KÄNGA ɟäŋ³a², äv. (i sht i södra Sv. o. där nästan alltid) ⁴⁰, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†)
-ar SWEDBERG Ordab. 616 (handskr.
1722: Kengar;
sannol. dock felskrivning för sg.-formen Kenga,
vilken före- kommer på motsv. ställen i handskr. 1724 o.
1732)); äv. (i sht
handel.)
KÄNG ɟäŋ⁴, r. l. m.; best. -en; pl. -er (i ä. språkprov möjl. att hänföra till sg. känga). (förr äv. ke-, kle-, klä-, kje-, kjä-. käng 1852 osv. känga 1724 osv. kengar, pl. 1722. känger, pl. 1622–1931. kängor, pl. 1752 osv.) [ av fin. kenkä (gen. kengän), sko]
[KÄNGA 0]
skoplagg med (vanl. jämförelsevis kort) skaft försett med sprund (som samman, hålles gm snörning l. medelst knappar l. spännen o. d.) l. resårer (i sidorna); särsk. (sannol. urspr.) öm vissa norrländska skodon med korta skaft (kängskor), delvis av annan typ; jfr PJÄXA. Ta på sig, dra på, snöra, knäppa kängorna. SWEDBERG Ordab. 616 (
1722).
Så snart jag kom in uti Västerbotn, såg jag alt folket hafva på föttren ett slags skor, Kängor kallade. LINNÉ Skr. 5: 31 (
1732).
Finnars och Norrlänningars Kängor. 1Saml. 4: 405 (
1774).
Då Kiengor nästa år i stället för skor bestås. Årstr(KrigA) 1778, nr 2059 b, s. 3 (i fråga om militär utrustning). Laura tog sig .. ett par grofva, bastanta känger. KNORRING Förh. 3: 233 (
1843).
WÄGNER Norrt. 8 (
1908). – jfr
BARN-,
BLANKLÄDERS-,
BOXKALV(S)-,
DAM-,
FOTBOLL(S)-,
HALV-,
HERR-,
KNÄPP-,
LACK-,
MARSCH-,
NORRLANDS-,
RESÅR-,
SKID-,
SNÖR-,
SPORT-,
TYG-KÄNGA m. fl. – särsk.
[KÄNGA .a]
a) (
†)
i allmännare anv., i pl.: skedon?
Ty man icke haffver hafft här så månge penningar udi förråd der med man hafver kunet krigzfolkett medh någre känger till deres opryckning försörgie. OxBr. 5: 175 1622.
[KÄNGA .b]
b) (
starkt vard.)
i utvidgad anv.: spark slagäv. bildl.; särsk. i uttr.
ge ngn, få (sig) en känga. STRINDBERG Fagerv. 306 (
1902). Han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås – ibland .. gaf han henne en känga.
ENGSTRÖM Glasög. 157 (
1911).
(Artikelförf.) passade på att ge hela kvinnokönet en känga.
STSD(A) 1937,
nr 37, s. 9.
Ssgr
A
–
KÄNG-BAND.
( käng- 1867 osv. känge-1778–1791) smalt band l. snöre för snörning av känga; äv. (i fråga om kängor av norrlandstyp) om bredare (ylle)band som lindas om benet för att fasthålla skon. UnderrManskläd. A 1 b 1778. Utanpå 'kängskaftet' eller kragen, bands byxen fast med breda svarta ylleband, 'kängband'. MODIN GTåsjö 242 (
1916;
i fråga om förh. i början av 1800-
t).
–
KÄNG-BLOCK.
jfr BLOCK 3 C β 1SkomOrdl. (c. 1847.
–
KÄNG-GALOSCH. (
†)
kängliknande galosch, ytterkänga. DA 1824,
nr 21,
Bih. s. 5.
–
KÄNG-KNAPP,
r. l. m. till knappkänga. BJÖRKMAN 1889.
–
KÄNG-KNÄPPARE,
r. l. m. redskap (skaft med krok) för knäppning av knäppkängor, knäppkrok. BJÖRKMAN 1889.
–
KÄNG-SKAFT.
( käng- 1823 osv. kände- 1791 IT 1791, nr 35, s. 4.
–
KÄNG-SKO,
r. l. m. (i sht i vissa trakter samt mil.) av befolkningen i vissa delar av Norrland brukad typ av skodon utan klack, vars ovanläder är fäst vid sulans uppböjda sidokanter o. som fasthållas på foten med band som lindas om benet; äv. om vissa andra typer för vilka dessa norrländska kängor varit förebild. HÖGSTRÖM Lapm. 148 (1747). Kängskor af modiflerad norrlandstyp med skoband. NDA 1914,
nr 90, s. 5.
Ssgr:
–
kängsko-band. (
i sht i vissa trakter samt mil.)
TLev. 1907, nr 4, s. 2.
–
KÄNG-STROPP.
stropp fäst baktill i kängskaftet. BERGMAN Fjäd. 164 (
1922).
B
(
†):