L äl⁴ n., best. l'et äl⁴et. pl. ==; pl. best. l'en äl⁴en ( el 1684. äll 1869–1909) 1) namn på tolfte bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. förf. vanligen, icke strängt skilt från 2. Bokstaven l. Stort, litet l. L är det romerska tecknet för 50. Stundom nyttjas l som förkortning för liter. AURIVILLIUS Gr. 6 (1684). Tunnorne och kärillen . . (innehållande) Långor (tecknas) med L. PH 5: 3614 (1754). Full måste stafvas med dubbelt l, för att skiljas från ful. ADLERBETH FörslSAOB (1798). KROK o. HOLM Rättskr. 97 (1924). – särsk. i utvidgad anv., om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av adresskalender, telefonkatalog o. d. som innehåller de med 1 börjande orden l. namnen. L bör vara avslutat inom två år. SAD 1: 128 1787. 2) om ljudet l. Kakuminalt, tjockt (förr äv. grovt) l

[jfr nylat. L crassum (

LINDROTH Bureus 108 (i handl. fr. c. 1635)] . Tonlöst, tunt l. Ett Swenskt l, som i Provincierna, serdeles i Södermanland, Westmanneland och der omkring, uthsäijes, då tungendan .. rörer .. främsta gomen. HIÄRNE Orth. 47 (1717). Jag sjunger aldrig – i sällskap – för då hörs mina tjocka, östgötska äll – det låter illa. ULLMAN FlickAra 94 (1909). Sjungande fylliga l. HEDIN Pol 1: 49 (1911). 3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det tolfte i ordningen. Paragraf 3 mom. 1.