ANSOLS an³~sω²ls (a`nsols WESTE), äfv. ANSYLES an³~sy²les l. ANSYLS an³~sy²ls, adv. (ansols COLUMBUS Ordesk. 20 (1678), RUDBECK Atl. 3: 30 (1698) osv. andsols SCHULTZE Ordb. 4698 (c. 1755) V, RYDBERG i Sv. tidskr. 1873, s. 509. – ansoles LIND (1749). - ansöles STIERNHIELM Fateb. (1643, under andhäris). ansöls DAHLSTIERNA Kungask. anm. (1697), SCHULTZE Ordb. 4698 (c. 1755). FERNOW Värml. 257 (1773). handsöls SCHULTZE Ordb. 4698 (c. 1755). – ansuls SCHENBERG (1739). LIND (1749, under ansoles). – ansyles L. PETRI Om nattv. D 4 a (1558), ROTHOVIUS 3 Pred. B 3 a (1640; jfr WIESELGREN Sv:s sk. litt. 1: 285 1847), SERENIUS (1741), LIND (1749). ansyls LIND SCHÖLD Vitt. 156 (1684), WIDEGREN (1788), HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 193 (1864) m. fl. andsyls LUNDELL 1893. – ansönes LIND (1749, under ansoles)) RIETZ), nor. andsøles, isl. andsælis. Ordet är med den i adverb vanliga ändelsen -es, -is bildadt af AN-, prefix², o. SOL. Afledningsändelsens i har regelbundet verkat omljud på den föreg. stafvelsens vokal. Med afs. på förh. mellan fsv. ansyles o. isl. andsælis jfr NOREEN Urgerm. lautl. 34. Formerna utan omljud torde bero på ombildning i anslutning till SOL. Formen ansuls kan bero på förkortning af formen ansols (jfr KOCK i Arkiv 4: 176 följ., 7: 184, NOREEN Altschw. gr. § 112). Formen med börjande h är antingen lånad från ngn dial. där h stundom oregelbundet tillägges framför begynnelsevokal l. beror på ngt slags anslutning till HAND(SÖL). Formen ansönes är väl snarast en ombildning af ordet i anslutning till de många andra adv. på -ns o. särsk. till sv. dial. rättsyns, rättsjöns, rättsennes, hvilka numera uppfattas ss. biformer till RÄTTSOLS, ehuru de eg. utgå från det med SYN sammanhängande fsv. rätsynis, i rak riktning (se SÖDERVALL Ordb.). Osannolikt är, att ansönes bildats af den andra germ. benämningen på solen, i nuv. sv. förek. i ssgn SÖNDAG, hvilken själf torde vara ett låneord] 1) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställ. ning) mot solens (skenbara) gång, motsols, från väster till öster; motsatt MEDSOLS, RÄTTSOLS; afvigt, från höger till vänster, baklänges (se d. o. 3 b). Solen .. haffuer aldrigh stadnat eller gått hwarken baaklänges eller ansyles. PHRYGIUS Matron. mönst. C 3 a (1615). Krypa på knäen ansyles kringom kyrkian. ROTHOVIUS 3 Pred. B 3 a (1640; angifvet ss. en yttring af vidskepelse i Finl.); jfr WIESELGREN Sv:s. sk. litt. 1: 285 (1847). En Orm eller Drake är skurin på den ena (budkaflen) Ansols och den andra solrätt. RUDBECK; Atl. 3: 30 (1698). Qvarnen får intet gå ansyles. SERENIUS (1741). När man ror ut från landet at fiska, må man ej vända båten ansöls. FERNOW Värml. 257; (1773). Gården .. kringgås 3 gånger ansyls. RÄÄF Ydre 1: 105 (1856; i redogörelse för ett vidskepligt bruk). 2) (†) i oeg. o. bildl. anv.: afvigt (se d. o. 3, 5), bakvändt (se d. o. 2, förvändt, oriktigt, på tok; jfr BAKLÄNGES 3 c, d. Man wender thetta twert om, och går här medh alt ansyles och affwogt. L. PETRI Om nattv. D 4 a (1558). Hans lycka går ansoles, sein Glück ist schon rück-gängig. LIND (1749).