LOKA , v.² -ade.

[sv. dial. loka, sloka; jfr nor. dial. loka, dröja, gå o. söla; besläktat med SLOKA]

(†)

[LOKA.v2 1]

1) hänga slakt ned, sloka. Linc. Hh 3 b (1640). Qvistarna (på ett slags björk) loka. BROOCMAN Hush. 5: 41 (1736). DAHLMAN Landth. 2: 41 (1745).

[LOKA.v2 2]

2) låta (ngt) hänga slakt ned; äv. i uttr. loka med ngt, sloka med ngt. (Hönorna) loka med sina Wingar. IERICI Colerus 2: 178 (c. 1645). När .. (gässen) loka vingarna. BROOCMAN Hush. 3: 57 (1736).

Ssgr (†): (1)

– LOK-BJÖRK. björk med slakt nedhängande kvistar, hängbjörk. LINDESTOLPE FlWiksb. 5 (1716). DAHLMAN Landth. 2: 41 (1745).

– (1) LOK-ÖRAD, p. adj. som har hängande öron. Var- RerV 9 (1538). Linc. Hh 3 b (1640).