LEM lem⁴, r. l. m.; best. lemmen; pl. lemmar (Rom. 12: 4 (NT 1526) osv.) ((†) -er SVART Ähr. 67 (1560), AKEN Reseap. 28 (1746)); förr äv. LIM, sbst.¹ m.; pl. limmar (G1R 1: 1 (1521)) l. limmer (Därs. 28: 292 (1568)) l. limmor (G1R 1: 30 (1521)); förr äv. LEMME, m. ( leem 1555-c. 1700. lem lem (lemm) 1526 osv. lemb 1635–1704. lemme 1526. lim(m) 1521 (: limmar, pl.) – 1593. läm(m) 1613 – c. 1685) .

[LEM 1]

1) var särskild av de från bålen l. huvudet utgående l. därifrån särskiljbara (yttre) kroppsdelarna hos människa l. djur; numera bl. om extremiteterna o. (i bibliskt spr.) om tunga o. öga, förr äv. i allmännare anv., t. ex. om näsa; förr äv., oeg., om inre organ. Vara styv i lem- marna. Darra i alla lemmar. Konstgjorda lem- mar. Så är och tungan en cleen lemme och kommer mykit affstadh. Jak. 3: 5 (NT 1526). (De få icke prästvigas) som äre til theras Lemmar så lytte, at the theraf hindras i Gudztienstens förrättande. Kyrkol. 19: 2 (1686). ROBERG Beynon 159 1697; om lunga). Tager man annan fast med våld, rifver ut ögon,.. skär af tungan, näsan, eller annan lem; hafve förvärkadt lif sitt. MB 12: 3 (Lag 1734). Mat. 5: 29 1917; om öga). Jag kunde inte röra en lem. HELLSTRÖM Malmros 90 (1931). – jfr. BAK-, BLOMSTER-, JÄTTE-, KROPPS-, MARMOR-LEM m. fl. – särsk. a) i pl. l. i vissa uttr., sammanfattande, om kroppen i dess helhet; numera bl. i vitter stil o. i uttr. till liv och lem (lemmar). Han skall inghen fatighen eller rikan nogralunda förderffua aa liiff eller limmor. G1R 1: 30 (1521). Skada till lijf eller lem. SCHMEDEMAN Just. 95 (1590). Sitt och hvila dina trötta lemmar. RUNEBERG 2: 21 (1848). (Som- liga stadsdelar voro tomma) ty allt som hade lif och lemmar hade skyndat till skådeplatsen. RYDBERG Sägn. 27 (1874). b) om (yttre) könsdelar; numera bl. om den manliga könslemmen; förr särsk. i uttr. hemlig lem. Hennes hemlige lim. SthmTb. 1593, s. 115 b. WRANGEL HbHästv. 612 (1885). FinlSvFolkd. I A 1: 11 (1917). jfr AVLELSE-, BLYGD-, BÖRDS-, FOSTER-, FROD-, FÖDSLO-, HAN(N)-, HON-, KVINNO-, MANS-, VARG-LEM m. fl. c) i bildl. anv.; förr stundom övergående i bet.: led (se LED, sbst.¹ 7. STIERNHIELM Fred. 10 (1649). Den handling (är, att anse som lem af en beskrifning, hvilken (osv.). LIDFORSS FrSpr. 258 (1867). Bergen, Visby, Novgorod i det nordliga Europa voro lemmar i en handelsorganisation som (osv.). RYDBERG KultFörel. 6: 444 (1888). En reformation av den förvärldsligade kyrkan till huvud och lemmar. GRIMBERG VärldH 6: 436 (1935). (†) Gottland, hwilket medh rätta en Leem är aff Götha landet. TEMPEUS Messenius 33 1612). – särsk. α) (†) språkv. om sats l. del av sats som ingår ss. en relativt självständig del av en mening (l. period) resp. av en sats; jfr LED sbst.¹ 7 d β. ENBERG SvSpr. 360 (1836). TSvLärov. 1859–61, s. 300. β) språkv. om led i en sammansättning. RYDQVIST SSL 4: 349 (1870). AHLQVIST Kult. 58 (1871). – jfr SAMMANSÄTTNINGS-LEM. γ) (†) log. om led i en logisk indelning, i ett logiskt bevis, förhållande o. d. TUDERUS Kiesewetter Log. 24 (1806). jfr BEVISNINGS-, INDELNINGS-LEM. 2) (i religiöst spr.) om människa ss. del av Kristus' andliga kropp; numera bl. i pl. i direkt anslutning till 1Kor. 6: 15, förr äv. i sg.; förr äv. om människa som tilihör djävulens anhang (jfr 3. Weten i icke, ath idhra kroppar äro Christi lemmar? 1Kor. 6: 15 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Påven) lät såsom en Kättare bränna Almerijk ifrån Parijs, som.. föregaff, sigh wara Christi Läm. SCHRODERUS Os. 2: 686 (1635). Rätta Lemmar uti Christi Ande- liga Lekamen. SWEBILIUS Cat. 2: 54 (1689). Denna verldenes Förste är djäfvulen med sina lemmar, nämligen, alla otrogna och ogudagtige. BORG Luther 1: 626 (1753). 3) (†) ; se dock a,

[LEM 3.b]

b) om person i dennes egenskap av att tillhöra visst andligt l. världsligt samfund (l. förbund o. d.); medlem; ledamot; äv. om familjemedlem; äv.: trosförvant; äv. liktydigt med: underledande, undersåte l. närmast motsv.: medborgare. Vij (hava) nu latijd tilschriffve hermesteren udi för:ne Lifflandh, att han.. (skall) såsom een christen leem skicke siig i saken. G1R 25: 274 (1555). Ther någen fördrister sigh her emott att handle eller göre, Då schall han ware achtedt såsom Cronones otrogne och orolige Lemm. UrkFinlÖ 3: 65 (1596). Ibland de uti vårt svenska Samhälde syselsatte lemmar, utgjöra de sjöfarande en betydande del. SvSaml. 2: 43 (1764). ATTERBOM Lyr. 1: 66 (1811, 1836) – jfr MED-, SAMHÄLLS-LEM. – särsk. a) (i religiöst spr., fullt br.) om medlem av kristenheten (Kristus' församling); numera med anslutning till 2. SCHRODERUS Os. 1: 698 (1635). Ja, låt mig känna att jag är/ En lem i din för- samling kär. NPs. 1921 509: 3. b) i sådana uttr. som närande, tärande, nyt- tig lem o. d., närande, tärande, nyttig medlem (av samhället); numera bl. ngn gg med anslutning till 1 c. BtVLand 1: 24 (1757). Tjenstefolket utgör en betydande del af Sveriges närande lemmar. CHYDENIUS 7 (1765). Tärande lemmar i stats- kroppen. HAMILTON MilUnd. 8 (1842). (Heinicke) ville.. insätta.. (den dövstumme) såsom en nyttig lem i samhället. BetDöfstUnd. 1878, s. 8. c) om medlem l. ledamot av församling förening, akademi o. d. OxBr. 10: 248 (1618). Alla collegij Antiquitatum lemmar. SCHÜCK VittA 3: 11 (i handl. fr. 1671). Som han var en lem af Parle- mentet, giorde han (osv.). RICHARDSN Krigsv. 3: 180 (1749). ATTERBOM Lyr. 3: 238 (1850). jfr FÖRSAMLINGS-LEM. d) i allmännare anv.: "varelse". (En fattig, som någon gång emellan tager sig en styrkedryck, blir utropad) för dhen argeste Fyllehund, en affskummad Lemm (dvs. ett avskum) och Wrak. FERNANDER Theatr. 273 (1695). KKD 3: 208 (1701).