KÄPP ɟäp⁴, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (1Sam. 17: 43 (Bib. 1541 osv.) , i bet. 3 äv. == ( SVEDELIUS Koln. 153 1872, BERGSTRÖM Kol. 144 (1922)) ((†) -er G1R 26: 869 1556, BUREUS Suml. 46 (c. 1600: hasle .. käpper)). ( kep (keep) 1535–1712. kepp (kiepp) 1526–1756. kiäp (kj-) 1538–1766. käp (käph) 1526– c. 1747. käpp (ki-, kj-, ti-) 1603 osv.) 1) mer l. mindre långt o. smalt (avkvistat) stycke av trädgren l. trädstam som icke är större än att det bekvämligen kan bäras l.hållas i handen; särsk. om dylikt stycke som avpassats l. bearbetats för visst ändamål. Jacob .. ladhe keppanar som han barkat hadhe j dryckehoonar för (får-)hiordanar. 1Mos. 30: 38 (Bib. (1541). När the pakka humlan i tunnor eller kar tå sättia the een käp mittuti. BUREUS Suml. 42 (c. (1606). Af Landtmännen brukas kiäppar, hvarpå maltet tårckas, uti deras, så kallade kiäppkiölnor. KIELLBERG KonstnHandtv. Brygg. 4 1753. Gropar, som vi öfvertäckte med käppar och störar, ris och torf. Schück o. Lundahl Lb. 1: 47 1901. jfr AL-, BJÖRK-, BLOM-, BLOMSTER-, EK-, EN-, GRÄV-, HASSEL-, KAST-, RÖR-, TOBAKS-, TÄCK-, VIDE-KÄPP m. fl. – särsk. a) om käpp l. stav som huvudsakligen är avsedd ss. stöd l. prydnad l. värdighetstecken o. d.; särsk. om spatserkäpp (vanl. konstfärdigt bearbetad o. stundom äv. av annat material än trä). Käpp med silverkrycka. Gå med käpp. Tagher intit medh idher till wäägs, icke käp eller skräppo. Luk. 9: 3 (NT (1526). Engelbrect stoodh och stödde sich widh sin kiep. OPETRI Kr. 189 (c. 1540. 1 Kiäpp af Järn medh Wäria Vthi. BoupptSthm 9/11 (1680). NICANDER GSann. 19 (1766). Med käpp i hand och cigarr i mun. ÖDMAN StudM 4 (1891). Käppen är (under gustaviansk tid) så lång att den når sin bärare upp till midjan eller däröver, och den bäres därför naturligast med fattning om själva skaftet. GustStil 51 1926. jfr ALP-, DOLK-, GESÄLL-, HERDE-, KRYCK-, KYRK-, PARAPLY-, PROMENAD-, SPANSKRÖRS-, SPATSER-KÄPP m. fl. – särsk. α) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr , e). Tu (Gud) äst när migh, tin kepp och staff tröstamigh. Psalt. 23: 4 (Bib. (1541). Individualiteten är utplånad .. och stödjande sig på vanans käpp stappla .. (människorna) omkring och skryta utan att rodna öfver sin likhet. JANSON Par. 198 (1900). β) (numera bl. i Finl., föga br.) med särskild tanke på käppen l. staven ss. tiggarens attribut, i vissa bildligt använda uttr. (jfr ) för att beteckna tiggeri, armod o. d.; särsk. i sådana uttr. som taga (till) käppen l. gripa till l. taga (till) käppen och säcken, gripa till tiggarstaven, bringa (ngn) till käppen och säcken, bringa (ngn) till tiggarstaven, gå med käppen och säcken o. d., förr äv. gå med käpp och stav, gå (omkring) och tigga. RA I. 2: 827 (1589). Iagh will heller gå her ifrån medh kiäp och staaff ähn boo och arbeta i hoop medh en sådan afwundz menniskia. VDAkt. 1659, nr 288. Ähr för henne och dhem (dvs. hustrun o. barnen) ingen annan uthwägh .. ähn medh kiäpp och säck sökia sin bergningh och föda. Därs. 1697, nr 246. Der denne lilla lägenheten går mig nu utur händerna, så förwäntar jag wägen och kiäppen. Därs. nr 259. Dherest icke lindringh skeer, .. nodgass iagh käppen taga och sökia min fattiga föda. Därs. 1707, nr 699. (Pigornas) Barn födas nästan till Käppen och Säcken. JOHANSSON Noraskog 1: 63 (i hahdl. fr. 1785. SUNDEN (1886). Bragt till käppen och säcken. CANNELIN 1921. γ) (förr) i förb. käpp och krycka, i fråga om förhållandet att mimatyrer l. avbildningar av käpp o. krycka (vanl. efter första lysningen) överlämnades till dem som skulle ingå äktenskap; jfr KRYCKA sbst.² ³. När det lyser första gången säger man att presten slår låret af bruden, eller, i andra orter att hon ramlar utför Predikstolen: hvaraf seden, att då tillskänka henne käpp och krycka. RÄÄF Ydre 1: 110 (1856). Ett litet spetshyende med käpp och krycka. WISTRAND NordMAllmog. 43 (1909). Uppvakta brudparet med "käpp och krycka" ss. en ironisk hälsning från ungdomen till dem, som gått och blivit "guhbe" och "gumma". BonnierKL 6: 1430 1925. – särsk. i uttr. binda sitt band vid hy- mens käpp och krycka, se KRYCKA sbst.², ³.

[KÄPP 1.a.δ]

δ)

[jfr liknande anv. i t. (jfr

GRIMM DRechtsaltert. 134 (1828))] (förr) i fråga om förhållandet att vita stavar buros ss. tecken på underkas. else, ödmjukhet o. d. TEGEL E14 88 1612. (In- vånarna i Ditmarsken sände) twänne Ewangeliske Predikanter medh hwijte Käppar til Konungen, ödmiukeligen hegärandes, han wille effterlåta the Ditmarscher at handla om Fridh. SCHRODERUS Os. III. 2: 83 (1635). jfr: Gå mä hvita käppen å nerslagna hatten. (Bjuda till fadder). GRANLUND Ordspr. (c. 1880. ε) (förr) om vit stav som bars ss. varnings. tecken av person som hade med pestsjuka att göra. (Personer som hjälpa dem som bo isolerade i pest- smittade hus) haffue een hwijt Käp j Händerne,när the gå på Gatorne. BERCHELT PestOrs. B 6 a 1589. ζ) (†) om kommandostav; ofta ss. beteckning för: befäl, kommando, chefskap; särsk. i sådana uttr. som ha l. få käppen, behålla käp- pen o. d., för att beteckna att ngn har l. får resp. behåller visst befäl l. kommendantskap o.d.; i sht i fråga om befattning ss. generaladjutant hos konungen; äv. om landtmarskalkens stav. WIDEKINDI KrijgH 132 (1671). CALONIUS Bref 101 (1795). Kongl. Maj:ts Tjenstgörande General Adjutant, som har Käppen. SthmStCal. 1796 s. 102. 3SAH XLVI. 2: 176 (1833). Generaladjutanten med käppen, öfverste Melin. WIN-GÅRD Minn. 6: 62 (1847). SvBL 3: 97 1866. – jfr VAKT-KÄPP. b) (numera mindre br.) om käpp som användes av barn att rida på; käpphäst; särsk. i uttr. rida på käpp; förr äv. i uttr. rida käpp, rida käpphäst; förr äv. bildl., övergående i bet.: vara barn, icke vara fullvuxen. BRASK Pufendorf Hist. 432 (1680; bildl.). Alla Gåssar.. rida på käpp. TESSIN Bref 1: 254 (1753). Astrild sög på caramel. ler,/ Och red käpp på caducéen. LENNGREN (SVS) 2: 199 (1797). DALIN (1852) . AUERBACH 1911. jfr RID-KÄPP. c) om käpp som huvudsakligen är avsedd att slå l. prygla l. sticka med; karbas, rotting; spö; stundom äv.: pik. Låta ngn smaka käppen. Låta käppen dansa på ngns rygg. G1R 10: 133 (1535). Stimulus.. (dvs.) en hass vddat kiäp til at drifua oxar mz. VarRerV 43 1558. (Olaus Petri blef neddrefuen från predikstolen)../ med keppar. JMESSENIUS 1629 i HB 1: 135. (Vid pry- gel) nyttjas käpp af en och en half alns längd, samt omkring en half tums diameter. TjReglArm. 1858, 1: 324. Klubbor, påkar och käppar äro primitiva redskap, hvaraf en mängd olika djur fått sin bane. Fatab. 1906 s. 119. – särsk. α) i många ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Styr häst medh bessel, och kona medh käpp. SvOrds. C 2 b 1664. Den som vill slå een hund, han finner fälle een kiäp. OxBr. 3: 505 (1638). När man kastar en kiäpp bland Hundar, så gnäller altijdh dhen som hugg får. GRUBB 728 (1665). Hafva flera hundar om sig, än käpparne äro. LIND (1749). Gif intet barnet knif, eller dåren käpp. RHODIN Ordspr. 54 (1807). β) (numera föga br.) i uttr. stå över ngn med käppen, i sht bildl., för att angiva att ngn med hot tvingas att göra ngt. WESTE 1807. ÖSTERGREN 1931. γ) (†) bildl. i uttr. lära ngn att hoppa over käpp (l. att dansa för käpp), lära ngn att lyda, tvinga ngn till obetingad lydnad. VDAkt. 1792, nr 475. RHODIN Ordspr. 58 (1867). WESTE FörslSAOB 1823. d) i jämförelser; särsk. i uttr. rak som en käpp o. d., för att beteckna någonting ss. lodrätt, i högsta grad rakt o. d. Stå (ålar) i medvatnet som en raker käpp.. kommer ofelbart rägn och stormväder. BROMAN Glys. 3: 682 (c. 1740. På ett ställe där bergväggen gick brant som en käpp i dalen, var en liten skrefva. Hö GBERG Pred. 3: 394 1966. e) bildl. i uttr. sätta l. sticka käpp i hjulet, ingripa hindrande i ngts utveckling o. d., lägga hinder i vägen för ngt. DN(A) 1917, nr 16800, s. 3. Mussolini skulle givetvis icke satt käpp i hjulet vid förlikningsarbetet, om han icke dessförinnan hunnit gardera sig SvD(A) 1935, nr 184. s. 4. 2) i utvidgad anv. av 1, om smal l. trind stav av trä l. metall l. ben o. d., använd för olika praktiska ändamål l. ingående ss. del i redskap l. apparat o. d. Med tillhjelp af detta (dvs. munstycket) och den i kolfven insatta runda käppen R bildas af den frampressade torfmassan rörformiga stycken med ett hål. TT 1872, s. 190. Rullgardinerna äro fastsatta med öfre kanten och rullas upp kring käppar, insydda i den nedersta kanten. SvFRIESEN Inbj. 1891, s. 23. jfr BAK-, BOLL-, GARDIN-, KART-, LIN-, PUMP-, RULLGARDINS-, SPINN-KÄPP m. fl. – särsk. a) vävn. smal stav l. stång i vävstol; särsk. om de stänger som användas att fästa o. hålla isär solven. BoupptSthm 4/5 1679, s. 499 a, Bil. Sölf (dvs. solv) med Käppar. BoupptVäxjö 1803. AHLMAN 1872. jfr BOM-, FÖRKNYTE-, HARNESK-, SOLV-KÄPP m. fl. b) om skaft l. handtag på olika redskap o. d.; i ssgrna BORST-, FACKEL-, KVAST-, SPJUTKÄPP m. fl.

[KÄPP 2.c]

c) mätstång l. mätsticka; jfr 3; i ssgrna ALN-, FAMN-, FOT-, MÄT-KÄPP m. fl.

[KÄPP 2.d]

d) (†) om spröt i paraply o. d. De sjelfva skärmen (på parasollen) stödjande 8 käpparne af fiskben. SthmModeJ 1844, s. 56. e) gå som käpp i hjul, för att angiva att ngt går mycket fort. Munnen gick på henne, som käpp i hjul. WIGSTRÖM Folkd. 2: 286 1881. 3) (i sht förr) skogsv. benämning på en i sht vid mätning av kolmilor använd längden. het motsv. 6, fot l. 1,925 m. NoraskogArk. 4: 127 (1691). En mila på 12 till 16 käpp. Skogvakt. 1893, s. 46. BERGSTRÖM Kol. 114 (1922). (1 a) (†) utom 1 -KLÄDE): (†): (†):