÜCK VittA 2: 337 (i handl. fr. 1674. Ute på åkern .. kör
(bonden) i trädet.
STRINDBERG NRik. 30 (
1882).
SkrSkånHushS II. 4: 9 1922. – jfr
DJUP-,
HÖST-,
VÅR-,
ÅRDER-KÖRA.
[KÖRA.v 12]
12) i utvidgad anv. av
8, 10, i fråga om rörelse som mer l. mindre erinrar om rörelsen hos vagn l. vagnshjul.
[KÖRA.v 12.a]
a) med obj. betecknande maskin, i sht motor o. d.: hålla (en maskin) i gång, låta (en maskin) arbeta. LB 3: 246 1902. Små
(motorer), som endast köras, då de ha belastning.
TT 1927, Allm.
s. 188.
Våra motorer gå icke att köra med bensin utan endast med bensol. SvD(A) 1928,
nr 159, s. 3.
[KÖRA.v 12.b]
b) i uttr. köra ngt i gång, sätta (ngt) i gång; dels med avs. på maskin o. d., dels med avs: på industriell anläggning. NERÉN HbAut. 1: 56 (
1911;
med avs. på automobil). DN(A) 1932,
nr 15, s. i (med avs. på industriell anläggning). jfr
IGÅNG-KÖRA.
[KÖRA.v 12.c]
c) intr.: hålla industriell anläggning i gång; äv. om industriell anläggning o. d.: vara i gång; ofta i uttr. köra för fullt, så att anläggningens hela kapacitet utnyttjas. Vi ha kört duktigt i dag. HEDENVIND-ERIKSSON Hjul. 145 (
1928).
Man kör .. för fullt med samtliga pappersmaskiner. NDA(A) 1931,
nr 341, s. 10.
Fabrikerna körde för halv fart. HELLSTRÖM Malmros 14 (
1931).
[KÖRA.v 12.d]
d) intr., om maskin: vara i gång, arbeta. En af omformarna började köra. SvD(A) 1915,
nr 340, s. 6.
[KÖRA.v 12.e]
e) intr., i uttr. köra varmt, (gm försummelse) åstadkomma att en maskin o. d. går varmt (se GÅ I 10 c); äv. om maskin: gå varmt. NERÉN HbAut. 1: 118 (
1911).
[KÖRA.v 13]
13) färdas l. fara gm att med tömmar styra djur som är spänt (äro spända) för ett fordon o. d.; äv.: framföra automobil l. järnvägståg o. d.; stundom i fråga om segling l. färd med farkost, i sht motorbåt; stundom allmännare: fara l. åka på ett fordon o. d. (utan att själv styra dragdjuren l. sköta manövreringen).
Han körer lika som han wore rasande. 2Kon. 9: 20 (Bib. (1541). När thesse komme körande vp ått siön till Rätwijk, hände obetänckt att (osv.). SVARTG1 15 (1561). (Skjutsbonden) kjörde .. vilse. HA 8: 149 (c. (
1820).
Köra i gående, i traf, i galopp. WESTE FörslSAOB (
1823).
Bron duger inte att köra på. WoH (1904). De körde uppför en hög backe. LAGERLÖF Körk. 153 (
1912).
Seden att på julmorgonen köra i kapp hem från kyrkan. FolklEtnSt. 1: 156 (
1916).
(Han) körde (dvs. seglade) för focken. MÅNSSON Rättf. 1: 19 (
1916).
Vi köra .. söderut. BÖÖK ResSv. 2 (
1924;
i fråga om färd i automobil).
En timmes körning (i motorbåt) rakt österut från Nynäshamn. SvD(A) 1933,
nr 254, s. 5. DN(A)
1934,
nr 40, s. 5. jfr
KAPP-KÖRA,
PROMENAD-KÖRNING. – särsk.
[KÖRA.v 13.a]
a) i förb. med bestämning angivande resultatet av körandet; äv. bildl. (jfr e). Broor Andersson hafver .. körtt sin ene foot ofärdigh. OxBr. 1: 115 (
1618).
Man kan snart köra sigh fördärfwa. BtVLand 6: 5 (
1674).
LARSSON Stud. 137 (
1891,
1899;
bildl.). jfr
TRÖTT-KÖRA.
[KÖRA.v 13.b]
b) med innehållsobj., särsk. betecknande väg resp., i fråga om segling o. d., farled; äv. (
vard.)
i uttr. köra sig en tur o. d.; jfr 15. Köra sin kos l. sin väg, köra bort, köra åstad. När Nils Jonsson var redo at kjöra sina färde (så osv.). TörngrenMål. 110 (1801). En hufvudsak vid körning af traf är tempots reglerande. WRANGEL HbHästv. 500 (
1885).
Den gamle Kungen, som .. körde sig en tur genom folkmassorna. SDS 1905 nr 130, s. 2.
Larsson körde farleden från Stocksund. SvD(A) 1934,
nr 317, s. 3.
[KÖRA.v 13.c]
c) (
i fackspr.)
i imper., användt ss. signalatt järnvägståg o. dyl. l. deltagare i kappspringning o. d. får sätta sig i rörelse.
Tillåtelse (bör) lemnas att vid lastplats .. hålla hufvudsignalen ständigt ställd till kör. PT 1909,
nr 214 A,
s. 3.
2NF 34: Suppl.
689 1922.
[KÖRA.v 13.d]
d) sjöt. i uttr. köra i vind, medelst roder o. segel hastigt svänga ett fartyg i sådant läge att dess förstäv vändes rakt mot vinden. ROSWALL Skeppsm. 1: 179 (
1803).
SMITH (
1916) .
[KÖRA.v 13.e]
e) mer l. mindre bildl. Att finna sig betungad med alla en plats åliggande skyldigheter, utan några deremot svarande rättigheter, det är att köra i sanden, och förr eller sednare kör man fast. ObjGästen 1829,
nr 4, s. 3.
Dagen kör med lika slaka tömmar. BÖRJESSON Solen 58 (
1856). – särsk.
[KÖRA.v 13.e.α]
α) (
†)
i uttr. köra i bara marken, eg.: köra (släde) på barmark; bildl.: hava stora svårigheter. ULLENIUS Ro & 279 1730. [KÖRA.v 13.e.β]
β) (
mindre br.)
i uttr. köra i krokar, köra och svänga, äv. köra och vända (jfr ), (i sitt tal) göra undanflykter, slingra sig, svänga sig. Hur listigt är dit tal! hur vigt du kör och vänder. RADEMINE Goethe 52 (
1799).
Illviljan skall få se, att, hur hon kört och svängt, / Hon endast skyndat på hvad hon förhindra tänkt. CVASTRANDBERG 2: 369 1865.
VLitt. 1: 135 1902.
[KÖRA.v 13.e.γ]
γ) (
vard.)
i uttr. köra med ngt, stundom köra och vända med ngt (jfr ), ständigt tala om ngt, ständigt framhålla ngt, ständigt "komma med" ngt, ständigt upprepa (ett påstående); ävlas med ngt. Om en dum menniska får en tanke .., så upphöjer han den till sin öfvertygelse och håller på den och kör med den. STRINDBERG RödaR 205 (
1879).
VL 1905,
nr 299 B, s. 3.
Då ..högern, bara "kör" med sitt tullkrav. NDA(A) 1931,
nr 127, s. 3.
[KÖRA.v 13.e.δ]
δ) (
vard.)
i imper.: låt gå, må vara; äv. i uttr. kör för det o. d., låt gå för det osv. HbiblSällsk. 2: 697 1839. Går ni med ner på caféet? ..
(Svar:) Ja, kör!
HEDBERG Sardou 129 (
1866).
Går det ej af (med affären) för mindre .., så – kör för tvåhundra plåtar)! TOPELIUS Fält. 5: 175 1867.
SIWERTZ Sel. 1: 60 (
1920). – särsk.
α') i uttr. kör i kylan, se KYLA sbst.², ⁴. β') [eg. bildl. anv. av d]
i uttr. kör i vind; äv. i talesättet Kör i vind, sa' Blomster. Kör i vind, sa' Blomster.
GRANLUND Ordspr. (c.
1880.
(Övertalad av Helen att gå på teatern) utbrast
(Jonas): Nå så kör i vind då!
BERGMAN JoH 64 (
1926).
[KÖRA.v 13.e.ε]
ε) (vard., numera mindre br.) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. i ett (enda) körande, oavbrutet, utan uppehåll, "i ett kör" (se KÖR, sbst.³). Han hällde oupphörligt i sig det ena glaset efter det andra .. i ett körande! BACKMAN Reuter Lifv. 2: 271 (
1870).
ROOS Strejk. 75 1892.
[KÖRA.v 14]
14) (i skolspr., vard.) i fråga om underkännande i examen o. d. [KÖRA.v 14.a]
a) [sannol. bildl. anv. av 13; jfr liknande anv. av ÅKA]
bliva underkänd i examen, bliva kuggad, falla igenom. LIEBERATH FriluftP 120 (
1921).
ÖSTERGREN (
1931) .
[KÖRA.v 14.b]
b) om lärare l. examinator: underkänna (ngn) i läxförhör l. examen. Landsm. 1924 s. 85 (skolpojksuttr. fr. Sthm).
[KÖRA.v 15]
15) med avs. på väg (l. tillfruset vatten): befara (väg osv.) med åkdon; jfr
13 b.
BLOCK MotalaStr. 109 (
1708).
Vintern blef .. så långvarig, att Ålands haf ännu kördes mot slutet af April. ADLERBETH Ant. 2: 196 (c. 1815.
[KÖRA.v 16]
16) [sannol. bildl. anv. av 12 a]
med avs. på film: "veva" l. visa (film) på biograf; äv., med avs. på skådespel: uppföra (skådespel) på teater; särsk. med subj. betecknande biograf resp. teater. Ingen biograf ville köra den (dvs.filmen). NDA(A) 1919 nr 323 s. 6.
Folkteatern, som kör sin revy så långt som möjligt in i september. ST 25/8 1929, Söndagsbil. s.
11.
BygdFolk 3: 251 1934.
Särsk. förb. –
KÖRA AV ¹⁰ ⁴, förr äv. UTAV .
jfr AVKÖRA. [KÖRA.v 1]
1) till 2; äv. i uttr. köra av med (ngt l. ngn). VDBötB 1635,
s. 182. Han ..
(hade) måst köra af med honom.
WALDENSTRÖM Österl. 359 (
1896).
[KÖRA.v 2]
2) (
†)
till 2 e, i uttr. köra ngt av ngn, avtvinga ngn ngt. Jag kiörde pengarna af honom. SERENIUS (
1734;
under hector).
[KÖRA.v 3]
3) till 10, 13: köra åstad, giva sig i väg. Han .. badh kusken kiöra af. RARP 9: 45 (
1664).
Just i detsamma vagnen körde af, ropade Gustaf: .. Farväl, Erik! LIVIJN 1: 292 1822.
TOPELIUS Vint. I. 2: 90 (
1867,
1880).
[KÖRA.v 4]
4) till 13 a.) i uttr. köra av ngt, gm körande åstadkomma att ngt går av. Köra af fimmelstången. MÖLLER (
1790,
1807).
[KÖRA.v 4.b]
b) i uttr. köra av ngn (l. sig) benet o. d., köra så att ngns (resp. ens) ben osv. går av l. blir fördärvat. Landsm. XI. 2: 25 (
1896).
Man körde av honom bägge benen. AUERBACH 1911.
–
KÖRA BORT ¹⁰ ⁴. [ fsv. köra bort]
jfr BORTKÖRA [KÖRA BORT.fb 1]
1) (vard.) till 2: driva bort, jaga bort. 2Saml. 35: 222 (
1662;
i bild). NDA(A) 1931,
nr 148, s. 3.
[KÖRA BORT.fb 2]
2) till 9: bortforsla. POLHEM Test. 123 (
1761).
[KÖRA BORT.fb 3]
3) till 10, 13. MÖLLER (
1790,
1807).
–
KÖRA DÄN ¹⁰ ⁴, förr äv. DÄDAN . (
vard.)
till 2: driva bort. RP 2: 70 (
1631).
WÄGNER Norrt. 114 (
1908).
–
KÖRA EFTER ¹⁰ ³², äv. ⁴⁰. jfr
EFTERKÖRA [KÖRA EFTER.fb 1]
1) (
†)
till 2: sätta efter (ngn); äv. bildl.: hålla efter (ngn). HUND E14 77 (1605).
RUDBECKIUS Luther Cat. 46 (
1667;
bildl.).
[KÖRA EFTER.fb 2]
2) till 10, 13. [KÖRA EFTER.fb 2.a]
a) i fråga om körande bakefter en annan. Han .. lät .. vagnen köra efter sig. LJUNGGREN Resa 71 (
1871).
AUERBACH 1911. b)
köra för att hämta (ngn l. ngt). SAHLSTEDT 1773.
–
KÖRA EMOT ¹⁰ ⁰⁴, äv. MOT ⁴. [KÖRA EMOT.fb 1]
1) till 6: stöta emot; äv. bildl. WESTE FörslSAOB (
1823;
bildl.). (Han) kör emot öfverallt.
CARLÉN Rosen 171 (
1842;
bildl.). (Gammelgäddan) körde så kraftigt hon orkade mot nätväggen.
FORSSLUND Djur 175 (
1900).
[KÖRA EMOT.fb 2]
2) till 10, 13. Kjöra emot en husknut. LIND (
1749).
Kusken har kört emot. AUERBACH 1911.
–
KÖRA FAST ¹⁰ ⁴. [KÖRA FAST.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 5: rusa så att man fastnar; äv. refl. SÄLLBERG Långv. 132 (
1894;
refl.).
Fisken .. Märkte ej näten .. och körde fast. BERG Sjöf. 184 (
1910).
[KÖRA FAST.fb 2]
2) till 10, 13: köra så att åkdonet fastnar; äv., i fråga om segling: segla så att farkosten fastnar. WIDEGREN1788. Ett godståg hade kört fast i en snödrifva. PT 1888,
nr 3 A,
s. 3. Han kom inte längre
med båten) än till närmaste prick, där han körde fast på fel sida.
SvD(B) 1927,
nr 201, s. 4. särsk. (mindre br.) refl.
LoF 1873,
s. 44.
MELANDER Långtur 168 (
1896).
[KÖRA FAST.fb 3]
3) i bildl. anv. av 1, 2: icke längre hava ngn utväg, icke komma ngn vart, misslyckas, "komma i klämma"; äv. refl. BACKMAN Reuter Lifv. 1: 9 1870.
Fyris 1894,
nr 148,
s. 2 (refl.). Man befarar, att konferensen snart skall köra fast på grund av de stora motsättningarna i flottfrågan.
SvD(A) 1933,
nr 281, s. 3.
–
KÖRA FRAM ¹⁰ ⁴. jfr FRAMKÖRA. [KÖRA FRAM.fb 1]
1) (
†)
till 1 b. Kjöra fram et skogsdjur. LIND 1749.
[KÖRA FRAM.fb 2]
2) (
ngt vard.)
till 4. Köra fram .. huvudet. AUERBACH 1911.
[KÖRA FRAM.fb 3]
3) till 7. UNGERN-STERNBERG Bourgelat 65 1752. [KÖRA FRAM.fb 4]
4) till 8. Man körde fram vagnen. WESTE 1807.
[KÖRA FRAM.fb 5]
5) till 9. G1R 24: 205 1554. särsk. bildl.: föra fram (en angelägenhet l. ett ärende o. d.), draga fram; äv.: yttra; äv. i uttr.
köra fram med ngt. STRINDBERG NSvÖ 2: 100 (
1906).
Oftast kommer religionen på tapeten, om icke aftontidningen kört fram politiken. ENGSTRÖM 2Bok 67 (
1909). NILSSON
FestdVard. 33 1925.
[KÖRA FRAM.fb 6]
6) till 10, 13. Vagnen körde nu fram. TEGNÉR (WB) 9: 141 (
1841). LAGERLÖF
Saga 122 1908. särsk. till
13 b. (Sjömannen) medh ett o-skräckt Modh sin Koosa körde fram.
WEXIONIUS Sinn. 3: G 4 a
1684.
–
KÖRA FRÅN se KÖRA IFRÅN.
–
KÖRA FÖRBI ¹⁰ ⁰⁴. jfr FÖRBIKÖRA. [KÖRA FÖRBI.fb 1]
1) till 7. LAGERLÖF Körk. 8 (
1912).
[KÖRA FÖRBI.fb 2]
2) till 10, 13. EHRENADLER Tel. 188 (
1723).
–
KÖRA GENOM ,
se KÖRA IGENOM.
–
KÖRA HOP ,
se KÖRA IHOP.
–
KÖRA I ¹⁰ ⁴, förr äv. UTI . (
ngt vard.)
[KÖRA HOP.fb 1]
1) till 4; särsk. i uttr. köra i ngn l. sig mat l. dryck, tvinga ngn l. sig att förtära mat osv. i överflödig mängd; jfr KÖRA v. 2 e. RelCur. 366 (1682). GYLLENBORG Sprätth. 67 (
1737).
BENGTS Vargt. 10 (
1915).
[KÖRA HOP.fb 2]
2) till 5, 6. "Akta skallarne" stod det .. öfver dörren (i turisthyddan), men hvad hjelpte väl det! Man körde i, så man såg stjernor och solar. ROSENIUS Himmelstr. 36 (
1903).
MELIN Dikt. 2: 174 (
1904).
–
KÖRA IFRÅN ¹⁰ ⁰⁴ 1. FRÅN ⁴. jfr FRÅNKÖRA. [KÖRA IFRÅN.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 2: driva l. jaga (ngn) bort från (ngn l. sig l. ngt). RÄÄF Ydre 3: 395 (cit. fr. (
1594).
Denne haf [wer]
.. kört henne ifrån sigh. ÄARäfst 176 (1596). WÄGNER Norrt. 112 (
1908).
[KÖRA IFRÅN.fb 2]
2) till 10, 13. Om han körer från dig, så osv.). DALIN Arg. 2: 217 (
1734,
1754).
–
KÖRA IGENOM ¹⁰ ⁰⁴⁰ l. ⁰³², äv. GENOM ³² l. ⁴⁰. jfr GENOM KÖRA. [KÖRA IGENOM.fb 1]
1) (ngt vard.) till 4. (De) köra .. tjocka stänger igenom hästarne längs efter kroppen. CARLSTEDT Her. 2: 61 1833.
[KÖRA IGENOM.fb 2]
2) till 8. Intet trångt Samwet, dher man kiörer ett Höölasz igenom. GRUBB 398 1665.
[KÖRA IGENOM.fb 3]
3) till 11. Styf jord, der det behöfs två par (oxar) på en gång, för att köra genom skorpan. WETTERBERGH Penning. 609 (
1847).
SANDSTRÖM NatArb. 1: 88 (
1908).
[KÖRA IGENOM.fb 4]
4) till 10, 13. HOPPE 1892.
–
KÖRA IHJÄL ¹⁰ ⁰⁴. jfr IHJÄLKÖRA. [KÖRA IHJÄL.fb 1]
1) till 7 a. Hans drängh hade kiört hans häst ihiäl. Cons AcAboP 3: 22 1665.
[KÖRA IHJÄL.fb 2]
2) till 13 a: köra över o. döda (ngn). HEDENSTIERNA Fideik. 172 (
1895).
–
KÖRA IHOP ¹⁰ ⁰⁴, äv. TILLHOPA ⁰⁴⁰ l. ⁰³², stundom HOP ⁴. jfr HOPKÖRA. [KÖRA IHOP.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 1: driva samman. Köra ihop fåren. SAHLSTEDT 1773.
[KÖRA IHOP.fb 2]
2) (
†)
till 1, 2 e: driva l. tvinga samman; äv. bildl.: göra eniga, ena. RARP V. 1: 13 (
1652).
Nu körer nöden och fahran oss ihoop. Därs. 6: 120 1657.
TERSMEDEN Mem. 5: 55 (
1771;
bildl.).
[KÖRA IHOP.fb 3]
3) (
vard.)
till 5: ränna ihop; äv.: hopa sig; äv. refl.; äv. bildl. Det har kört ihop sig, det har hopat sig arbete så att det blivit stockning. På sina ställen har .. (isen) kört ihop till riktiga isberg. SD(L) 1897,
nr 61, s. 3.
SvD(A) 1929,
nr 170, s. 4 (refl., i bild).
[KÖRA IHOP.fb 4]
4) (
vard.)
i bildl. anv. av 3: råka i tvist. WINGÅRD Minn. 2: 69 (
1846).
[KÖRA IHOP.fb 5]
5) till 8. En karl, som kört ihop sin kärra med en annans. BREMER FamH 1: 81 (
1831).
[KÖRA IHOP.fb 6]
6) till 9. G1R 28: 28 (
1558).
Kusken har kört ihop byggnadsgrus. AUERBACH 1911.
[KÖRA IHOP.fb 7]
7) (
vard.)
till 9, 13: gm körande (skjutsande l. forsling) intjäna (ngt). 'Köra ihop' en slant. BygdFolk 1: 319 1927.
[KÖRA IHOP.fb 8]
8) till 10, 13: kollidera. När åkdonen möttes så körde de ihop med en hisklig skräll. Lund 1895,
nr 65, s. 2.
–
KÖRA IKRING ,
se KÖRA OMKRING.
–
KÖRA IKULL ,
se KÖRA OMKULL.
–
KÖRA IN ¹⁰ ⁴. jfr. INKÖRA. [KÖRA IN.fb 1]
1) (ngt vard.) till 1, 2: driva l. jaga (ngn) in. LPETRI (Ec. 15 (
1559;
i bild). (Stallgumsen) körde in bandhunden i hans koja. LAGERLÖF Holg. 1: 234 1906.
[KÖRA IN.fb 2]
2) (
ngt vard.)
till 4: sticka in, föra in. Köra in armen. NORDFORSS 1805. särsk. bildl.
[KÖRA IN.fb 1.a]
a) (
†)
i uttr. köra ngn en skräck in, ingiva ngn skräck; jfr KÖRA v. 4 c . EKEBLAD Bref 1: 278 (
1653;
rättat efter hskr.). [KÖRA IN.fb 1.b]
b) (
†)
i uttr. köra ngn ngt in i munnen, låta ngn umgälla ett yttrande o. d.; jfr KÖRA v. 4 c . Hwarföre hafwer man icke strax sådant refuterat, och kört them lögnen in vthi Munnen? SYLVIUS Mornay 677 (
1674).
[KÖRA IN.fb 3]
3) (
ngt vard.)
till 5: rusa in, fara in. HELLSTRÖM Kusk. 119 (
1910).
Han .. körde på huvudet in i blåbärsriset. BLOMBERG Överg. 115 (
1915). särsk. (†) om salva: tränga in (i huden).
SAHLSTEDT 1773.
[KÖRA IN.fb 4]
4) till 7 c: inöva (djur) för körning. Jag kör in hästar. SCHRÖDERHEIM Fjäsk. 8 (
1791).
[KÖRA IN.fb 5]
5) till 8. KOLMODIN QvSp. 2: 176 (
1750).
Sedan Vagnen blifvit körd in i huset (så osv.). Weise 1: 44 1769.
[KÖRA IN.fb 6]
6) till 9. OxBr. 12: 219 1623. särsk.
landt. till
9 a.
G1R 26: 108 (
1556).
HELLSTRÖM Malmros 118 (
1931).
[KÖRA IN.fb 7]
7) till 10, 13. BtÅboH I. 9: 23 (
1637).
MALMSTRÖM Hist. 4: 104 (
1874). särsk.
[KÖRA IN.fb 3.a]
a) till 10 a, om fartyg. Ångbåtarna körde in bland de ända ned i vattnet växande busksnåren. Kongo 2: 242 1888. b) (
i Finl.)
köra ned sig på svag is. TOPELIUS Vint. II. 1: 383 (
1856,
1881).
[KÖRA IN.fb 3.c]
c) i sht
järnv. med obj. betecknande tid: taga igen (förlorad tid). AUERBACH 1911. GbgD 1919,
nr 180, s. 3.
–
KÖRA KRING se KÖRA OMKRING.
–
KÖRA KULL se KÖRA OMKULL.
–
KÖRA MOT ,
se KÖRA EMOT.
–
KÖRA NED ¹⁰ ⁴ l.
NER ⁴, förr äv.
NEDER .
jfr NEDKÖRA. [KÖRA NED.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 1, 2: driva l. jaga ned. HAGBERG Shaksp. 2: 246 (
1847).
Hunden kördes ned från stolen. SCHULTHESS 1885.
[KÖRA NED.fb 2]
2) (
ngt vard.)
till 4. CFDAHLGREN 4: 128 (
1831).
Tante Rüttenschöld bjöd honom en karamell, som han körde långt ned i halsen. BERGMAN Mark. 134 (
1919).
[KÖRA NED.fb 3]
3) (
ngt vard.)
till 5: rusa ned. VetAH 1760,
s. 315 (om kvicksilvret i en termometer). (Fåglarna) körde .. handlöst ned i ån samt trampade sedan vatten. LEWENHAUPT
Reddy 114 1907.
[KÖRA NED.fb 4]
4) till 8. LAGERLÖF Holg. 2: 61 1907.
[KÖRA NED.fb 5]
5) landt. till 11: gm plöjning o. d. nedmylla. RUDBECK Atl. 3: 578 (
1698).
HELLSTRÖM NorrlJordbr. 299 (
1917).
[KÖRA NED.fb 6]
6) till 10, 13. [KÖRA NED.fb 1.a]
a) körande begiva sig ned från en högre belägen plats. Köra ned till sjön. WESTE FörslSAOB 1823.
[KÖRA NED.fb 1.b]
b) med åkdon o. d. plumsa ned gm svag is l. i. lös mark l. gyttja o. d.; äv. om åkdon o. d.
DAHLBERG Dagb. 180 (
1675;
uppl. 1912).
JournLTh. 1813, nr 64, s. 1. Belägringskanonen hade kört ned i marken med ena hjulet. HEIDENSTAM Svensk. 2: 84 1910. c)
i uttr. köra ned sig, med åkdon o. d. plumsa ned gm svag is. WIGSTRÖM Folkd. 1: 157 1880.
AUERBACH 1911. d) (
mindre br.)
med åkdon fara över (ngn) så att han faller omkull (o. mer l. mindre skadas). HELLSTRÖM Kusk. 119 (
1910).
–
KÖRA OM ¹⁰ ⁴. jfr OMKÖRA. [KÖRA OM.fb 1]
1) till 11: plöja på nytt. WESTE 1807.
[KÖRA OM.fb 2]
2) till 10, 13. [KÖRA OM.fb 1.a]
a) köra rundt om (ngt). Köra om hörnet. AUERBACH 1911. b)
köra förbi (ngn l. ngt). UpplDomb. 1: 58 1626.
–
KÖRA OMKRING ¹⁰ ⁰⁴, äv. IKRING ⁰⁴ l. KRING ⁴. [KÖRA OMKRING.fb 1]
1) (
†)
till 5: rusa omkring, jaga omkring; äv. bildl. Så at .. (infanteriet) intet .. lärer .. hinna upp eder, som kiörer omkringh, medh fienden. CARL XII Bref 255 1704. Posten 1769,
s. 407 (bildl.).
[KÖRA OMKRING.fb 2]
2) till 10, 13. SPEGEL ÖPar. 21 (
1705).
Köra omkring staden. AUERBACH 1911. särsk. (†) till
10 c .
När Tordön kiör i kring. FRESE VerldslD 103 (
1718,
1726).
–
KÖRA OMKULLL ¹⁰ ⁰⁴, äv. IKULL ⁰⁴, sällan KULL ⁴. [KÖRA OMKULLL.fb 1]
1) till 10, 13: köra så att åkdonet välter omkull. NYRÉN Charakt. 96 (cit. fr. (
1760).
STRINDBERG HMin. 1: 242 (
1905).
[KÖRA OMKULLL.fb 2]
2) till 10, 13, med obj. betecknande ngn l. ngt som befinner sig utanför fordonet: köra så att ngn l. ngt faller omkull (o. skadar sig resp. tager skada). ConsAcAboP 3: 267 1668.
[KÖRA OMKULLL.fb 3]
3) till 13, med obj. betecknande vagn l. lass: köra så att vagnen osv. välter omkull; äv. i uttr. köra omkull med (ngt). En .. stalldräng har kört ikull med rustvagnen. KEXÉL 1: 427 (
1795).
Köra sitt lass omkull. PROCOPÉ Vers 27
1909.
–
KÖRA PÅ ¹⁰ ⁴. jfr PÅKÖRA. [KÖRA PÅ.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 1, 7: driva på (ngn), föra på. Jönss .. togh Bonden om skieget, den andre kiorde på och (de) ledde bonden hem. VRP 1628,
s. 292.
ALLVIN Mo 112 1857.
[KÖRA PÅ.fb 2]
2) (
ngt vard.)
till 1 d. [KÖRA PÅ.fb 1.a]
a) skynda på (ngn l. ngt), påskynda (ngt). LINNÉ Bref I. 2: 201 (
1756).
AUERBACH 1911. b)
skynda sig, hava brådt om; ävlas. Sakerne gå braf i Cantzliet, det köres på, men med besked. BARK Bref 1: 154 (
1704).
TERSMEDEN Mem. 5: 248 1784.
[KÖRA PÅ.fb 3]
3) till 9: med skjuts transportera (ngt) så att det kommer på ngt. VgFmT I. 10: 92 1586. Man måste .. harva upp myren och köra på kalk, sand och gödsel.
SANDSTRÖM NatArb. 2: 112 (
1910).
[KÖRA PÅ.fb 4]
4) till 10, 13; särsk. [KÖRA PÅ.fb 1.a]
a) (ngt vard.) köra (snabbt) utan att låta sig hejdas av ngt hinder o. d. Nu Phœbe, kom, kör på; låt tijna Strålar glimma. STIERNHIELM Fägn. 77 (
1643,
1668).
ÖgCorr. 1913,
nr 31,
s. 3.
[KÖRA PÅ.fb 1.b]
b) vid körning stöta mot ngn l. ngt. WESTE FörslSAOB 1823.
PT 1910,
nr 211 A,
s. 2.
[KÖRA PÅ.fb 1.c]
c) stöta på ett grund; särsk. om fartyg; jfr KÖRA v. 10 a. ENGSTRÖM 1Bok 52 (
1905). d)
segla på l. kollidera med (fartyg); jfr KÖRA v. 10 a. VL 1908,
nr 161, s. 3 [KÖRA PÅ.fb 1.e]
e) (
vard.)
till 13 e . Lang .. körde friskt på med kapitalets förbannelse. DIDRING Malm 2: 131 1915.
–
KÖRA SÖNDER ¹⁰ ⁴⁰, i södra Sv. äv. ISÖNDER ⁰⁴⁰. jfr SÖNDERKÖRA. [KÖRA SÖNDER.fb 1]
1) till 10, om fartyg l. lokomotiv o. d.: under färd skada (ngn del) så att den går sönder; äv. utan obj.: under färd gå sönder. Lokomotivet har kört sönder. BENEDICTSSON Ber. 84 (
1885).
(Ångaren) "Sandhamn I" kör sönder rodret i isen. SvD(A) 1933,
nr 351, s. 20.
[KÖRA SÖNDER.fb 2]
2) till 11: gm plöjning o. d. sönderslå (ngt). En så kallad Mull-bråka, at köra sönder kokor och klimpar med på åkern. POLHEM Test. 123 (
1761).
[KÖRA SÖNDER.fb 3]
3) till 13, med avs. på vagn o. d.: under körande skada (vagn l. del av vagn o. d.) så att den går sönder. Köra sönder vagnen. WESTE FörslSAOB 1823. särsk. utan obj. Åkarn slåss och kör sönder.
BELLMAN (BellmS) 1: 139 (c. 1775,
1790).
–
KÖRA TILL ¹⁰ ⁴. jfr TILLKÖRA. [KÖRA TILL.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 4: stöta till (ngn); förr äv.: anfalla (ngn). The .. kiörde thill them med en hop ladsteen. BRAHE Kr. 10 (c. (
1585).
AUERBACH 1911.
[KÖRA TILL.fb 2]
2) (
ngt vard.)
bildl.: slå till, gå med på ngt; jfr KÖRA v. 13 e . Landsm. B 2: 15 1908. särsk. i imper.: må vara, kör.
BERNDTSON 1880.
Ja kör till. SPARRE MasJ 157 (
1922).
–
KÖRA TILLBAKA ¹⁰ ⁰⁴⁰, äv. ⁰³², förr äv. TILLBAKARS .
jfr TILLBAKAKÖRA. [KÖRA TILLBAKA.fb 1]
1) (ngt vard.) till 2: driva (ngn l. ngt) tillbaka. Och blijf [ve]
r berättadt, fienden medh tämelig förlust wara kördh tillbakers. AOXENSTIERNA Bref 4: 156 1645.
[KÖRA TILLBAKA.fb 2]
2) (
†)
till 4 c . (Vem) nyper mig i näsan / Och kör en lögn tillbaka i min hals / ..? HAGBERG Shaksp. 1: 341 (
1847).
[KÖRA TILLBAKA.fb 3]
3) till 11. (Plogkarlen) vänder nu, och kör tillbaka, med den öppnade fåran på höger hand. QLm. I. 1: 26 1833.
[KÖRA TILLBAKA.fb 4]
4) till 10, 13. RÄÄF Ydre 3: 397 (cit fr. 1594. AUERBACH
1911.
–
KÖRA TILLHOPA se KÖRA IHOP.
–
KÖRA TILLSAMMAN(S) ¹⁰ ⁰³² l. ⁰⁴⁰. [KÖRA TILLSAMMAN(S).fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 1: driva tillsammans. Hela tracterna öfwer äro med stora stenar .. körde tilsamman i longa åsar. SWEDENBORG RebNat. 1: 16 (
1719).
[KÖRA TILLSAMMAN(S).fb 2]
2) (
vard.)
till 5: hopa sig. WENNERBERG Bref 1: 153 (
1846;
bildl.).
[KÖRA TILLSAMMAN(S).fb 3]
3) till 9. KKD 3: 209 1711.
–
KÖRA UNDAN ¹⁰ ⁴⁰, äv. ³². [KÖRA UNDAN.fb 1]
1) (ngt. vard.) till 2: driva bort. HÖPKEN 2: 716 (
1774;
i bild).
[KÖRA UNDAN.fb 2]
2) till 10, 13: köra åt sidan l. ur vägen. AUERBACH 1911.
[KÖRA UNDAN.fb 3]
3) (
ngt vard.)
till 10, 13: köra snabbt. AUERBACH 1911.
–
KÖRA UPP ¹⁰ ⁴, äv. OPP ⁴. jfr UPPKÖRA. [KÖRA UPP.fb 1]
1) (
ngt vard.)
till 1. BELLMAN (BellmS) 2: 23 (c. 1765,
1791). Det är bättre att köra svinet upp ur dyn, än att lägga sig dit sjelf.
HWASSER VSkr. 1: 8 1852. särsk.
[KÖRA UPP.fb 1.a]
a) (
föga br.)
jäg. till 1 b: jaga upp, stöta upp. KNÖPPEL Förtret. 25 (
1740). b)
driva (ngn) upp ur bädden; jfr KÖRA v. 2. ConsAcAboP 1: 368 1648.
[KÖRA UPP.fb 2]
2) (
ngt vard.)
till 4: trycka l. pressa l. driva (ngt) upp. MarkallN 2: 131 (
1821).
Jag undrar: .. hvar kör yrvädret upp sådana drifvor (som i hembygdens skogar). ENGSTRÖM 5Bok 172 1910; jfr
KÖRA v.,
3. [KÖRA UPP.fb 3]
3) (
vulg.)
skinnal. pungslå (ngn); jfr KÖRA v. 1 d, 2 e. NDA(A) 1932, nr 24, s. 3.
[KÖRA UPP.fb 4]
4) till 9: transportera (ngt) upp med skjuts o. d. HB 1: 275 1583.
[KÖRA UPP.fb 5]
5) landt. till 11. [KÖRA UPP.fb 3.a]
a) till 11 b, med avs. på jord o. d. Ingen Åker skal diupt köras vp, ty (osv.). RISINGH LandB 17 1671. Landsm. 1907,
s. 85.
[KÖRA UPP.fb 3.b]
b) med obj. betecknande plogfåra: gm plöjning åstadkomma (fåra). Mannen .. körde upp med plogen en ny fåra i åkern. WACKLIN Minn. 1: 101 (
1844).
[KÖRA UPP.fb 3.c]
c) gm plöjning upphämta (ngt) ur jorden. Köra upp .. potatisen) med årder. QLm. I. 1: 32 1833.
[KÖRA UPP.fb 6]
6) till 10, 13. TÖRNGREN Artill. 2: 120 (
1795).
Köra upp på borggården. WESTE FörslSAOB 1823. särsk.
[KÖRA UPP.fb 6.a]
a) i fråga om segling: segla på grund. RYDBERG Dikt. 1: 125 (
1876,
1882). Skeppet körde upp på grund.
AUERBACH 1911; jfr
KÖRA v. 10
a. [KÖRA UPP.fb 6.b]
b) sjöt. till 13 d, i uttr. köra upp i l. mot vind l. upp i vinden, köra i vind. PLATEN Glascock 2: 201 1837.
RAMSTEN NautHlex. 32 1866.
c) järnv. bringa (spårväxel) att ändra läge gm att köra med ett järnvägsfordon över densamma från ett spår till ett annat, till vilket den icke är lagd.
TT 1899, Byggn.
s. 76.
[KÖRA UPP.fb 7]
7) till 10, 13, i uttr. köra upp en väg, göra en väg farbar gm körning, bana en väg gm körning; äv. i uttr. köra upp hjulspår o. d., gm körning åstadkomma hjulspår. HärnösDP 1661,
s. 15.
STEFFEN ModEngl. 347 (
1893;
i bild).
LEVANDER Landsv. 52 (
1935).
[KÖRA UPP.fb 8]
8) (
†)
till 13: under körning upphinna (ngn). GEIJER Brev 276 (
1834).
–
KÖRA UT ¹⁰ ⁴. [fsv. köra ut]
jfr UTKÖRA. [KÖRA UT.fb 1]
1) till 1. Köra ut korna på ängen. AUERBACH 1911.
[KÖRA UT.fb 2]
2) till 2: driva l. jaga ut (ngn). (Våldsvärkaren) körde .. ut bonden och slog armen aff på hustrun. VgFmT I. 10: 77 (
1565).
HELLSTRÖM Malmros 130 (
1931). särsk.
[KÖRA UT.fb 1.a]
a) i uttr. Knut kör julen ut, se KNUT sbst.³, a. [KÖRA UT.fb 1.b]
b) (†) i uttr. köra ut ngn på porten l. dörren; jfr KÖRA v. 2 c. BELLMAN (BellmS) 1: 254 (c. 1772,
1790). J körer väl intet ut mig på dörren.
CHENON Heywood 4: 77 (
1773).
[KÖRA UT.fb 3]
3) till 4. Som en spik kör ut en annan spik, / Så (osv.). HAGBERG Shaksp. 2: 169 (
1847). Sven körde ut underläppen, han tyckte det var tråkigt, att
(osv.).
BESKOW SvBarn 37 (
1896).
[KÖRA UT.fb 4]
4) till 9. GullbgDomb. 12/5 (
1644).
Köra ut varor. AUERBACH 1911.
[KÖRA UT.fb 5]
5) till 10, 13. GHT 1898,
nr 95 A,
s. 3.
BERG Krig. 65 (
1915).
–
KÖRA UTAV ,
se KÖRA AV.
–
KÖRA ÖVER ¹⁰ ⁴⁰. jfr ÖVERKÖRA. särsk.
[KÖRA ÖVER.fb 1]
1) till 1: driva (djur) över (en flod o. d.). KKD 1: 143 (c. 1710.
[KÖRA ÖVER.fb 2]
2) till 10, 13: fara över o. därigm mer l. mindre skada (ngn). NORDFORSS 1805.
Ssgr (
i sht i fackspr.):
A
(7,
8, 13)
–
KÖR-BANA r. l. f. [KÖR-BANA.ssg 1]
1) (den) del av en väg l. bro l.gata som är avsedd för körande. DALIN 1852.
[KÖR-BANA.ssg 2]
2) (
i fackspr.)
plats för övningar i körning. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil.
nr 5 d,
s. 97.
[KÖR-BANA.ssg 3]
3) landt. om körbar bro till loge. LAHT 1909,
s. 8.
– (
7,
13)
KÖR-BETSEL.
( kör- 1824–1908. köre- 1725 betsel (se d. o. [KÖR-BETSEL.ssg 1]
1) användt vid körning. BoupptVäxjö 1725.
–
(7, 8, 13) KÖR-BRO.
[KÖR-BRO.ssg 1]
1) körbar bro; motsatt: gångbro. VLS 202 1888. [KÖR-BRO.ssg 2]
2) landt. == -BANA 3. ÖSTERGREN 1931.
– (
7)
KÖR-BRUK.
användning av häst o. d. till körning. WRANGEL HbHästv. 259 (
1885).
Huruvida det lyckades att få de zebror användbara till körbruk, som (osv.). SD(L) 1902,
nr 151, s. 3.
– (
9,
13)
KÖR-DAG.
dag under vilken ngn utför transport medelst körning. BtRiksdP 1889,
I. 1: nr 11, s. 4.
särsk. (i sht förr) i uttr. göra kördag, i fråga om dagsvärksskyldighet som fullgöres gm förrättande av körslor. HågkLivsintr. 10: 172 1929.
– (
9,
13)
KÖR-DAGSVÄRKE ~⁰²⁰. ( kör- 1828–1929. köre- 1800 dagsvärke som utgöres gm förrättande av körslor. AdP 1800, s. 752. Fatab. 1929, s. 73.
– (
9,
13)
KÖR-DON.
( kör- 1756–1931. köre- 1868 om vagnar, slä-. dar o. dylika fordon dragna av dragdjur. SvMerc. 1: 412 1756.
– (
1)
KÖR-FÅGEL.
[fågeln brukar stundom driva fisken framför sig mot en strand för att där lättarekunna fånga densamma]
(
numera föga br.)
fågeln Mergus merganser Lin., storskrake, skräcka, vrakfågel. UpplFmT 44: Bil. s. 220 (c. (
1710).
ERICSON Fågelkås. 2: 161 (
1907).
– (
9)
KÖR-FÖRTJÄNST.
inkomst gm förrättande av körslor. BtRiksdP 1870,
I. 1: nr 25, s.
15.
ÖSTERGREN 1931.
– (
9)
KÖR-GILLE. (
i sht förr)
om gästabud som tillställdes för grannar ss. erkänsla för hjälp med körslor. NordKult. 24: 25 1933.
–
(8, 10, 13) KÖR-HASTIGHET ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰. hastighet med vilken ett fordon o. d. framföres; i sht i fråga om järnvägståg l. automobil. LdVBL. 1888,
nr 83, s.
2 (i fråga om järnvägståg). SFS 1925,
s. 939 (i fråga om automobil.
– (
9)
KÖR-HJÄLP.
( kör- 1788–1931. köre- 1893–1933) hjälp med forslande av ngt; särsk. (i sht förr) om ömsesidigt biträde grannar emellan vid förrättande av körslor o. d. NoraskogArk. 5: 357 (
1788).
SDS 1899,
nr 466, s. 1. Gemensamhetsarbeten av alla slag som slåtteröl, körhjälp vid bygge.
SvKulturb. 9– 10: 156 1931.
– (
7,
8)
KÖR-HUS. (
i vissa trakter,
mindre br.)
hus i vilket en hästvandring är inrymd. STRÖM MinnB 24 (c.
1865.
PT 1895,
nr 144, s. 1.
– (
7,
13)
KÖR-HÄRK.
(i norra Sv.) renoxe använd till körning. LfF 1909,
s. 158.
– (
7,
13)
KÖR-HÄST.
häst använd till körning; särsk. om häst som användes till lättare körning; motsatt: ridhäst (o. stundom: arbetshäst). PALMSTEDT Res. 33 (
1778).
HAMILTON Ridn. 73 (
1923).
– (
7,
13)
KÖR-KARL.
( kör- 1752 osv. köre- 1682 mansperson som har till uppgift att köra hästar (l. andra dragdjur); jfr -DRÄNG. SYLVIUS Curtius 351 (1682). Körkarlen. LAGERLLÖF (1912; boktitel).
– (
7,
13)
KÖR-KONST. särsk.
om konst(en) att styra för fordon spända hästar. JOHANSSON HomIl. 23: 289 (
1848).
– (
8,
13)
KÖR-KORT,
n. av myndighet utfärdat bevis om rättighet att föra motorfordon. SFS 1916,
s. 852.
Ssgr:
–
körkort(s)-fri.
om motorcykel: för vars förande körkort icke fordras. -indragning. -innehavare.
-prov. för erhållande av körkort.
– (
7,
13)
KÖR-KREATUR.
( kör-1667. köre- 1753 (†) dragdjur. HSH 31: 226 1667. ÅgerupArk. Brev 12/1 1753.
–
KÖR-KUNNIG. särsk.
till 7, 13.
– (
9)
KÖR-LAG,
n. arbetslag som förrättar körslor. SCHRÖDER 2Jaktm. 43 (
1891).
SMEDS Malaxb. 322 (
1935).
– (
7,
8)
KÖR-LÄRARE.
GHT 1898,
nr 92 A, s. 3.
– (
9)
KÖR-LÖN.
ersättning för transport av ngt. FERNOW Värmel. 664 (
1779).
SDS 1897,
nr 410, s. 3.
– (
7,
13)
KÖR-MÄSTARE. (
i fackspr.)
person som är skicklig i körning o. inövning av hästar (jfr KÖRA, v. 7 c); äv.: lärare i körkonst. WRANGEL HbHästv. 469 (
1885).
– (
7,
13)
KÖR-PISKA,
r. l. f. använd vid körning. BoupptRasbo 1765.
– (
7,
13)
KÖR-POJKE.
( kör- 1742–1898. köre- 1608 särsk. vid gruvor o. d.; jfr -DRÄNG. JernkA 1903, s. 26 1608. SvMorgBl. 1898, nr 107, s. 2.
– (
9)
KÖR-POST. (
i fackspr.)
post som befordras medelst hästskjuts. SvD 1913,
nr 239, s. 10.
–
KÖR-REDSKAP ~⁰² l. ~²⁰. [KÖR-REDSKAP.ssg 1]
1) (
mindre br.)
till 9, 13: fordon, kördon; äv. koll. BlBergshV 18: 152 (
1687).
SFS 1916,
s. 95.
[KÖR-REDSKAP.ssg 2]
2) landt. om åkerbruksredskap som drages av dragdjur; jfr KÖRA v. 11. JUHLIN-DANNFELT 166 1886. SvSkog. 607 1928.
– (
7,
13)
KÖR-REN,
m. l. r. jfr -HÄST. Landsm. XVII. 1: 23 1671.
– (
8,
13)
KÖR-RIKTNING.
riktning i vilken ett fordon köres. LB 2: 95 (
1900;
i fråga om skördemaskin).
Ssg: –körrikt
nings-visare, r. l. m. å automobil o. d.: visare angivande åt vilket håll automobilen osv. skall vända (vid korsväg o. d.).
SvD(A) 1928,
nr 29, s. 6 (i annons).
– (
7,
13)
KÖR-SELE.
( kör- 1706–1895. köre- 1683 använd vidkörning. VDAkt. 1683, nr 319. –
KÖR-SIGNAL. särsk.
järnv. om signal från fast signalinrättning, innebärande medgivande att tåg l. lokomotiv får framgå; jfr KÖRA v. 13 c. SJ 4: 462 1906.
–
(7, 8, 13) KÖR-SKICKLIG.
–
(7, 8, 13) KÖR-SKICKLIGHET ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰.
– (
9)
KÖR-SKIFTE.
skogsv. vid skogsavvärkning: område som bortsättes till en ackordstagare för (avvärkning o.) framforsling. FREDENBERG Sågtimm. 5 (
1892).
NoK 95: 44 1929.
– (
7,
8)
KÖR-SKOLA,
sbst.² (sbst.¹ se sp. ³835). för undervisning i konsten att styra för fordon spänd(a) häst(ar) l. att framföra automobil. LAHT 1883,
s. 261.
STSD(A) 1934,
nr 75, s. 24.
–
(13 b, 15) KÖR-STARK. (
mindre br.)
om is: tillräckligt stark att köra på. SvSkog. 838 1928.
–
(8, 12 a) KÖR-STÄLL.
tekn. å elektrisk järnväg l. spårväg: apparat varmed lokomotiv (motorvagn) igångsättes samt hastighet o rörelseriktning regleras, kontroller. 2NF 7: 319 1907.
– (
7,
13)
KÖR-SVEN.
( kör- 1639 osv. körec-. 1600–1833) [ fsv. köresven]
(eg. yngre) man som styr dragdjur spända för fordon, kusk. Visb. 2: 24 (c. 1600.
GHT 1936,
nr 144, s.
12 (ifråga om travtävling). –
KÖR-SÄKER.
[KÖR-SÄKER.ssg 1]
1) till 8, om person; särsk.: skicklig att köra automobil. ÖSTERGREN 1931.
[KÖR-SÄKER.ssg 2]
2) till 13 b, 15, om is: tillräckligt stark att köra på. UNT 1930,
nr 10691, s. 7.
– (
13)
KÖR-TRAFIK.
i fråga om körning med hästdrivna fordon l. med automobiler o. d. SCHULTHESS 1885.
SvD(A) 1930,
nr 12, s. 20.
– (
7,
13)
KÖR-TYG.
( kör- 1748–1918. köre- 1672 [jfr d. køretøj]
(
mindre br.)
om seldon o. d. VDAkt. 1676,
nr 135 (
1672).
Kapsonen utgör et godt kör-tyg. Krig VAH 1829, s. 115. FoFl. 1918,
s. 177.
–
(7, 8, 13) KÖR-VAN.
WoJ 1891.
–
(7, 8, 13) KÖR-VANA.
NERÉN BilB 3: 83 (
1928;
i fråga om förande av automobil).
– (
7)
KÖR-VANDRING. (
i fackspr.)
om hästvandring. VästNorrlA 1927,
nr 145, s. 2.
– (
7)
KÖR-VIND. (
i sht förr)
bärgv. hästvind. JOHANSSON Noraskog 3: 406 (i handl. fr. 1684.
Ymer 1913,
s. 329.
–
(7, 8, 13) KÖR-VÄG.
( kör- 1681 osv. köre- 1528–1723) [KÖR-VÄG.ssg 1]
1) väg på vilken man kan köra med fordon; äv. oeg., om körbar väg på is.
VgFmT II. 2–3: 90 (
1528).
De på Isarne .. varande Gång- och Kör-vägar. DA 1793,
nr 51, s. 1. HandInd. 363
1926. särsk.: väg som ngn använder l. måste använda för att köra till viss plats. Han
(har) förstängt honom kiörewägen till sin baktompt.
VRP 1716,
s. 148.
[KÖR-VÄG.ssg 2]
2) i uttr. en mil(s) körväg, en timmes körväg o. d.,för att angiva huru långt det är l. huru lång tid det tager för en körande att komma (till viss plats). Från Medle by är en mil körväg till kyrkan. EconA 1807, maj
s. 37.
[KÖR-VÄG.ssg 3]
3) om den väg där en trafikled (spårväg, omnibuslinje) går fram. Ringlinjen .. Körväg: Tegnérsgatan – Stureplan. SvD(A) 1922,
nr 84, s. 2.
– (
9)
KÖR-ÖL.
( kör 1619–1931. köre- 1542–1768) (i sht förr)
== -GILLE. HSH 29: 122 1542.
SvKulturb. 7– 8: 170 1931.
B
(
†):
–
KÖRE-KANNA.
[anledningen till benämningen är oviss]
benämning på visst rymdmått för spannmål. HFinLappm. 3: 388 1650.
– (
7,
13)
KÖRE-OK.
användt vid körning med oxar. BoupptVäxjö 1748.
–
(7, 8, 13) KÖRE-VAD,
n. vad(ställe) över vilket man kan köra. Åar, köre eller ridevad ther öfver. OSBECK Lah. 344 1796.
C
(9)
–
KÖRNINGS-ERSÄTTNING ~⁰²⁰. särsk. skogsv. konkret: ersättning för transport (av timmer) medelst skjuts. HbSkogstekn. 273 1922.
– (
9)
KÖRNINGS-LÖN. särsk.
skogsv. jfr -ERSÄTTNING. FREDENRERG Sågtimm. 40 1892.
–
KÖRNINGS-TID.
[KÖRNINGS-TID.ssg 1]
1) till 7, 9, 13: tid som åtgår för viss körning. AdP 1800,
s. 779.
En körningstid af 2 timmar pr mil beräknas. EKMAN SkogstHb. 32 (
1908).
[KÖRNINGS-TID.ssg 2]
2) (†) till
11 b: tid för plöjning.
WALLERIUS Åkerbr. 299 (
1761).
Avledn. –
KÖRARE i bet. 1, 5 m.||ll(ig.), i bet. 2, 3, 4 r. l. m. [KÖRARE.avl 1]
1) (†) till 1: person som driver oxar, oxdrivare. VRP 4/9 1736. jfr
OX-KÖRARE.
[KÖRARE.avl 2]
2) (vard.) bildl., om ngt som "sätter fart på" ngn, pådrivning, "pådrivare", "knuff"; jfr
KÖRA v.
1 d,
4. DN(A) 1929,
nr 224, s. 7.
Ge honom en körare; han behöver lite fart på sej! ÖSTERGREN 1931. jfr
PÅ-KÖRARE.
[KÖRARE.avl 3]
3) i sht sjöt. till 3, om häftig vindil, hård vind, kåre; särsk. om hård vind som är gynnsam för framdrivandet av ett visst fartyg. Om jag ej misstar mig, ha vi en körare före dagvakten. CARLÉN Rosen 393 (
1842).
TurÅ 1930,
s. 246. särsk. bildl.: rysning, "kall kåre".
BLOMBERG Uvd. 173 (
1917).
[KÖRARE.avl 4]
4) (
vard.)
bildl.: slag, örfil; jfr KÖRA v. 4. SD 1905,
nr 272, s. 10.
[KÖRARE.avl 5]
5) till 7, 8, 9: person som styr l. har till uppgift att styra dragdjur spända för fordon o. d. SCHRODERUS Os. 1: 337 (
1635;
i fråga om kappkörning).
Han var en van körare för sina tolv år. VÄRING Frost. 19 1926. jfr
HÄST-,
IN-,
KAPP-KÖRARE. särsk.
[KÖRARE.avl 5.a]
a) om person som medelst skjuts transporterar l. forslar ngt; särsk. skogsv. om person som vid skogsavvärkning framforslar timmer o. d.; jfr KÖRA v. 9. VDAkt. 1781,
nr 661. jfr
GRUS-,
JÄRN-,
MALM-,
POST-,
SKOGS-,
TIMMER-,
UT-,
ÖL-KÖRARE.
[KÖRARE.avl 5.b]
b) om person som styr dragdjur spända för plog l. dyl.; jfr KÖRA v. 11. VästmFmÅ 13: 95 1772.
QLm. I. 1: 26 (
1833).
Ssgr (till
KÖRARE 5, i sht
5 a): –
körar(e)-barack.
vid skogsavvärkning. –
körar(e)-dagsvärke.
LBÄ 44–
50: 314 (
1801;
vid bärgsbruk).
–
körar(e)-koja.
vid skogsavvärkning. –
körar(e)-sele. (
†)
körsele. BoupptSthm I685,
s. 15 a (
1678;
i uppräkning av inventarier vid järnbruk).
–
körar(e)-vagn. (
†)
BoupptSthm 1685,
s. 14 b (
1678;
i uppräkning av inventarier vid järnbruk).
–
KÖRBAR ,
adj. till 13 b, 15, om väg l. tillfruset vatten: som kan befaras med åkdon, som man kan köra på. VetAH 1782,
s. 159.
Körbar väg. WESTE 1807.
LEVANDER Landsv. 40 (
1935).
–
KÖRERSKA ,
f. (
mindre br.)
till 7, 8, 9: kvinna som med skjuts transporterar ngt; jfr KÖRARE 5 a. ÖSTERGREN (
1931;
mindre vanl.). jfr
MJÖLK-KÖRERSKA.
–
KÖRING ,
sbst.¹, r. l. f. vbalsbst. till 2 nedan). [KÖRING.avl 1]
1) till 3: häftig vind,"körare". RP 1: 103 1628.
[KÖRING.avl 2]
2) till 7, 8; i ssgn PROVKÖRING. [KÖRING.avl 3]
3) till 7, 13: körande, körning. MURENIUS AV 83 1642.
AdP 1800,
s. 853.
[KÖRING.avl 4]
4) till 9: transport medelst skjuts. HB 2: 119 1577.
[KÖRING.avl 5]
5) till 11: plöjning. WALLERIUS Alm. 1714,
s. 37.
–
KÖRING ,
sbst.² m. (†) till 7: gosse som styr hästar (l. andra dragdjur) spända framför fordon o. d. LÖNQVIST Bara 6 (1775; fr. Skåne).