LINGVAL liŋva⁴l, stundom liŋgv-, adj. o. sbst, r. l. m.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best.
-en, äv.
-n; pl.
-er. (förr ofta (o. ännu ngn gg) -ngu-)
[jfr t. eng. o. fr.
lingual; av mlat.
lingualis, adj. till lat.
lingua, tunga (se
LINGVIST)]
[LINGVAL 1]
1) anat. som hänför sig till l. har samband med tungan. SkandTTandläk. 1887,
s. 23.
Det linguala tandköttet. LbKir. 1: 470 1920.
[LINGVAL 2]
2) (
numera föga br.)
språkv. om språkljud (konsonantljud): som artikuleras (företrädesvis) med tungan, tung-; jfr ALVEOLAR I, DENTAL I 2, KAKUMINAL I. SUNDEVALL ÅrsbVetA 1845–50,
s. 3.
NOREEN VS 1: 379 (
1905).
HAMMAR 1936. II. (
numera föga br.)
språkv. sbst.; motsv.
I 2: språkijud (konsonantljud) som artikuleras (företrädesvis) med tungan.
2SAH 1: Föret. 4 (
1801).
HAMMAR (
1936) .