LAST las⁴t, sbst.¹, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er ³² (OPETRI MenFall L 3 a 1526 osv.) ((†) -ar RA I.3: 8 (1593)). m., last, f., klander, skymf, skam, skada, fel, brist, lyte, synd, brott, motsv. dan. o. nor. last, isl. lǫstr, m. last, n.; jfr fsax. o. fht. lastar, smädelse, smälek, skam, t. laster, vanesynd (jfr LASTER), ävensom (med annat suffix) mnt. lachter, skymf, feng. leahtor, fel, synd, sjukdom; avledn. av ett germ. verb lahan (föreliggande i fsax. o. fht. lahan, nyisl. lá, klandra), besläktat med lat. loqui, tala (jfr ELOKUTION, ELOKVENS). – Jfr LASTA v.¹, LASTBAR, LASTELIG, adj.¹] 1) (†) klander, tadel; beskyllning, förtal; skymf(ande); vanära, skam, nesa; förhållande(t) att man kan anmärka på ngt l. att ngt fattas l. brister i ngt, fel, brist. Hadhe tu .. borttkastat misgerningena som är j tijn hand, at ingen orett hadhe boodt j tinne hyddo så måtte tu vplyfft titt ansichte vthan last. Job 11: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: utan skam). Effter the och alle äre bliffuen stond fast / Som på gudh haffue trot vthan last / Och sig förtröstat på hans helige ordh. Holof. 31 (c. 1580. Mången får last för intet, och roos för lijtet. BULLERNÆSIUS Lögn. 341 (1619; ordspr.); jfr: Man får ofta lof för litet och last för halft mindre. RHODIN Ordspr. 95 (1807). Skeer derföre Messenio där vthinnan (dvs. i fråga om beskyll- ningen för citatförfalskning) orätt, och faller dhen Lasten oppå Wormium, som han Messenio tilwitt hafwer. STIERNHIELM WgL Föret. 2 (1663). Ährlig man achtar hwarken loff eller last. GRUBB 904 (1665). Herrans fruchtan är reen och fast, / Hans rätter sanne vtan last. Ps. 1695, 37: 4. Gör tio gånger väl, och en gång illa, så får du last för alltsammans. GRANLUND Ordspr. (c. 1880. 2) i uttr. lägga l. räkna ngn ngt till last, låta ngt komma sig till last, se LAST sbst.², 4 b.

[LAST.sbst1 3]

3) (†) handling l. beteende varmed man gör sig förtjänt av klander l. straff l. vanära; (grov) synd missgärning, brott, förbrytelse; skamlig(t) l. skändlig(t) handling l. beteende. Jagh är reen och ythan all last, oskylligh och haffuer ingen synd. Job 33: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: fri ifrån överträdelse). Thå han (dvs. kungen) såf .. / hängde (hon) kungen wp i en gren. / När begången war thenna last / .. rymer hon. H 1: 81 (1629). Det vore sannerlig af mig en last helt grof, / om jag det skrinet ej lät strax tilbaka bära. KNÖPPEL Wannsschol. 31 (1741). Fr(åga). Hvad kallas thet när någon svär falskt? sv(ar). Perjurium, Mened, och hålles för en vederstyggelig last hos alla berömliga Folkslag. LALLERSTEDT Dygdel. 90 (1746). Det hölts för dödsvärd last, at Jesu Namn bekänna. KOLMODIN QvSp. 2: 481 (1750). 4) i sedligt avseende starkt förkastlig(t) handling l. beteende som hos ngn blivit en (fördärvlig) vana som han har svårt att motstå; sinnets dragning mot en sådan handling osv.; moraliskt fel som man har svårt att bekämpa; särsk. i fråga om sexuella utsvävningar, missbruk av njutningsmedel o. d.; i sg. best. ofta (stundom personifierande) i totalitetsbem. l. med syftning på liv i laster (lastbarhet). Hemliga, grova laster. Söla sig i laster. Lägga hyende under lasten, se HYENDE b. The hafwa korsfest theres köt medh laster och begärilse medh christo. OPETRI MenFall L 3 a (1526; öv. av Gal. 5: 24; NT 1526 o. Bib. 1917: lustar; Vulg.: vitiis). Wij bidie .., at Gudh wille bewara oss, at dieffuulen, weriden och wårt eghit kött, icke skal bedrigha och förföra oss j wantro, förtwiffuelse, och j andra swåra synder och laster. Cat. 1567, s. B b. O Dryckenskap så ledh, .. / .. tu äst en slemmer Last. ARVIDI 141 (1651). Laster lähras vthan Book. GRUBB 450 (1665). Lättia föder laster. DENS. 1275. Wärdes mig tin Helga Anda sända At jag från synd och last mig måtte wända. SWEDBERG Ps. 1694, 353: . Jag mins den ljufva tiden, / .. Då lasten var en häxa. LENNGREN (SVS) 2: 360 (1797). Hvilka äro de laster, som i synnerhet förkorrta det menskliga lifvet? LINDBLOM Cat. 1811, nr 1. Människor, vilka levde i smutsen och älskade lasten. BÖÖK ResSv. 192 (1924). jfr DRYCKENSKAPS-, FYLLERI-, HORDOMS-, OPIUMLAST m. fl. 5) (†) skada, förtret, olycka; ofta i sammanställning med skam o. därvid svårt att skilja från 1. Skulle tu nu bortfara, thet wore migh een last. TobCom. E 4 b (1550). Christ gifue the klaffar både last och skam / ehuar han frara faar / som wenskapen emillan thuå will förmena. Visb. 2: 9 (c. 1600. Gudh lathe oss ske i dagh, / huarken last skam Eller wåndha! Därs. 1: 132 (c. (1620). (Kvinnorna) ropade öfwer osz skam och last, / Men wij ock tädhan bortflydde medh hast. FORSIUS Fosz 498 (1621; nt. orig,: sê rêpen uns nâ alle schande).