LJUD jɯ⁴d, sbst.¹, n. ((†) m. l. f. l. r. HFinlÖ 398 (1730)); best. -et; pl. ==. ( liu(u) c. 1598 (rimmande med siu)--c. 1696 (rimmande med Du). ljud liu-, liw-, lyw-, -dh) 1526 osv. liwdt 1547 1) förhållande(t) att (hålla sig tyst för att) höra på ngn; förhåilande(t) att ngn har tillräckligt tyst omkring sig för att kunna göra sig hörd; lyssnande, uppmärksamhet, tystnad,; jfr GEHÖR, sbst.¹ 4, HÖR, sbst.²

[LJUD.sbst1 1.a]

a)

[fsv. giva, halda liuþ]

(†) i sådana uttr. som giva (ngn) ljud, hålla ljud. Och effter the hördhe ath han taladhe Hebreisch måål till them. teste mera lywdh gåffuo the honom. Apg. 22: 2 (NT 1526; Bib. 1917 blevo de ännn mer stilla). Fast iagh .. honom af prädikestolen warnade, bediandes honom att hålla liudh wnder prädikan. (VDAkt. 1681, nr 8. MÖLLER (1790, 1807). jfr KYRKO-LJUD. b) (numera bl. i högtidligt spr.) i uttr. angivande att ngn gm slag på ett föremål l. klappning med händerna o. d. anhåller om l. påbjuder tystnad o. uppmärksamhet: äska (ngn gg begära) ljud, förr äv. klappa l. bulta ljud l. klappa l. ringa till ljuds. Stegh så vp M. Moens Sommar .., klappade lindh, beddes loff aff höga och låga att han motte tala. SVARTG1 130 1561. Thå .. Åldermannen til liudz ringer eller klappar. Skråordn. 256 (1575). Sädan .. liudh bultat wart. RARP 4: 164 1649. (När ständerna församlats i rikssalen) äskar Öfverste-Marskalcken liud. RO 1723, & 12. ÖSTERGREN 1931. – särsk. (†) i uttr. bedja ljud av ngn, bedja ngn om tystnad o. uppmärksamhet. RONDELETIUS 1614. c) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. få ljud, förr äv. hava ljud l. få l. hava ljud (till) att tala o. d. Ther tu icke får liudh, skal tu inthet tala. KOF 1: 377 (c. 1618. Professor Schütz (har).. brukat uthi wåre sammankomster ett så oanständigt buller och stormande, att ingen af oss har haft behöriget ljud och frijd till att tala. ANNERSTEDT UUH Bih. 2: 379 (i handl. fr. (1691). Ingen fick ljud mera; förgäfves sökte ledaren göra sig hörd uppifrån läktaren. WEIBULL LundLundag. 62 (1882). d) (†) i uttr. taga ljudet av l. från ngn l. ngt, överrösta ngn l. ngt; äv. bildl. MURENIUS AV 468 (1660). Hon kunde märka, at tvenne trätande sökte at taga ljudet ifrån hvarandra. EKELUND Fielding 551 (1765). WALLIN 2Pred. 1: (1823; billl.). SCHULTHESS 1885. 2) om innehållet (det omedelbart givna) i en (enkel l. sammansatt, momentan l. mera varaktig) hörselförnimmelse l. ett antal varandra avlösande hörselförnimmelser; vanl. uppfattat ss. ett yttre, av ett visst föreraål o. d. alstrat fenomen; ofta abstraktare: förhållande(t) att ljuda l. alstra ljud (i här angivna bem.), sätt varpå ngt ljuder l. låter; äv. (i sht fys.) om den från en vibrerande kropp (en "ljudkälla") utgående vågrörelse som gm att försätta trumhinnan i svängningar utgör den fysikaliska betingelsen för en hörselförnimmelse. Ett starkt, svagt, högt, lågt, kort, långt, mildt, mjukt, dovt, dämpat, gällt, hårdt, skarpt, klingande, skallande, väsande, knattrande, sprakande ljud. Spritta till vid minsta ljud. Höra ljudet av röster, sång, musik, instrument, kyrkklockor, bjällror. Pianot, kyrkklockan har ett rent, vackert ljud. VarRerV 22 (1538). Itt liwdh aff een ganska skarp baswn. 2Mos. 19: 16 (Bib. (1541). Aff Liudet kännes Malmen. GRUBB 8 (1665). Små Klockor haa och sitt liwdh. DENS. 40. Instrumenter, som hafva högt och bullrande liud, såsom trumpetter, skalmeyor (osv.). REFTELIUS Algier 326 (1737). Sången: / Helig, helig, helig Gud! / stämmes till Cymbalers ljud. TEGNÉR (WB) 5: 182 (c. 1825. Det ljud som ingen hör är icke till. Därs. 8: 43 (1839). Jonas smög fram som om han varit rädd för ljudet av sina egna steg. SIWERTZ JoDr. 31 (1928). Ljudets hastighet i vatten. SvGeogrÅb. 1933, s. 132. jfr BAS-, BASUN-, BJÄLLER-, BLÅS-, BULLER-, EFTER-, FOSTER-, GEN-, GLÄDJE-, GNIDNINGS-, GRUND-, HALS-, HJÄRT-, HOST-, INSPIRATIONS-, KLAGO-, KLOCK-, LOCK-, MISS-, NATUR-, O-, SAM-, SMACK-, VISSEL-, VÄL-, VÄS-LJUD m. fl. – särsk. a) (†) förhållandet att ngn använder sina röstresurser; röst, stämma; jfr b; äv. bildl. (jfr h); ofta i sådana uttr. som med ett l. samhälligt ljud, enstämmigt, med (ett) högt, stort, väldigt o. d. ljud, med (synnerligen) hög l. kraftig röst, (synnerligen) högljudt. Bönderna .. ropade medh ett liud Ja, Ja, Ja. HB 2: 351 (1597). När presten messar siunger församblingen och med högt liud. MURENIUS AV 288 (1654). Jag kände igen ljudet på honom. LIND (1749). Man kan icke tala i dessa ämnen (som röra människans rätt), utan at känna en viss värma som höjer ljudet. KELLGREN 3: 207 (1792). MELIN Dikt. 1: 3 (1888). – särsk. i uttr. taga ljud, börja tala. RUNEBERG 2: 101 1848. b) i uttr. giva ljud o. d., (på ett instrument o. dyl. l. med rösten) frambringa ljud l. en signal o. d.; äv. med saksubj.: (börja) ljuda, genljuda; numera vanl. med adjektivisk bestämning angivande ljudet ss. beskaffat på visst sätt. När som en spelar på .. (orgelvärket i Magdeburgs domkyrka), så äro ther beläte som gifwa wackert liudh. BOLINUS Dagb. 47 (1670). Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker;/ Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud. BELLMAN (BellmS) 1: 83 (c. 1772, 1790). Knappt flämtar än det första matta ljuset,/ Då Tuppens röst ger ljud i hela huset. FRANZÉN Skald. 6: 351 (c. 1840. Ångfartyg, som (under tjocka o. d.) gör fart genom vattnet, skall minst hvarannan minut gifva ett utdraget ljud. SFS 1906, nr 93, s. 10. – särsk. α) med indirekt obj.: giva (ngt) uttryck i ljud; äv. bildl. (jfr h): giva (ngt) uttryck, uttala (ngt). 2SAH 57: 4 1880. (Lindebarnet, har ondt för tänder / och ger beständigt sitt misshag ljud. LYBECK Dikt. 1: 9 (1890). Knut hade gett sanningen ljud. MOBERG Sedebetyg 404 (1935). β) i uttr. giva ljud (i)från sig, frambringa ljud; ofta med adjektivisk bestämning angivande ljudets beskaffenhet; numera företrädesvis i nekande o. därmed jämförliga satser, med anslutning till g. 1Kor. 14: (NT (1526). (Dryckeshornet) gaf så högt liud ifrån sig, när man theraf drack, at thet hördes en wälsk mijl. VERELIUS Gothr. 204 (1664). Mitt under sången kunde det hända, att .. (orgeln) ej gav ljud från sig. Landsm. 1907, s. 95. c) ss. beteckning för det yttre, hörbara elementet i ett ord l. uttryck l. yttrande o. dyl. l. om ord osv. med särskild tanke på detta yttre element; numera företrädesvis (i sht i poesi l. vitter stil) i uttr. vari ett ord l. uttryck osv. angives ss. blottat på (egentlig) mening l. innebörd l. ss. förklingande utan att lämna spår efter sig o. d. Christi ord .. är (icke) itt Liudh såsom andre Creaturs som hasteligen förswinner. SCHRODERUS Os. III. 2: 103 (1635). Dygd och heder blefvo .. toma liud. SCHÖNBERG Bref 1: 253 (1778). och derför reser sig af harm hans hår,/ När ljudet Sveaborg blott når hans öra. RUNEBERG 5: 100 (1857). SVEDELIUS Repr. 457 (1889). d) i sht språkv. om enskilt (i skrift med ett särskilt tecken återgivet) språkljud l. annat gm talorganen frambragt enskilt ljud (med särskild tanke på dess bildningssätt); äv. (i sht i ssg) om diftong o. d. Artikulerade, oartikulerade, tonande, tonlösa ljud. HOF PhilosGr. 1 (1782). Bokstäfverne äro tecken för de ljud, hvaraf orden sammansättas. 2SAH 1: Föret. 3 (1801). LoW Inl. 8 1911. – jfr A-, ASPIRATIONS-, BOKSTAVS-, BULLER-, DENTAL-, EXPLOSIV-, FRIKTIONS-, GLID-, GNIDNINGS-, GOM-, GUTTURAL-, HALS-, KONSONANT-, LAPP-, MED-, MUN-, NASAL-, NAS-, PALATAL-, SJÄLV-, SPRÅK-, STÖT-, TAND-, TVE-, VOKAL-, ÖVERGÅNGSLJUD m. fl. – särsk. α) (†) vokal. Bokstäferna äro dels Ljud (vocales) a, e, i, o, u, y; dels Stafar (consonantes) b, c, d (osv.). LJUNGBERG SvSpr. 1 (1756). β) (†) konsonant. (Svenskan har) 21 Liud eller Liudaläten. JBUREUS (c. 1640 hos LINDROTH Bureus 113. e) sätt varpå ett språkljud l. en bokstav l. ett ord o. d. uttalas; uttal; ljudform. Ord, som skifta i meningen, men i hudet äro enahanda. PFEIF DeHabitu 143 (1713). Orden ha ändrat ljud, t. ex. då (det fsv.) standa (i nysv.) blifvit stånda. Schÿck o. Lundahl Lb. 1: 8 1901. f) (†) accent, tonvikt. PFEIF DeHabitu 140 (1713). HOF Skrifs. 14 (1753). SCHULTHESS 1885. g) i nekande o. därmd jämförliga satser med särskild tanke på ett ljud ss. den minsta tänkbara enheten i en möjlig samling l. serie av ljud (vittnande om liv l. rörelse l. värksamhet l. använda för uttryckande l. meddelande av ngt o. d.); jfr b ; ofta mer l. mindre bildl. (jfr h, särsk.: "ord", "knyst" o. d. Inte höra, få fram ett (enda) ljud. DALIN (1853). Fortfarande hördes där intet ljud, intet lif af sjöröfvarene själfve. AHRENBERG StRätt 98 (1899). Tänk om man inte skulle kunna plocka ur dem (dvs. eleverna) ett ljud i examen! SWENSSON Willén 266 (1937). h) (i sht i poesi l. vitter stil, se dock , , g; ofta om ngt som är uttrydet i ord l. jämföres med sång l. tongångar o. d. Et tacksamhets liud / Tigh (Gud) offrar min siäl. RUNIUS (SVS) 1: 91 (c. 1710; möjl. ssg). Det är då härifrån de ilat, / de ljud, som tjust hans (dvs. skaldens) fosterland? 3SAH XLVI. 2: 28 1824. 3SAH 2: 194 1887. jfr FÄGNE-, FÖRE-, GLÄDJE-, HARPO-, SAM-, SORGE-LJUD m. fl. – särsk. α) (†) förkunnelse; budskap, underrättelse, meddelande. Theras (dvs. predikarnas) liwdh är vthgongit j all land. Rom. 10: 18 (NT 1526; Bib. 1917: Deras tal). Brister Hiertat, sänder Gud / Ur sit Hierta sådant liud: / Kom mit Hierta. RUNIUS (SVS) 2: 6 (1706). Afsky då ej för evigt denna röst, / Som bringar dig det sorgligaste ljud, / Som än ditt öra fattat. HAGBERG Shaksp. 9: 295 (1850). jfr FRÖJDE-LJUD. β) (†) i uttr. hava l. föra högsta ljudet, vara den vars ord gälla mest, vara den bestämmande. RUNIUS (SVS) 1: 293 1713. I vanliga fall är det Maja, som för högsta ljudet, och hon avgör tvisten. Hembygden(Hfors) 1913, s. 1909. γ) (ngt vard., fullt br.) i uttr. angivande att ngn på grund av att en ny situation inträdt uttalar sig på ett helt annat sätt än förut l., allmännare, att en radikal (ofta av större kraftfullhet karakteriserad) ändring sker i ngns uppträdande (l. i en värksamhet o. d.): det blir. l. kommer annat ljud (stundom annat ljud blir l. kommer) i skällan (förr äv. i bjällran), förr äv. pipan l. ngns pipa får ett annat ljud. Inan thess lecken lychtades, bleff annat liud i skellan. BRAHE Kr. 36 (c. (1585). Sedan den allmänna omständighet existerat som i brefvet förmäles, så får pipan säkert ett annat liud, innan leken lycktas. ÅgerupArk. Brev 16/12 (1742). Det (hade) blifvit annat ljud i bjellran. WINGÅRD Minn. 6: 84 (1847). MELIN Dikt. 2: 132 (1904). δ) (mera tillf., ngt vard.) i uttr. är det så- dant ljud i skällan? låter det så? Thoma Postexp. 48 1919. ε) i uttr. hava ljud i skällan, pregnnt: hava stor förmåga att frambringa ljud (toner); numera bl. (mera tillf., ngt vard.): vara högröstad, förstå sig på att (med kraft) uttala sin mening. Han har ljud i skällan den der. BÖTTIGER 3: 81 (1843, 1853; om zn sjungande italienare). BLOMBERG MännHav. 101 (1926). 3) språkv. om början l. det inre l. slutet av ett ord o. d. ss. viss plats där ett ljud l. en ljudförbindelse förekommer; äv. om ljud l. ljudförbindelse, för att beteckna att det (den) intager ngn av dessa platser; i ssgrna AN-, BEGYNNELSE-, FRAM-, IN-, MID-, SLUT-, UDD-LJUD.

[LJUD.sbst1 4]

4) språkv. om vokalväxling i en grupp etymologiskt samhöriga ord l. ordformer; i ssgrna AV-, OM-LJUD; förr äv. om vokal som i en dylik växling uppfattas ss. primär resp. (i ssgn VÄXEL-LJUD) ss. sekundär. SCHILLER SvSpr. 211 (1859). LIDFORSS TyGr. 14 (1860).