© Svenska Akademien. SAOB spalt: L561; tryckår: 1940
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
LEVA , numera bl. ss. senare led i ssgr. ~le²va, sbst.¹, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
[fsv. leva, läm- ning, kvarleva, sv. dial. läivo, lämning, levur, pl., överlevor, kvarlevor, motsv. nor. dial. leiva; sido- form till fsv. lef, lämning, kvarleva, motsv. nor. dial. leiv, isl. leif, got. laiba, fsax. lĕƀa, fht. leiba, feng. läf av germ. laiƀŏ, till germ. lĭƀan (se BLIVA). – Jfr LEVA v.¹.-²]
[LEVA.sbst1 1]
1) (†) i pl., om en människas döda kropp, kvarlevor. Vij dijna lefvor giömma. LEYONCRONA Vitt. 169 (1691).
[LEVA.sbst1 2]
2) i ssgr som beteckna rest l. lämning av ngt l. vad ngn l. ngt lämnar efter sig; jfr AV-, EFTER-, FORN-, HELGON-, IGEN-, KVAR-, ÅTER-, ÖVER-LEVA. r. l. f.