LATIN lati⁴n, sbst.¹, n. (LIND 1749 osv.) l. (numera föga br.) r. l. m. l. f. (GIR 5: 156 1528, VL 1907, nr 118, s. 1, ÖSTERGREN (1931)); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv.r; förr äv. LATINA, r. l. f.; best. -an. ( latin (-ijn) 1528 osv. latina 1703–1730)

[fsv. latin, latina, latine; jfr d. latin, ä. d. äv. latine, isl. latina, mht. latin, t. latcin, eng. o. fr. latin; av lat. latinum o. latina, substantivering av adj. latinus, till landskapsnamnet LATIUM. – Jfr LATINER, LATINSK]

[LATIN.sbst1 1]

1) det till den italiska gruppen av de indoeuropeiska språken hörande språk som urspr. talades i landskapet Latium o. Rom o. senare blev det romerska rikets (officiella) språk o. som efter den dialektala upplösningen o. övergången i de ronierska dotterspråken kvarlevde ss. lärt internationellt språk under medeltiden o. de första århundradena av nya tiden o. fortfarande användes ss. den romersk-katolska kyrkans kyrkospråk. klassiskt latin. Tala (på) flytande, klingande latin. Läsa, skriva latin. Översätta ngt till l. från latin. Undervisa i latin. (En stor del av den heliga skrift är översatt på svenska) mest för fattiga enfolloga prester skull, som ecke så aldelis förfarne ära i latinen som vel behöfides. G1R 5: 156 (1528). Latinet har.. det för sig at öfver alt vara känt och vedertagit bland de Lärda. BERGKLINT MSam. 1: 158 (1781). Cicero klagar någorstädes, att det på bans tid knapt fanns tio personer i Rom, som talade rigtig Latin. Svea 2: 11 (1819). En del ur Latinet hemtade ord. RYDQVIST SSL 4: 281 (1870). Studentexamen med cum laude i latin. DE GEER Minn. 1: 10 (1892). (Han) sökte.. med stöd av det lilla han kunde i latin.. stava sig till textens betydelse. SIWERTZ JoDr. 23 (1928). – jfr APOTEKAR(E)-, AVHANDLIGS-, KÖKS-, MEDEL-, MEDELTIDS-, MUNK-, NY-, PRÄST-, SEN-, VULGÄR-LATIN m. fl. – särsk. i ordspr. Det är inte allt latin, som ändas på us. SvOrd- språksb. 26 (1865). Lögn och latin gå veriden rundt. Därs. 58.

[LATIN.sbst1 2]

2) i bildl. anv. av 1.

[LATIN.sbst1 2.a]

a) (numera mindre br.) med syftning på latinet ss. de lärdas för den stora allmänheten obegripliga språk: något allt för lärt l. invecklat l. obegripligt; särsk. i sådana uttr. som det är latin l. rena latinet för mig. Saken var ren latin för mig. WINGÅRD Minn. 4: 13 (1847).

[LATIN.sbst1 2.b]

b) (numera föga br.) i uttr. godt latin, om ngt (åsikt, argument, uppträdande o. d.) som anses ss. det rätta, korrekta l. giltiga. SDS 1906, nr 11, s. 2. Förr i världen var det.. (i ra- dikala kretsar) ett godt latin att tala om, huru man ämnade knäcka den benhårda byråkratien. NDA 1911, nr 121, s. .

[LATIN.sbst1 2.c]

[jfr fr. il y a perdu son latin, på det har han spillt sin möda förgäves]

(numera föga br.) i uttr. ha förlorat l. glömt (allt) sitt latin, ha förlorat målföret l. fattningen, icke ha ngt mera att anföra till sitt försvar; förr äv. förlora sitt latin, förspilla mödan, bemöda sig förgäves, misslyckas i sina anslag. DALIN Arg. 2: 329 (1734, (1754). Ja! afund, ecaot dig (dvs. skaldekonsten), förlorar sin latin, / Ehuru stark hon är uti det nya Sverget. NORDENTLYCHT QT 1745, s. 156. Jag hade af sådana sällsamma svar snart förlorat all min Latin. KALM Resa 1: 187 (1753). MÖLLER (1790) . SCHULTHESS 1885.

[LATIN.sbst1 2.d]

d) (i sht i vissa trakter) i uttr. det är slut med l. på ngns latin, ngns latin är l. tar slut, det är slut med ngns argument l. makt l. förmåga att försvara sig l. reda upp en situation. Det ni väl,.. att en läkare har att befalla der det är slut raed sjelfva kungens latin. TOPELIUS Vint. II. 1: 358 (1856, 1881). Nu var det slut med Ringas latin. Hon satte sig för tredje gången uttröttad på snön. Därs. I. 1: 203 (1859, 1880). Om fars och mors latin var slut, så kanske en kunde hoppas på prostens. WÄGNER ÅsaH 41 (1918). FinT 1930, 1: 7.

[LATIN.sbst1 3]

3) (numera föga br.) latinsk skriv- l. tryckstil; latinska bokstäver; jfr ANTIKVA En wacker hand til at skrifwa swenska och Latin. KOF II. 1: 456 (1659). Nu tryckes allt vaed latin. WETTERBERGH SamhKärna 1: 167 (1857). MÅNSSON Rättf 2: 194 (1916). (†) En "hederlig prestenka".. erbjuder sig att hemma hos sig lära barn "Svenskan och Christendomen, samt jämväl, om så åstundas, att känna bokstäfverna uti Latinen". GbgAB 1908, nr 119, s. 15 (c. 1773.

[LATIN.sbst1 4]

4) (ngt vard.) elliptiskt för: latinlärovärket. Hon får biljetter till fester både i "Real" och "Latin". DN 1395, nr 9251 A, s. 8. Norra latin. LINDER Tid. 225 (1924).

Ssgr(i allm. till 1):

– LATIN-BILDNING.

Om den bildning som bibringas eleverna i skolor med (huvudvikten lagd på) undervisning i latin. LärovKomBet. 1884– 85, 1: Reserv. s. 28.

– LATIN-FRÅGA(N). frågan om latinets ställning vid de högre allmänna lärovärken.

Verd. 1884, s. 117.

– LATIN-GYMNASIST. jfr -GYMNASIUM. PedT 1904, s. 390.

– LATIN-GYMNASIUM. gymnasium med undervisning i latin; gymnasiets latinlinje. LärovKomBet. 1884–85, 2: Bil. B, s. (om förh. i Norge). Real- och latingymnasium. SFS 1905, nr , s. 2.

– LATIN-HATARE. särsk. (förr) om hätsk motståndare till latinets dominerande ställning vid de högre allmänna lärovärken. Verd. 1884, s. 132.

– LATIN-HERRAVÄLDE ~⁰⁰²⁰. särsk. (förr) om latinets dominerande ställning vid de högre allmänna lärovärken. Om latin-herraväldet. HEDIN (1883; boktitel).

– LATIN-KLASS. (numera bl. tillf.) skolklass (numera: ring) med undervisning i latin. PedT 1873, s. 25.

– LATIN-KRIA. jfr -TEMA. SVEDELIUS Lif 230 (1887).

– LATIN-KUNNIG. som kan latin. RYDBERG RomD 318 (1874, 1892).

– LATIN-KUNNIGHET ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰ WIESELGREN Bild. 19 (1889).

– LATIN-KUNSKAP ~⁰² l. ~²⁰ JÄRTA 2: 33 (1828). Inom de vetenskaper, som hade gamla anor, vore latinkunskap.. nödvändig för att kunna gå till källorna. BtRiksdP 1904 I. 1: nr 0 s. 41.

– LATIN-KÄNNARE. TSvärov. 1863–65, s. 107.

– LATIN-LEKTION. Min far gaf mig några latinlektioner. SVEDELIUS Lif 71 (1887).

– LATIN-LEKTOR. lärovärkslektor i latin. SÖDERHJELM Runebg 2: 2 (1906).

– LATIN-LINJE. vid högre allmänt lärovärk: undervisningslinje med undervisning i latin; motsatt: reallinje; vanl. i sg. best. BetLärovstadga 1872, s. 129.

– LATIN-LÄRARE. TLär. 1846–47, s. 7.

– LATIN-LÄRD. p. adj. som Inier l. mindre grundligt) lärt sig latin; latinkunnig. LUNDELL 166 (1893). Karlfeldts latinlärde och lantlige Fridolin. NILSSON FestdVard. 23 1925.

– LATIN-LÄROVÄRK ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. högre allmänt lärovärk som inrymmer enbart latinlinje; motsatt: reallärovärk; i icke officiellt spr. äv. allmännare, om lärovärk med både latin- o. reallinje (i motsättning till skolor av annat slag). PedT 1880, s. 121.

– LATIN-LÄSNING. särsk. i fråga om skolundervisning. Latinläsningens inskränkning. Frey 1848, s. 296.

– LATIN-LÄXA, r. l. f. LärovKomBet. 1884–85, 1: 1.

– LATIN-MAL, m. (tillf.) latinlärd lärdomspedant; jfr BOK-MAL 2. RYDBERG 2: 308 (c. 1870.

– LATIN-POET. litt.-hist. om författare av poesi på latin i nyare tid; jfr -SKALD. Den produktivaste af våra äldre latinpoeter var.. Sylvester Johannis Phrygius. SCHÜCK SvLitH 1890. DENS. Allm- LittH 3: 133 1921.

– LATIN-PROFESSOR. (ngt vard.) professor i latin. OoB 1930, s. 20.

– LATIN-RING. gymnasiering på latinlinjen. SFS 1909, nr 28 s. 31.

– LATIN-RÅTTA. (i vissa städer, numera föga br.) öknamn på elev vid latinlärovärk l. latinskola. SthmFig. 1846, s. 187.

– LATIN-SKALD. litt.-hist.) == -POET. NordT 1899, s. 437. Den lärde latinskalden och domprosten Samuel Alf. MoB 2: XIII 1900.

– LATIN-SKOLA, r. l. f. (nästan bl. i fråga om ä. förh.) skola (i senare tid särsk.: högre allmänt lärovärk) med undervisning bl. a. i latin. NFinSkolvH 2: 27 (1806). Sönerna.. gingo i latinskolan. WIGSTRÖM Folkd. 1: 217 (1880).

– (3) LATIN-SKRIFT. (numera föga br.) latinsk skriv- l. tryckstil. SCHÜCK VittA 1: 129 (i handl. fr. 1630. Flodström SvFolk. 231 1918.

– LATIN-SKRIVNING. övningsl. provskrivning i latin; skriftlig översättning till l. från latin l. författande av uppsats på latin; äv. konkret, om den text som skall översättas l. om den skrivna översättningen l. uppsatsen. FörslSkolordn. 1817, Läsordn. 4. Latinskrifning och latinska talöfningar idkades flitigt i hela Trivialskolan. LUNDIN (o. STRINDBERG) GSthm 307 1881. 3SAH 4: 133 1889.

– LATIN-STIL.

[LATIN-STIL.ssg 1]

1) till 1; jfr -SKRIVNING. ÖSTERGREN 1931.

[LATIN-STIL.ssg 2]

2) till 3: latinsk skriv- l. tryckstil. Landsm. 1: 251 (1879). FRIESEN (o. GRAPE) CodArg. 93 1928.

– LATIN-STRID. om striden mot latinets dominerande ställning vid de högre allmänna lärovärken under 1800-talet. PedT 1908, s. 411.

– LATIN-STUDENT. person som avlagt studentl. mogenhetsexamen på latinlinjen. DN 1894, nr 9063 A, s. 4. PedT 1907, s. 164.

– LATIN-STUDIUM; pl. -ier. SydsvD 1870, nr 292, s. 2.

– LATIN-TALANDE, n. TLär. 1846 – 47, s. 289. Latin-talandet (är) hos oss.. på väg att upphöra t. o. m. vid de akademiska disputationerna. Verd. 1892, s. 178.

– LATIN-TALARE. person som talar l. håller tal på latin. 1NordUnivT I. 2: 99 (1855). Prosten Jullnus skall ha varit.. en mgcket framstående latintalare. HAGSTRÖM Herdam. 2: 306 1898.

– LATIN-TEMA. (förr) skriftligt översättningsprov till latin. DN 1895, nr 97 A, s. 2. Latintemats borttagande ur mogenhetspröfningen år (1895). BtdiksdP 1904, I. 1: nr 0, s. .

– LATIN-TIMME. lektionstimme med undervisning i latin. Verd. 1887, s. 89.

– LATIN-TVÅNG. om det förhållande att deltagande i undervisning i latin är obligatorisikt för viss skolform l. att vitsordade kunskaper i latin äro det obligatoriska vilikoret för fortsatta studier i vissa ämnen. Latintvånget i skolorna. SmålAlleh. 1883, nr 17, s. 2. Man yrkar på.. fullständigt borttagande af det s. k. latintvånget vid universitetsexamina. (Verd. 1884, s. 119.

– LATIN-UNDERVISNING ~⁰⁰²⁰. BetSkolst. 1858, s. 27.

– LATIN-VÄN, m. ||lig. särsk. motsatt -HATARE. Verd. 1884, s. 119.

Avledn.

– LATINARE , m. ||ig.

[LATINARE.avl 1]

1) inbyggare i det forntida landskapet Latium i ltallen, äv.: romare; äv.: person tillhörande de latinska folken; jfr LATINER 1. MÖLLER (1790). Apium var hos Latinarne et likså allmänt Örtnamn som Selinum hos Grekerne. RETZIUS FIVirg. 19 1809 Publiken (på en bar i Paris) bestod af svarta latinare med lugg och abainter framför sig. ENGSTRÖM. 17 (1908). 2NF (1911). Särsk. användt ss. beteckning för romersk katolik, i motsvättning till: grekisk katolik. WALDENSTRÖM Österl. 402 (1896). 2NF 1911.

[LATINARE.avl 2]

2) person som har (god l. dålig) kunskap i latin l. färdighet i att uttrycka sig på latin. LIND (1749). Professor Wickelgren.. är en utmärke Latinare. TEGNÉR (WB) 7: 246 (1831). VESTERLUND Skolm. 40 (1924).

[LATINARE.avl 3]

3) lärovärkselev (l. privatist) på latinlinjen; motsatt: realist; förr äv. om lärjunge som läste latin, men icke grekiska, "halvrealist", i motsättning till: "grek" (se GREK, sbst.¹ ² d. PedT 1872, s. 371. Latinare och realister. PedBl. 1875, s. 102. AB(A) 1934, nr 0, s. 8.

– LATINER , se d. o.

– LATINISERA , v., -ing. (förr äv. -cera)

[jfr d. latiniscre, t. latinsieren, fr. latiniser;, av nylat. latinizare]

[LATINISERA.avl 1]

1) språkv. giva (ngt) latinsk språkform l. (språklig) prägel; särsk. med avs. på namn o. d.: ombilda efter latinskt mönster; äv. intr.: efterbilda l. ansluta sig till latinsk språkform l. latinska mönster. Latiniserade släkt- namn. En latiniserande författare. ARVIDI 24 1651. Den latiniserade grekiskan. PedT 1907 s. 30. BLANCK. NordRenäss. 155 1911.

[LATINISERA.avl 1.2]

2) med avs. på personer, folk o. d.: giva latinsk l. romersk prägel åt (i fråga om språk, kultur o. d.); äv. refl.; äv. i pass. med intr. bet. En infödd grek, som gjorde sitt bästa att latinisera sig. ATTERBOM PoesH 3: 32 (1848). LJUNGGREN Est. 2: 196 (1860). Det grekiska språket försvinner från Sicilien.., landet latiniseras. Athena 56 1917.

– LATINISK , 86 LATINSK.

– LATINISM , r. l. m. Amn. I ä. tid användes ordet ngn gg med lat. böjning. SWEDBERG Schibb. 176 (1716: Latinismos, ack. pl.).

[jfr d. latinisme, t. latinismus, fr. latiaisme; med avs. på bildningssättet jfr ANGLICISM DANISM m. fl.]

[LATINISM.avl 1]

1) (i fackspr., numera mindre br.) förkärlek för latinska språket l. kulturen o. därav beroende inflytande. LittT 1795, s. 151. BERGQVIST o. KJEDERQVIST Ziegler 163 (1898). 2) språkv. latinsk språkegenhet; särsk.:. på inflytande från latinet beroende ordform l. uttryckssätt) o. d. (i annat språk än latinet). HOF Underr. 88 (1766). Innehållet (i översättningen från latin) bör.. (lärjvngen) hafva återgifvit.. på ett språk, som är väsentligen fritt från latinisnaer i såväl uttryck som satsbyggnad. FörslStadgAllmLärov. 1891, s. 119.

– LATINIST , m. ig.

[jfr t. latinist. med avs. på bildningssättet jfr GERMANIST, KLASSICIST, ROMANIST m. fl.]

(i fackspr.) person som ägnar sig åt studiet av latinet, kännare av latinet; jfr LATINARE 2. RYDELIUS Förn. 297 (1722, (1737). En genomforskning af medeltidens.. latinska poesi skall erbjuda en.. tacksam uppgift .. för latinisten ex professo. BERGMAN MedeltPoesi 2 1899. 2NF 32: 1172 1921.

– LATINITET . r. l. f. l. m.

[jfr d. latinitet, t. latinität; av lat. latinitas (gen. -tatis)]

(i fackspr.)

[LATINITET.avl 1]

1) egenskapen att vara latin(sk); latinsk prägel. Den.. vidt utbredda Oskiska språkartens större eiler mindre latinitet, lemmna vi åt de språklärde att utreda. ATTERBOM PoesH 3: 21 (1848). RYDQVIST SSL 2: 350 (1857).

[LATINITET.avl 1.2]

2) latinska språket l. litteraturen l. kulturen; äv.: muntlig l. skriftlig behandling av latinet, framställning på latin; äv. övergående i bet.:. studium av l. kännedom om latinet. CollMedP 3/10 (1684). De gamle hafva indelt Latinitetcns åldrar efter Metallernes värde. RUDENSCHÖLD PVetA 1772, s. 20. Latiniteten kunde hafva sina bestämde (undervisnings-)timnaar. THUNBERG FörslLärfos. 13 (1787). Emedan afhandlingens latinitet blifvit mycket klandrad, öfverflyttnde författaren densamma till svenska. ASScF 11: Minnestal 1: 12 1880. JNORDSTRÖM 1924 hos STIERNHIELM (SVS II. 1: XXVI.

– LATINSK , 86 d. o.