LANDBO lan³d~bω², vard. äv. lan³~, sbst.¹, förr äv.
LANDTBO,
sbst.¹, m.||(ig.); best.
-n, äv. (numera bl. i vissa trakter, vard.)
-en (
BRAHE Oec. 66 (
1581;
uppl. 1920,
ADLERBETH FörslSAOB (
1798)); pl.
-r (
G1R 1: 1521 osv.) l.
-ar (
SVART G1 9 1561 osv.) ((†)
-er G1R 16: 02
1544,
ADLERBETH FörslSAOB (
1798)).
( lam- 1549–1774. lan- 1540–1659. land(h)- 1521 osv. landhe- 1656. lan(d)t- 1527–1897. -bo(o) 1521 osv. -bodh 1552. -bu 1552. -bådh 1552 [fsv.
landboe; jfr d.
landbo(er), isl.
landbúi; av
LAND (i bet.
1 a) o. BO. sbst.²]
(
i fråga om ä. förh.)
rättshist. person som på vissa fastställda villkor (mot erläggande av viss, väsentligen in natura utgående avgift, fullgörande av dagsvärken o. d.) innehade nyttjanderätten till annans jordegendom; jfr LANDBONDE ARRENDATOR a. p p G1R 1: 1521.
Tesse fforscriffne 9 Lanbor göra 4 Daxwerke och holla fodring tijll 4 hesta. Skara- StiftJordeb. 19 (
1540).
Cronenes landboor. G1R 29: 10 (
1559).
Två landboer rechnendes (i skattehänse. ende o. d.) emoth enn schattebonde. RA I. 2: 5 (
1562).
Nu vil jordägare sitt hemman til landbo uplåta; förene sig tå om städian. JB 16: 1 (Lag (
1734).
SFS 1901,
nr 102, s. 12. jfr
BISKOPS-,
DOMKYRKO-,
FRÄLSE-,
KLOSTER-,
KRONO-,
KYRKO-,
PREBENDE-,
PRÄST-LANDBO m. fl.
Ssgr(i fråga om ä. förh.;
rättshist.): –
LANDBO-AVRAD ~⁰² l. ~²⁰. jfr -LEGA. UpplFmT 41: Bil.
2,
s. 42 1927.
–
LANDBO-BREV. (
†)
jfr BREV 2, ävensom -KONTRAKT, JB 16: 9 (Lag 1734.
–
LANDBO-BYGGNING. (
†)
eg.: byggnad uppförd av landbo på landbogård; dåligt uppförd byggnad. Linc. (
1640;
under perfunctorius).
Landbobyggning lwthar snart. GRUBB 446 1665.
–
LANDBO-DALER.
kam. visst slags grundskatt (urspr. en avgift som tillföll jordägaren) som utgick av jordegendomar i Göteborgs- o. Bohuslän. HSH 31: 416 (
1663).
BtRiksdP 1898,
I. 1: nr 4, s. 30.
–
LANDBO-FOGDE.
fogde som på godsägarens väg nar hade uppsikt över denne underlydande gårdar (inom ott visst område). ALMQUIST CivLokalförv. 3:
152 (i handl. fr. (
1540).
ROSMAN BjärkSäb. 2: 225 (
1924;
om förh. på 1600-talet).
–
LANDBO-FÅR,
n. får som lämnades ss. (del av) landbolega. HH XI. 1: 82 1530.
–
LANDBO-GÅRD.
[fsv. landboa gardher]
jfr ARRENDEGÅRD. G1R 18: 133 1546.
ROSMAN BjärkSäb. 2: 117 (
1924;
om förh. på 1600-
talet).
–
LANDBO-HEMMAN,
n. jfr -GÅRD. G1R 16: 91 1544.
–
LANDBO-JORD.
[fsv. landboa iordh]
jfr ARRENDEJORD. UpplFmT 41: Bil. 2,
s. 42 1927.
–
LANDBO-KONTRAKT.
jfr ARRENDE-KONTRAKT 1. FörordnStädselJord 13/6 1800,
s. 3 a.
–
LANDBO-RÄTTARE.
jfr -FOGDE. VRP 1624,
s. 108.
–
LANDBO-SON.
G1R 28: 37 1558.
–
LANDBO-STÄMMA,
r. l. f. stämma l. möte som jordägaren (l. hans representant) höll med sina (resp. dennes) landbor. VgFmT I. 10: 90 1586.
Avledn.:
–
LANDBOSKAP ,
n. (
†)
en landbos innehavande av nyttjanderätten till annans jordegendom; äv. konkretare, närmande sig bet.: landbogård; jfr ARRENDE SPF 1826,
s. 166. FinBiogrHb. 940 (
1898;
i konkretare anv.).