LOKUS lω⁴kus, äv. lω³kus², n.; best. -et; pl. ==. Anm. Ordet förekommer stundom med lat. böjning. SVARTG1 99 (1561: locos, ack. pl.), Sv,TeolKv. 1928 s. 352 (: loci, obl. pl.). (ofta (i bet. 1 alltid) skrivet locus)

[jfr t. lokus, eng. locus; av lat. locus, plats, ort, ställe. – Jfr LOKAL, LOKALISERA, LOKALITET]

[LOKUS 1]

1) (i skriftspr.) plats, ställe; ort. ANDERSSON (1845, 1857) SvUppslB (1933). – särsk.

[LOKUS 1.a]

a) (†) övergående i bet.: uppgift om fyndort l. ursprungsort. Nog har jag wolfram sjelf, men utan locus, så at en analys derpå vore et förspilldt arbete. BERZELIUS Brev 9: 105 (1814).

[LOKUS 1.b]

b) eg.: Ställe i en bok; särsk. teol. övergående i bet.: läropunkt, lärosats. (Termen "gudsbild' är) vida .. att föredraga framför termen "gudsbegrepp' som beteckningen för att locus bland andra i det teologiska systemet. SvTeolKv. 1928, s. 384.

[LOKUS 2]

2) (vard.) om (mindre) byggnad l. rum i byggnad. Ett lokus, som människorna kalla afträde. ENGSTRÖM Lif 16 11907). – särsk.

[LOKUS 2.a]

a) bostad l. logi. NORDENSVAN Hvad Figge blef 35 (1890). ÖSTERGREN (1932). jfr STUDENT-LOKUS.

[LOKUS 2.b]

b) om matställe l. restaurang. HEDENSTIERNA Marie 225 (1896). DN 1/7 1934, Söndagsbil. s. 12. jfr STAM-LOKUS.