LABIO- lab¹io¹- l. -iå¹- l. -iω¹-, resp. ¹⁰⁰~.

[jfr t. o. eng. labio-; ssgsform till lat. labium, läpp (se LABIUM); jfr LABIAL]

[LABIO- 0]

(i fackspr.) ss. första led i ssgr: som har avseende på l. sammanhänger med läpparna l. labium.

Ssgr:

– LABIO-DENTAL ¹⁰¹⁰⁴, adj. o. sbst. språkv. jfr DENTILABIAL. I. adj.; om konsonantiskt språkljud: bildad med underläppen mot den övre tandraden; som är en labiodental (i bet. II); äv. om själva artikulationen.

DALIN (1871). NOREEN Fryksd. Ljudl. 88 (1877: labiodentalt, adv.). 2NF 17: 826 1912. lI. sbst.: konsonantiskt ljud som (normalt) artikuleras med underläppen mot övre tandraden l. som utgör en på detta sätt bildad fonetisk variant av konsonantijud med normalt annan artikulation. NF 3: 1068 1879.

– LABIO-LABIAL ¹⁰¹⁰⁰⁴ l. ¹⁰⁰¹⁰⁴, adj. o. sbst. språkv. == BILABIAL I. adj. NOREEN VS 1: 382 (1905).

Det vanliga m-ljudet .. Är en tonande labio-labial naso-oral media. 2NF 17: 325 1912. II. sbst. NF 9: 464 1885.

– LABIO-VELAR ¹⁰¹⁰⁴, adj. o. sbst. språkv. om velar konsonant som uttalas nicd läpprundning.

2NF 10: 12 1908.

– LABIO-LOG ¹⁰⁰⁴, m. ig.

[jfr t. labiologe]

(i fackspr.) person som är kunnig l. fackman i labiologi.

ESSÉN Vap. 212 (1917).

– LABIO-LOGI ¹⁰¹⁰⁰⁴, r.

[jfr t. labiologie]

(i fackspr.) konsten att av talorganens (särsk. läpparnas) rörelser hos en person se l. sluta sig till vad han säger.

NF 1885. (Föreningcn för dövas väl) ordnar lurser i labiologi. 2NF 38: 41 (1926).

Ssg:

– labiologi-undervisning. SvD(A) 1928, nr 13, s. 16.

– LABIO-LOGISK ¹⁰⁰⁴⁰. (i fackspr.) adj. till -LOGl. Den s. k. labiologiska raethoden (vid dövstumunder- visningen). BORG InstDäfst. 1 (1854).