KÄNNA ɟän³a², v., -er, kände, känt, känd; äv. (numera bl. i förb. KÄNNAS VID, se sp. 3659 f.) KÄNNAS, v. dep., kännes l. känns, kändes, känts. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (se KÄNNING. sbst.²); -ARE (se d. o.); jfr KÄNN, KÄNNING, sbst.¹ KÄNSEL, KÄNSLA. ( inf. o. pr. ind. pl. känna (ken-, kien-, kiän-, tlän., -ne) G1R 1: 110 1523 osv. pass. o. dep. kännas (ken-, kien- osv.) OPETRI PEliæ e 2 a (1527: kennes) osv. – pr. ind. sg. känner (ken-, kien- osv.) Mat. 11: 27 (NT 1526 osv. pass. o. dep. kendes RÄÄF Ydre 1: 299 (i hahdl. fr. 1551. kännes (ken-, kien- osv.) SvTr. 4: 136 (1532: kennis) osv. kän(n)s (ken-, kien- osv.) BUREUS Nym. 2: 3 1637 osv. – ipf. ind. o. konj. kände (ken-, klen- osv.) 2Kor. 12: 2 (NT 1526 osv. känte KyrkohP 1905, s. 223 1780. pass. o. dep. kändes (ken-, kien- osv.) JönkTb. 139 (1540: kendis) osv. käntes SCOLUMBUS Vitt. 88 (c. 1670: käntes ved). – sup. känt (ken-, kien-, -dt, -tth) 1Mos. 24: 16 (Bib. 1541 osv. känd FORSIUS Fosz 516 (1621). pass. o. dep. känds (kends, k(i)endz, kändz) G1R 1: 215 (1524: kends wiidth), HH XIII. 1: 169 (1564: kendz widh). känss (ken-) G1R 4: 99 (1527: kænss vijd), ConsEcclAboP 385 1659. känts (k(i)entz, kändtz, käntz) G1R 29: 452 (1560: kentz ifrå) osv.) jfr AN-, AV-, BE-, EFTER-, ER-, FRI-, FRÅN-, FÖRUT-, GOD-, IGEN-, IN-, MISS-, PÅ-, TILL-, UNDER-, UT-, VEDER-KÄNNA m. fl., ävensom VID-KÄNNAS. 1) (†) låta (ngn) veta (ngt), undervisa l. upplysa (ngn) om (ngt), lära (ngn ngt). Thors månat (så är iagh nemder) / Then förste j året tigh thetta kenner. / Drick och ät (osv.). Ps. 1567, Kal. s. A 2 a. Ter stodh signils lillas tienstemöödh, / och hon them rå-dhen kände, / i taghen itt hår aff signils hufwudh, / i binden om Habors hender. Visb. 1: 428 (c. (1621). En Tröstare han osz sände, / Som är then Helge And, / Sanning skal han osz känna. Ps. 1695, 148: 12. SPEGEL 1712. 2) (†) taga lärdom (av ngn), lära. Herrer, Förster, Ridder och Swenner, / Beskåder eder fulwäl, och känner, / Aff migh och blifwer så wijse. FORSIUS Spec. B 6 a 1620. 3) veta, hava kunskap om (ngn l. ngt), hava reda på (ngt); särsk. dels: hava vetskap om l. inse (ngns l. ngts) existens l. förhandenvaro l. identitet o. d., veta om (ngn l. ngt), veta l. inse vadsom är l. utgör (ngt), dels gm vanan l. erfarenheten vara mer l. mindre förtrogen med (ngt), hava en mera detaljerad l. djupgående kunskap om (ngns l. ngts) beskaffenhet o. d. Han kände inte det ringaste om allt detta. Hon kände alla hans hemligheter. Känna ngns tankar. Känna ngt gm hörsägner. det visade sig, att han kände mitt namn. Känna ngn till namnet, till utseendet. Känna ngn par re- nommé; jfr 5. Känner jag honom rätt, kom- mer han icke att finna sig i detta. På sig själv känner man andra. Känna ngn i botten, ut och in. Känna sina pappenheimare. Thå sadhe the honom, Hwar är thin fadher? Iesus swaradhe, J kennen hwarken migh eller min fadher, wåre thz så ath i kenden migh, thå kenden j och min fadher. Joh. 8: 19 (NT (1526). Thet är itt gammalt ord, Hwad man (dvs. någon) icke kenner, thet elskar han icke heller. LPETRI 2Post. 48 b (1555). För Gudhi skal mnn giffua sigh skyldigh til alla synder, ock wel til the wij icke kenne eller wete. Cat. 1567, s. C 2 b. Iagh kenner well krutit, sade käringn när hon åth odyrthen. SvOrds. B 2 b 1604. Det var aldrig ditt ök (säger gubben till hästtjuven): jag känner hagen, der Hästen är van at gå i vall. DALIN Vitt. II. 6: 166 (1740). Oden och Thor, dem kinner du båda, / Freja den himmelska, känner du ej. TEGNÉR (WB) 5: 118 (1820). Ni känner trakten här bättre än jag / och kan ge mig notiser af vigt. HUNEBERG 2: 74 (1848). Heloëse som kände sin onkel, insåg alltför väl, att han (osv.). GRIMERRG VärldH 6: 245 (1935). – särsk. a) (†) i vissa formler för bedyranden: det Gud (och Sankt Erik konung) känne, det Gud skall känna, (så) känne Gud, att (osv.), det Gud känner o. d. I hwath motto iak kan ok förmaa weta elles eders bedzsta goda gangn .. Scole i finna mik altiidt weluilloghan till Tet gud ok Sancte erek kwnungg kænne. G1R 1: 48 1523. Thet vi nu göre twinger oss nöden til Thet gud skal kenne. Därs. 110. Szaa kenne gudt ath thet er skeedt oss emoth. Därs. 3: 27 (1526). Gud alzmectig skall kenna atuj (dvs. att vi) aldrig (osv.). Därs. 6: 45 (1529). RARP 1: 68 1628. b) i uttr. lära (sig) känna ngn l. ngt, få l. skaffa sig (grundlig) kännedom om ngns l. ngts beskaffenhet l. existens l. identitet o. d. Hedhninganar skola lära kenna migh. Hes. 38: 16 (Bib. (1541). Nödhen lährer kiänna wänner. GRUBB 472 (1665). Han ville lära sig känna våra Lagar och Författningar. Posten 1769 s. 1114. Jag hoppas, att dessh strödda bilder visat, att spanien och Portugal äro väl värda att lära kännas. VISING Span. 202 (1911). c) (†) övergående i bet.: göra bekantskap med (ngt), lära känna (ngt), studera (ngt); jfr b. Så snart .. (romarna) känt Spanska värjan, öfvergufvo de sin egen. DALIN Montesquieu 17 (1755). Hr Murat .. har tagit sig före at känna och betrakta Turkiske Handeln. BJÖRNSTÅHL Resa 3: 50 (1778).Man läste efter mannens död, / Hans skrifter at med granskning känna. BELLMAN Cell. 13 (1793). d) med refl. -pron. ss. obj.

[KÄNNA 3.d.α]

α) (†) i rent refl. inv.: komma ihåg vem man är, inse sin begränsning l. svaghet l. sina synder o. d., iakttaga ett blygsamt uppträdande, icke förhäva sig; jfr . Och strax Gud hafver gifvit H. Maij:tt någon stoor lycka i krig, är ther strax fallit een mootgång der hooss, att H. Maij:tt har lärt kenna sig. RP 8: 431 (1641). Kiänner hwar sigh, sade Meshatten(,) föll emoot ijsen. GRUBB 416 1665; jfr: Hvar man känner sig, sade messhatten när han falt vid isen. GRANLUND Ordspr. (c. (1880). Här vardt .. en ganska stor (andlig) rörelse, så at monga hundrade siälar kommo at til en del kenna sig. ATENGBOM 1742 i KyrkohÅ 1909, MoA. s. 46. I lyckan känner han sig ej. WESTE (1807). DALIN (1852) . β) i uttr. känna sig själv, känna l. inse sin egen (andliga) beskaffenhet; förr äv.: inse vem man är, inse sin begränsning o. d.; jfr k. Känn dig själv! . Om han (som för sin skick- lighet erhållit ett högt ämbete) ther utaff intet högfärdas, uthan kiinner sigh sielff, .. hwem är bättre wärd sådana ähra än han. RUDBECKIUS KonReg. 441 (1619). Then som sig sielfan känna kan, / Förwist är han en wijser man. FORSIUS Fosz 376 (1621). Känna sigh sielff är en stoor konst. .. Men intet känna sigh sielff är en olijdeligh högförd. GRUBB 442 (1665). Känna sig sjelf är största konst. WENSELL Ordspr. 47 (1863). e) i vissa uttr. angivande att min har kunskap om ngn såsom varande ngt l. utmärkt av ngt; jfr KÄND p. adj. 1 a γ.

[KÄNNA 3.e.α]

α) i förb. med för o. ett sakbetecknande (vanl. abstrakt) substantiv; numera bl. i p. pf. i adjektivisk anv., se KÄND, p. adj. 1 a . LILJESTRÅLE Kempis 8 (1798). Känna en för tapperhet. MEURMAN 1846. β) i förb. med (så)som (förr äv. för) o. ett personbetecknande substantiv. ÄARäfst 12 1596. Jag kände dem då för ärbart och godt folck. VDAkt. 1789 nr 331. DALIN (1852). Hårdast träffar förtrycket alla dem, hvilka tyrannen känner såsom vänner af Telamons hus. CAVALLIN (o. LYSANDER) 23 1879. f) i bildl. l. överförd anv., med saksubj.

[KÄNNA 3.f.α]

α) innehålla l. meddela kunskap l. uppgifter om (ngt). Landslagen .., som ej känner treböte, skiftar tveböte såsom Landskapslagarne. NORDSTRÖM Samh. 2: 463 (1840). Troskunskapens historia känner mången diskussion, som varit mera förvirrande än klargörande av den anledningen, att (osv.). AULÉN AllmTron 101 (1923). β) i uttr. känna gränser, stundom känna måtta (förr äv. mått), hålla sig inom vissa gränser, hålla måtta; i nekande, frågande o. därmed jämförliga satser. Hans vrede kände inga gränser. Förskräckelsen hos mig ej kände något mått. ADLERBETH Poët. 1: 109 (1802). Kärleken plågar mig dock. När kände väl kärleken måtta? DENS. Buc. 16 (1867). De gynnade klassernas anspråk känna snart inga gränser. TEGNÉR (WB) 4: 103 (1823). DE GEER Minn. 1: 68 (1892). till 3. Till känna i denna bet. hör äv.den ofta sammanskrivna o. ss. ett adv. uppfattade förb. till känna ( t(h)i(i)l(l) känna (kenna, kienna) (särskrivet) 1541 osv. tillkänna (tilkenna) (sammanskrivet) 1541–1924. tiill kennde (särskrivet) 1587. tilkenne (sammanskrivet) 1553–1562) , förekommande i uttr. giva (ge) till känna

[liksom d. give til kende efter mnt. to kennen geven, eg.: giva att veta; jfr y. fsv. hwadh som han wordher eder til kennä gywymdes, ävensom y. fsv. i känne giffua ok opinbarlica förclara]

vilket användes på följande sätt: a) låta (ngn) veta (ngt), upplysa om (ngt), meddela, bekantgöra; äv. (numera i sht i juridisk stil) med indirekt personobj.; förr äv. i förb. med prep. om: lämna meddelanden angående (ngt); förr äv.: gm handling l. beteende visa (ngn ngt) l. låta (ngn) erfara (ngt). Tu haffuer j thenna dagh giffuit migh til kenna, huru tu haffuer giordt wel emoot migh. 1Sam. 24: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917.: låtit mig se din godhet mot mig). Som tu vijtlyfftigere giffver tilkenne um någre lögnere, som tig skulle haffve förfördt .., så vethe vij icke, hvem tu ther medh mener. G1R 24: 39 (1553). Ålderman .. give tillkänna, att han (dvs. mästersvennen) är mästare vorden. AMBROSIANI SvSkråämb. 62 (i handl. fr. (1622). Är tvisten emellan län eller landskap, skall K. B. gifva det konungen till känna. KALLENBERG CivPr. 1: 462 (1918). Nu gavs det öppet till känna, att (osv.). GHT 1934 nr 14, s. 16. – jfr TILLKÄNNAGIVA. b) refl.: uppenbara sig, visa sig o. d. ) med personsubj.; numera bl.: yppa vem man är; förr äv. i uttr. giva sig ngn till känna att (osv.), uppenbara sig för ngn o. meddela att (osv.). Hes. 20: 9 (Bib. (1541). Ingen fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina bröder. 1Mos. 1 45: (Bib. 1917; Bib. 1541.: bekende sigh). ) med abstrakt saksubj.: framträda, visa sig göra sig märkbar. Ett starkt missnöje gav sig till känna. De första yttringarna af en sådan gåfva (dvs. skaldegåvan) pläga vanligen tidigt gifva sig till känna. FSANDER 1874 hos CGSTRANDBERG I. HAHR ArkitH 420 1902. 4) (numera knappast br.) kunna l. behärska (ett språk, en konst o. d.); förr äv. i förb. med inf.: förstå sig på (att). Hvad seder och façoner angick i tal och svar, kände Berçeau själf bäst att instruera sin discipel. TERSMEDEN Mem. 4: 261 (1766). Häraf (dvs. därav att Agricola till finskan över- satt vissa partier ur gamla testamentet) vågar jag dock ej sluta tilt, att han känt hebreiska. HEIKEL Filol. 16 (1894). Alla dessa slafvinnor äro skickliga i dansens konst. Du ensamt känner den icke. HEIDENSTAM Karol. 2: 64 1898. 5) vara bekant med (ngn); stå på mer l. mindre förtrolig fot med (ngn), stå i sådant förhållande till (ngn) att man brukar hälsa på honom, vara presenterad för (ngn); äv. (i nekande o. därmed jämförliga satser): vidgå l. låtsas om att man är bekant med (ngn); jfr 17. Känna ngn personligen. Känna ngn väl, flyktigt. Han känner icke längre sina gamla vänner, han försmår sina gamla vänners bekantskap. Så lenge iag hafuer henne tient, / hafuer hun paret kiäraste min. Visb. 1: 196 (c. 1620. I äre mechte högfärdige nu, I kännen inthet annatt folk sedan I äre blefne rijkzråådh. RP 16: 243 (1655). En af de gamla Caroliner / jag kände i min barndoms dar. TEGNÉR (WB) 4: 7 (1822). I tjensta känner en ingen, sad ryttarn, red i kull mor se'. GRANLUND Ordspr. (c. (1880). Han räknade på långt håll släkt med Carl-Magnus de Lorche och kände överstinnan. BERGMAN Mark. 118 (1919). – särsk. i uttr. lära (att) känna ngn, stifta bekantskap med ngn, jfr 3 b. (Sv.) När jag lärde känna honom, (fr.) lorsque je l'ai connu, lorsque je fis sa connaissence. WESTE 1867. 2SAH 49: 254 1873. 6) (numera bl. ngn gg i högre stil, arkaiserande; se dock a o. c) vid varseblivning o. d. av (ngn l. ngt) förstå l. komma till insikt (l. viss uppfattning) om hans l. dess identitet; ofta med tanke på föregående erfarenheter av objektet: igenkänna (ngn l. ngt); äv. oeg., i uttr. icke (mera) känna ngn, liktydigt med: finna ngn starkt förändrad. Ey görs behoff clädha wlffuen wtj fåra cledhe, man kenner honom doch likauell. G1R 8: 148 (1532). Nu är theras ansichte så förmörkrat aff swartheet, at man icke kenner them på gatomen. Klag. 4: 9 (Bib. 1541. Stina Liljie skall du intett mera kiena så serieuse hon är bliven. STENBOCK (o. OXENSTIERNA) Brefv. 1: 123 1697. (Den siste skalden:) Jag vet hvar jag är. / Känner jag icke / det väldiga Svithiods / Konunga-sal? GEIJER Skald. 31 (1811, 1835). Du är Frithiof, jag har känt dig alltsen i min sal du steg. TEGNÉR (WB) 5: 130 (1820). Jag är den, som du såg utanför kyrkan i Kungahälla. Känner du mig ej? LAGERLÖF Drottn. 44 (1899). – särsk. a) (i sht i skriftspr., ngt ålderdomligt) med av prep. på l. av inledd bestämning angivande ngt varpå man igenkänner l. identifierar ngn l. ngt; i förb. med prep. på vanl. i pass., i förb. med prep. av numera enbart i pass. På talet kenner man mannen. Syr. 27: 6 (öv. 1536; Bib. 1541.: på talet kennes mannen). Aff mycket otijdigt löye, kiännes snart en Giäck. GRUBB 540 1665.Om dagen käns den skutan snart / på klyfvarns egna form / och att hon rider upp med fart / emot den värsta storm. RYDBERG Dikt. 1: 127 (1876, 1882. b) (†) i förb. med prep. för: igenkänna (ngn l. ngt) ss. (ngt); (av misstag) taga (ngn l. ngt) för (ngt). SynodA 1: 32 (1614). Muselort är intet peparen olijk. Man kiänner offta dhet ena för dhet andra. GRUBB 536 1665. (Åsnan hade) kunnat kännas för en Häst, om öronen ej varit. BERGIUS Småsak. 1: 56 (1757). Andra errata (än de anförda) kiänner hvar och en för errata och betyda långt mindre. HÖPKEN 1: 391 (1771). Känna en för en annan. WESTE FörslSAOB 1823. c) (i sht i skriftspr., numera mindre br.) l. förb. med prep. från: (kunna) skilja (ngn l. ngt) från (andra l. annat). Men nu .. är thet .. kommit ther til, at man som offtast aff drecht och klädebonad kan näpligh känna en Adelzman ifrån en aff menige man. GIRS Edelh. D 4 a 1627; jfr a. Tree små barn som icke weta eller känna handh från handh. VDAkt. 1691, nr 209. På kläderna känner man ej hertigen från handelshetjänten (i London). GEIJER 1810 i MoB 7: 129; jfr a. (Nötväckans) bo i ett ihåligt träd kände vi lätt från andras, ty hon murade alltid på hålets kanter med lera. ROSENIUS Naturst. 86 (1897). d) (†) i uttr. känna rätt, orätt, miste, icke taga fel resp. taga fel (då man tycker sig igenkänna ngn l. ngt). Är det icke Eraste? monn jag kiänner rätt? KNÖPPEL Förtret. 35 (1740). Hankom straxt efter mig,.. hälsade mig hel bekant med min caracter. Jag svarade: M. h(er)re lär känna orätt. ROLAND Minn. 44 (c. (1748). Känna miste. WESTE. FörslSAOB 1823. 7) (†) hava (ngt) till föremål för l. innehåll i en l. dera akter av medvetan de (särsk. sinnesförnimmelser), märka, varsebliva, förnimma. Thå meninehe man förnumme och skole haffwe kent att thet icke war högz:te Kong:e M:tt, schall dhå hertigh Magnus haffwe stegett fram på palazet och sagdt att högz:te Kong:e M:tt skulle ware dödh. HH XIII. 1: 104 (1563). Gunstighe godhe Läsare war .. kärligha bedhin, wilia rätta och känna the andra (icke särskilt anmärkta) tryckefelen, som äro inkomha i thenna Sermon. RUDBERUS MHansdr A 4 b 1624; jfr 6. Sedan flendernas Skiep lade på alla sijdor till Ormen, kiände då alla hwar Konungen stod i baakstamnen. REENHIELM OTryggv. 244 (1691; isl. orig.: kendi). Människan födes med kraft at känna, som först yttrar sig genom dess utvärtes sinnen. BOËTHIUS Sedol. 2 (1782). Frågan .. vill .. blott så mycket säga: om .. (efter upphörande av "vår nu varande sinnlighet") alla åskådningar af de samma (dvs. av "transcendentala före- mål") skulle uphöre, eller om det icke vore mögligt, at samma obekanta föremål fortforo at kännas af vårt tänkande subjekt. LUTTEMAN Schulze KantCrit. 112 1799. 8) i fråga om vissa akter av medvetande i vilka man helt l. delvis är (uppfattar sig ss.) medveten om (viss del av) sig själv ss. mottagande (yttre l. inre) intryck l. ss. befintlig i ett visst (reaktions)tillstånd (ofta av lust l. dust): förnimma.

[KÄNNA 8.a]

a) med särskild tanke på förnimmelserna ss. lokaliserade till subjektets kropp, antingen till ett bestämt parti därav l. (särsk. ss. förnimmelser av ett benagligt l. obehagligt allmäntillstånd) till kroppen i dess helhet; särsk. i fråga om (gm sinnesorgan i huden, senor o. muskler förmedlade) förnimmelser av beröring, tryck, smärta, köld, värme o. d.; äv. i fråga om lukt- o. smakförnimmelser. Känna plågor, smärtor (i bröstet). Känna hunger, törst, trötthet. Känna sig illa- mående, hungrig, törstig, trött, tung i huvudet. Känna sitt hjärta klappa. Känna en behaglig värme genomströmma sig. Hans hand kändes kall, varm. Känna att man tager i ngt l. stöter emot ngt. känna (en outhärdlig) klåda över hela kroppen. Känna att det svider, gör ondt. Känna en bitter, salt smak i munnen. (Hon) kände thet j kroppen ath hon botadh war vthaff then plåghon. Mark. 5: 22 (NT (1526). The stöta migh, men iagh kenner thet intet. Ordspr. 23: 35 (Bib. 1541. Iagh kan alzinthet känna antinghen här luchtar illa eller wäl. BALCK Es. 158 (1663). Hwar kiänner bäst sielff, hwar Skoon trycker. GRUBB 416 1665, jfr. Man kenner huar skon tränger. Sv- Ords. B 6 b 1604. (De flesta djur) se, höra, lukta, smaka och känna som vi. LINNÉ MusReg. VII (1754). Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand / han kände tillbaka en tryckning ibland. TEGNÉR (WB) 5: 26 (1825). Då de gingo till sängs, voro de vanligen så uttröttade, att hjärnan kändes som en blyklump. LUNDQUIST Konstn. 56 (1890). Hon satt en stund och svalde och svalde (efter att ha tömt en grogg i ett enda drag); strupen kändes flådd efter den starka drycken. BERGMAN Mark. 228 (1919). – särsk. α) i bild; ofta med anslutning till b o. 13. Hvar skakning uti Statens yta / Uti dess inre, kyrkan käns. TEGNÉR (WB) 9: 26 (1840). Få kännangns jämhand. AUERBACH 1911. β) (†) med refl. -pron. ss. indirekt obj. Först som een befengd är (av pesten) kenner han sigh ondt j huffuudet. BERCHELT PestBeg. a 4 b 1588. At.. (patienten) icke strax löper ut i kalla Lufften, så snart han känner sig lindring. BLOCK Pest. 52 (1711). PORTHAN BrefCalonius 334 (1796). γ) opers. i pass. (jfr ). det känns kallt i rummet. Det kändes vått under ögonlocken. MELIN Dikt. 1: 117 (1888). (Mjölken) var knappt så syrlig, att det kändes. SJÖDIN StHjärt. 6 (1911). Det susade och sjöng för öronen och kändes som vi haft bly i benen. Ymer 1913, s. 26. δ) pregnant: känna livliga smärtor av (ngt); äv. opers. i pass. (jfr ). Så schall iag slå dig, så att tuu th

[et]

kenner. HammarkDomb. 27/7 1597. Slå så det käns. MEURMAN (1846). Nu skulle svenskeren få, så han kände det! Nu skulle han (dvs. "killebukken") bulta mig brun och hlå. FRÖDING ESkr. 2: 15 1890. ε) (numera föga br.) i uttr. låta känna sig, göra sig märkbar l. förnimbar. När .. (barna- föderskan) begynnar få ondt, och barnswercken läter kenna sigh är thet itt wist tekn, at (osv.). LPETRI 2Post. 58 h (1555). Hunger, feber låter känna sig. CAVALLIN 1876. b) utan (l. med föga framträdande) tanke på förnimmelserna ss. kroppsligt lokaliserade; särsk. i fråga om medvetande vari det (omedelbart) givna företrädesvis utgör l. tänkes ss. ett på olika sätt beskaffat tillstånd av lust l. olust framkallat av (ett l. flera sinnesintryck beledsagade av) ett visst föreställningsinnehåll; ofta med tanke på detta tillstånd ss. innebärande en viss (värderande, bejakande, förkastande) inställning från subjektets sida till ett uppfattat obj.; äv. med inbegrepp av det föreställningsinnehåll som framkallar l. beledsagar förnimmelserna; äv. i fråga om intuitiv uppfattning (aning) l. starkare l. svagare tvång som ngn erfar att uppfatta ngt på visst sätt l. att antaga ngt. Känna glädje, sorg, hat, kärlek, medlidande, sympati, samvetskval. Känna djupt, varmt. Känna sig väl, illa till mods. Känna sig förlägen, glad, lycklig, ledsen, upprymd, mod- lös. Känna sig smärtsamt berörd av ngt. Känna sig träffad (av en anmärkning). Känna sig dra- gen lill ngn. Känna sig frestad, manad att göra ngt. Känna tyngden av sitt ansvar. Känna sig som en usling, förbrytare. Känna sig ensam och övergiven. Känna sig övertygad om ngt. Ett ord l. uttryck som kännes (som) främmande. Så befinne vi oss nu af stort arbete och bekymber fast svage och känne väll best sielfve huru oss licher. RA I. 1: 459 (1546). (David) Kenner tbet wara en Gudz Gåffua, thet han kunne frijmodelighen stå sina Fiender emoot, och wäldelighen niderläggia them. BOTVIDI 3Pred. 21 (1621, 1627). Ingen sitter dhen siuke så när, (att) han kiänner hwadh honom lijkar. GRUBB 384 (1665). Den saknad Eder Kongl. Höghet känna bör, är ändock oförliknelig. TESSIN Bref 1: 31 (1751). Känna hastigt; och känna djupt: se der hela grunden til Skaldens, Oratorns, Artistens Snille. KELLGREN 3: 2e1 (1792). Man borde dock sluteligen.., åtmindstone oredigt, börja känna, at man vid den högre Metaphysikens föremål .. aldrig förr skulle komma til något slut, än man kunde göra sig reda för hvad object .. vore. HÖIJER 1: 36 1795. NORSTRÖM Masskultur 155 (1910). Vi behöva någon gång träda ut över det vardagliga och känna en höjd stämning. NILSSON FestdVard. 104 (1925). (Det berättade) kommer en aldrig att känna .., att man själv och ens medmänniskor segla i sammabåt som de skildrade figurerna. SvD 20/11 1938 Bokbil. s. 4. – särsk. α) i uttr. känna (kärlek, beundran, sympati o. d.) för ngn (l. ngt); ofta utan obj.: hava känslor av kärlek l. beundran l. sympati för ngn l. ngt. Känna djupt, varmt för ngn. Jag är inte eller okunnig om hvad Fredrik känner för sin lilla Kusin. BJÖRN FörfFl. 6 (1791). Bland de verkliga statsmän, med hvilka jag kommit i beröring, var Ehrenheim kanske den, för hvilken jag känt mest sympati. DE GEER Minn. 2: 166 (1892). Han talade till en skara hårda domare. Dessa män kände ingenting för honom. LAGERLÖF Top. 283 (1920). β) i uttr. känna med ngn, hava samkänsla med ngn; känna på samma sätt som ngn. Om jag blott egde ett älskande hjerta, som kunde känna med mig. DE GEER Hjertkl. 23 (1841). Jag tror, att jag .. ännu äger en viss förmåga att tänka och känna med folket så, som det tänkte och kände för en mansålder sedan. NILSSON FestdVard. 9 (1925). γ) (i Finl., numera knappast br.) i uttr. känna synd om ngn, tycka synd om ngn. TAVASTSTJERNA Patriot 250 (1896). jfr BERGROTH FinlSv. 273 (1917). δ) i pass. med formellt subj. syftande på en efterföljande inf. l. att-sats o. d.; äv. rent opers. Det kännes tungt att vara öfvergifven af sina vänner. CAVALLIN (1876). Skriket och larmet var fruktansvärdt, och för oss sex européer å fartyget kändes det rätt kusligt, men nu är allt lugnt. PT 1906, nr 122 A, s. 3. För första gången i sitt liv fick .. (Lorenzo de' Medici) erfara, hur det känns att lida brist på pengar. GRIMBERG VärldH 7: 363 (1936). – särsk. pregnant, dels:kännas skönt l. härligt o. d., dels: kännas tungt l. svårt l. bittert o. d. Usch! det kändes, det kändes. JOLIN Kam. 6 (1845; i fråga om studium av lagböcker). En kung på knä för mig! Ha! så det kännes! DENS. UHansDr 74 (1860). Det känns att mista far och mor vid så unga år. AUERBACH 1911. ε) i p. pr. i adjektivisk anv.: som har ett rikt l. djupt l. varmt (o. nobelt) känsloliv. Dyrbare vän, som fått en fin och kännande själ, .. ärfar och observera! THORILD Bref 1: 29 (1781). Hon är en kännande qvinna med något mycket originelit, okonstladt, snart sagdt blygt i hela skaplynnet. PT 1897, nr 93 A, s. 3. ζ) i p. pf., med sakligt huvudord: som man känner (djupt, innerligt o. d.); äv. övergående i adjektivisk anv.: som uttrycker l. grundar sig på (äkta) känslor. KELLGREN 3: 279 (c. 1780. (Skalde- stycket) är ganska innerligt kändt och melodiskt framställdt. SvLitTidn. 1820, sp. 74. Allt hvad hon sade tycktes honom så egendomligt och så själfullt; det var så varmt och så kändt, men föreföll på samma gång så genomtänkt och klart. LUNDEGÅRD LaMouche 7 1891. (Den svartsjuke nea- politanarens") ofta mer bullrande än kända retorik. LEVERTIN G3 256 (1894). (Talaren) framförde krigshofrättens djupt kända tack till den afhållne ordföranden. PT 1910, nr 304 A, s. 2. 9) (†) filos. i fråga om sinnesförnimmelser o. känslolivets förnimmelser ss. bildande en enhetlig grupp av förnimmelser förnimma på ett dunkelt sätt. (Förnimmandets) högsta form är tänkandet, liksom den lägsta märkbara är kännandet, och den mellan dessa liggande, föreställandet. BOSTRÖM Lag 11 (1845). Om förnimmandet är ett kännande, ett föreställande eller ett tänkande. DENS. Propæd. 2 1851. 10) (†) refl.: vara l. bliva medveten om sig själv; hava medvetande; veta till sig; stundom liktydigt med: hava känslor. När solens eld hvart gräs förbränner, / Och man af värma knapt sig känner. 1Saml. 1: 94 1775. I de år då man ännu har ett hjerta som känner sig. KELLGREN (SVS) 6: 330 1793. I vindens sus, i blommorna, i gräsen / en ande lefde, ett beslägtadt väsen / ett sagans barn, som tänkte, kände sig / och såg med vänligt öga opp till dig. TEGNÉR (WB) 9: 12 (1840). 11) (i undersökande syfte) skaffa sig förnimmelser gm hudsinnet gm att (med ett kroppsligt organ l. med en käpp l. stång o. d.) vidröra (klämma på, nypa i) ngt l. gm att sticka in l. kringföra ett kroppsligt organ osv. ngnstädes; vanl. intr. (jfr dock a o. b), särsk. i förb. med prep. på l. i; äv. övergående i bet.: gm åtgärder av här omnämnt slag undersöka l. taga reda på (huruvida osv.). Han kände i alla fickor, men fann inte en enda slant. Thet man kan kenna eller tagha vppå. VarRerV 22 (1538). Känna medh handen. SthmTb. 21/6 1600. Som oftast bör (vid butsmide) med spettet kännas ner i härden huru slaggen förhåller sig. ÅKERMAN Stångj. 89 (1839). (Tomten) Går till visthus och redskapshus, / kinner på alla låsen. RYDBERG Dikt. 1: 141 (1882). BERGMAN JoH 132 (1926). – särsk. a) i uttr. känna (ngn) på pulsen, med handen undersöka (ngns) puls; vanl. bildl.: undersöka vad (ngn) går för; äv. utan utsatt obj. När du känner på pulsen eller ser på urinen,skall du ingen ting utlåta dig. DALIN Arg. 1: 270 (1733, 1754). Vi böra känna oss före. Ma chère mère måste sonderas, måste kännas på pulsen. BREMER Grann. 2: 34 (1837). WRETLIND Läk. 3: 49 (1895). b) (numera knappast br.) i uttr. känna en höna l. höns, med handen undersöka huruvida en höna l. höns skall (skola) värpa. WIDEGREN (1788). LANGLET Husm. 795 (1884). c) i förb. med prep. efter (jfr den särsk. förb. KÄNNA EFTER): gm kännande (trevande) söka efter (ngt). LAGERSTRÖM Bunyan 1: 60 (1727). Känna efter sina penningar. WESTE FärslSAOB 1823. – särsk. α) fisk. i fråga om letande efter silistim på så sätt att ett snöre, i vars ena ända ett blylod är fäst, släpas genom vattnet, varvid snöret rycker till, då sillen stöter mot detsamma l. mot lodet. Våra fiskare, hvilka hela hösten legat och "känth efter sill, men ingenting fått. GHT 1898 nr 7, s. 3. SkrGbgJub. 19: 104 1923. β) (†) bildl.: gripa efter (ngt), söka bemäktiga sig (ngt). RUDBECK Atl. 1: 54 (1679). At när Cronprintsen .. finner det Cronans Cassa behöfver rembourseras, han torde snarast känna efter Jernvercken. NoraskogArk. 5: 17 1768. 12) (med prägel av fackspr.) oeg., med saksubj.: vidröra, komma i beröring l. hava kontakt med (ngt). Kölen kände dock ej botten fast båten låg invräkt bland buskar). Kongo 2: 72 1888. (Drag).- Garnets stenar skola följa ("känna") bottnen. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 93. 13) med abstrakt obj.: komma till kunskap om l. märka (ngt) därigm att det ingriper l. gör sig gällande i ens liv l. förhållanden, erfara, uppleva; numera bl. (i shti högre stil; se dock slutet) i fråga om smärt samma l. obehagliga erfarenheter: pröva på (ngt), utstå lidanden l. obehag. av (ngt); förr äv. utan tanke på psykiska reaktioner: utsättas för (ngt), beröras l. träffas l. drabbas av (ngt), genomgå l. undergå (ngt). Om ecke god ord kunne helpe tha ville vi late them kenne thet som ont ær. G1R 1: 115 (1523). Dhen som onder är, han kiänner mäst sielff dheraff. GRUBB 621 1665. (En beskrivning av) alla de riksändringar, som Sverige känt altifrån monarkiens anläggning. OVDALIN 1744 i 2SAH 59: 339. Kriget var väl slutadt, men dess verkningar kändes innu. 1SAH 3; 396 (1790, (1802). (Korna) mjölka som flitigast, ju mindre nöjen de känna. ALMQVIST Lad. 8 (1846). Han skall snart få känna verkan deraf. DALIN 1852. – särsk. (ngt vard., fullt br.) i uttr. få känna på annat, få pröva på annat, få se pp annat; jfr KÄNNA PÅ 2. I förstone tänkte man sig att kostnaderna.. skulle kunna hegränsas till 700.000 kronor. Men snart fick man känna på annat. VL 1906, nr 269, s. 2. 14) (†) i förb. med prep. på: ansätta l. göra intryck på (ngt); anstränga (ngt); fresta på (ngt); taga på (krafterna). Sådana synnerligh predican kenner meer på een menniskios hierta, och hechtar ther bätter, än tå man talar j hopen. LPETRI 2Post. 42 b (1555). När dieffuulen medh sijn frestelse begynnar kenna på hiertat. DENS. 4Post. 33 a. Som det blifver antingen kräk-medel eller lapativ (som barnet skall taga in), hvilka bägge något känna på krafterna, så är nödigt, at (osv.). ROSENSTEIN BarnSj. 260 (1764). Dyrheten i Geneve och Sweitz kände så på pungen, at (osv.). BJÖRNSTÅHL Resa 1: 147 (1770). Man sade att det ej gick an att ha .. (remmen) spänd, emedan det då kände för mycket på machineriet. JernkA 1838, s. 214. 15) (numera bl. i bibeln l. därav påvärkat spr.) hava könsumgänge med (ngn). Adam kende sina hustrn Heua, och hon affladhe och födde Kain. 1Mos. 4: i (Bib. (1541). Må Prästen gå i Kyrckian om morgonen när han om natten haffuer kändt sin hustro? PETREIUS Beskr. 6: 44 (1615). Man meenar, at bådhe han (dvs. kej- sar Henrik II) och hans Drotning icke skole hafwa hwar andre känt, vthan lefat alt för itt i Återhold. SCHRODERUS Os. 2: 565 (1635). Att en jungfru skulle föda utan att ha känt en man. HIRN Skrin. 204 (1909). 16) (†) ; se dock a o. b) göra undersökningar (rörande ngt), rannsaka; (efter undersökning) döma l. träffa avgörande (i fråga om ngt); äv.: bilda sig ett omdöme l. en uppfattning (om ngt); vanl. tr.: fälla dom, slut om (ngn), döma (ngn till ngt), förklara l. anse (ngn l. ngt vara l. hava ngt o. d.); äv.: rannsaka l. döma i (ett ärende). Effter Paulus giordhe skotzmål (dvs. vädjäde) ath keysaren schulle kenna om hans saak. Apg. 25: 21 (NT (1526). Thetta alt stånde til Läsaren, at han sielff här om kenner och dömer. FörSpr2Mack. (Bib. (1541). Påwen .. förskickade hijt i landet sin legaat... att widare kenna om samma ärende. SVARTG1 58 1561. Ther bleffue the aff richzens rådh, alle kiende och dömde till arffz. UpplDomb. 2: 63 (1579). Dett straff dee woro kiände till. HSH 31: 323 1662. (Sv.) Lagligen känna (ransaka och döma) en sak, (t.) eine Sache gerichtlich erkennen. LIND 1749. – särsk. a) (numera bl. ngn gg i historisk framställning i fråga om ä. förh.) i uttr. känna (ngt) under (ngn l. ngt), förr äv. känna (ngt) till (ngn l. ngt) l. känna (ngn ngt) till handa, tilldöma l. tillerkänna (ngn l. ngt ngt). The Hyttor som förglömd giäld är af i 3 År, skal wår Fougte thera kiänna under Cronan. Bergv. 1: 31 1528. (Lybec- karna) kände the danske uthann all skäll eller rätt Gulland tilhande. G1R 28: 114 (1558). Ifrån then tidhen Munckeängian .. affhendes ifrå domkyrckian och kändes til chronan, haffver (osv.). OxBr. 12: 61 1637. I Kon. Gustaf I:s tid .. tog (man) det afgörande steg att känna de skatte heman under Kronan, som lemnades af sina ägare obrukade. RABENIUS Kam. & 102 1825. HT 1922 s. 147 (efter handl. fr. 1610. b) med obj. o. predikatsfyllnad l. i förb. med prep. för: förklara l. proklamera l. uppfatta (ngn l. ngt) som (ngt); numera bl. (ålderdomligt, föga br.) i fråga om domstolsutslag, i uttr. känna (ngn) skyldig (till ett brott o. dyl. l. att göra ngt); stundom svårt att skilja från 17 b. Wij wele bewise eder gunst och nåder, och känne edher för wåre och Rigisins trogne vndersåter. G1R 15: 420 (1543). Så haffuer honn sielff kendt för:de Jonn i Mörby och Michil hanssonn i Wesby för sine Neste Arffuinger. UpplDomb 2: 10 (1578). Derföre kan retten icke heller fella henne till någon sack, vthan kienna henne i denne sack frij och oskyldigh. VRP 1633, s. 484. (Att) det öfrige (av hemmans- skogarna måtte) kiännas för Kongl. M:tz och Cronans allmenningh. JOHANSSON Noraskog 1: 243 (i handl. fr. (1689). Pitt fördes i triumf i går af Folket och i tusend rop af lefve! kändes för Landets fader. THORILD (SVS) 3: 91 (1791). Hr Olsson .. påminte .. (i sin interpellation) om att öfversten vid Lifregementets husarkår känts skyldig återbetala 765 kr. i uppburna medel för en tredje tjenstehäst. VL 1897, nr 106, s. 2. – särsk. ((†) i uttr. känna (för) god (godt, goda), förklara l. anse (ngn osv.) hava tillräckliga kvalifikationer l. förutsättningar (för ngt), godkänna, godtaga, acceptera, gilla. Gudh .. kenner jngen menniskies dicht eller mening ther godh fore at hon skal seya honom hwad han skal anamma för gott eller icke. OPETRI GudzOrdh B 1 a (1528). Samma hans betänckjande kändes för godt och skickades nider i Cammaren. RP 5: 150 (1635). Modren wille icke känna dem godhe för förmyndare. SCHÜCK Wivallius 1: 214 (cit. fr. 1644. Finnes vägfarande vara .. (till skogseld) vållande, eller lösker dräng, eller then ej kinnes god at gälda skadan .. tå skal (osv.). BB 15: 5 (Lag 1734. 17) (†) ; se dock

[KÄNNA 17.a]

a) erkänna, medgiva, bekänna; ofta i fråga om erkännande att man är upphovsman till ngt l. fader l. moder.(l. anförvant) till ngn. Iach går til min fader igen, / mijn brist for honom kenna. Ps. 1536, s. 12. (Han) Tillfrågades om han "ville kenna sig vara barnsens fader". BtHforsH 3: 162 1640. (Klas Fleming skrev till hertig Karl) att ändock riket nu hade flera herrar, kände han endast en, nemligen konung Sigismundus. TOPELIUS Lb. 2: 321 1875. – särsk. a) (med prägel av fackspr., ngt ålderdomligt) i uttr. känd sak är så god som vittnad. Kend saak är så godh som witnat. OPETRI 4: 304 (c. (1540). Känd sak är så god som vitnad: när then som tilkäres .. vidgår frivilligt saken för Rätta. RB 17: 36 (Lag 1734. PALMÉN JurHb. 242 1859. ESSÉN Brilj. 271 (1918). Anm. I detta uttr. anslutes känna av nutida språkkänsla ofta felaktigt till bet. 3. b) med obj. o. predikatsfyllnad l. i förb. med prep. för. (jfr c): erkänna (ngn l. ngt) ss. (ngt); stundom svårt att skilja från 16 b. (När) gudh är wår fadher, moste iw strax fölia ther effther ath wij kenna alla menniskior för wåra brödher. OPETRI MenFall D 2 b (1526). Tå ropte alle Reynickens wänner, / Idher hwar man Segerherren känner. FORSIUS Fosz 564 (1621). (Han) ingick .. en skamligh fredh then Rådhet icke wille kenna krafftigh (dvs. giltig). SCHRODERDS Liv. 924 1626. Om han bär sig så mera åt, skall Jag intet känna honom för min son mera. LAGERSTRÖM Westph. 52 (1737). Kan hända, Han känner ingen annan domstol för laga, än den som gör honom til lags. VDAkt. 1781, nr 588. c) dep.; äv. i förb. med prep. för (jfr b); jfr KÄNNAS VID 5 (c). Stodt, jøns niels[on].. ffor rætten, och lage ma[n]g clæd[er] kapor kiortzlar grÿtor och a[n]net mykit j rætte som han kend[es] haffua stolet. OPETRI Tb. 72 (1525; uppl. 1929). Doch seger Greyer sigh icke willia kiennas wara barnafaderen, för in han förnimmer om tiden quadrerer. VRP 1643, s. 1192. Jag var hos far. / Han sade så hård och dyster: / "Min är du ej, / Jag kännis dig ej, / Dina bröder ha' ej någon syster". WENNERBERG 4: 77 1885. 18) (†) erkänna l. igenkänna l. förklira (ngt) som sin egendom; framställa anspråk på (ngt); tillägna sig (ngt); äv. i förb. med prep. för: göra anspråk på (ngt) ss. (sin egendom); vanl. dep.; jfr KÄNNAS VID 6 o. 7. (Det befanns) at hon til sa[m]ma h[us] huarken m[edh] arffue rætt ell[e]r nogh[e]n a[n]nen skel ko[m]ma ku[n]de, vtan hade kendz ohemelt sedh[e]n hon th[h]n man huset aatte lenge tient hade. OPETRI Tb. 124 (1526; uppl. 1929). Kom Aruid Nielsson för retta ock kendis een telgöxe, som Jöns Månsson åtte. JönkTb. 139 (1546). Hindrich Hansson skall leffuerere Jesper sith järn igen och ware i Jespers och stadzens mine, för thett han haffuer kenndt ohemolth. SkrGbgJub. 6: 55 1587. Sifuer Suensson .. anklagadhe Laris Hisingh för nåkin 22 st. eke tre som han haffuer satt sitt merke på och wthugitt Siffuerz merke huilkitt eke timbeer Sifuer hemblar (dvs. hemular) sigh och kiener för sitt. Därs. 560 1620. 19) (†) (hava att) påtaga sig (en prestation), gälda l. vidkännas (en kostnad); äv. dep.; jfr KÄNNAS VID 4. Hafver man sin vederpart på edgång kommit; känne tå hvar sin kostnad sielf. RB 21: 3 (Lag (1734). Varda de vid denna Rättegång använde Omkostnader, här igenom äfven å alla sijdor upphäfne, så att .. hvar kiännes sin Egen omkostnad. VDAkt. 1736, nr 588. Därs. 1791, nr 503.